Beskrivning

greve av Chambord, fransk tronpretendent

Källor

Antwerpen d. 8 Oktober 73 8 oktober 1873
Det är enligt Edelfelts mening förargligt att konstakademien inte finns i Bryssel, som är trevligare än Antwerpen; där talas franska, människorna är gladare och pro tertio [för det tredje] är det inte lika katolskt; i Antwerpen ställs i boklådsfönstren ut fotografier och annat material om vallfartsorten Lourdes i Frankrike och jungfru Marias uppenbarelse för bondflickan [Bernadette Soubirous]; på samma ställen exponeras också stora fotografier av greve Henri de Chambord och hela ”maison de la France”, som "hela det Bourbonska och Orleanska sällskapet" kallar sig; på katolskt håll skulle man vilja se Chambord på den franska tronen; Edelfelt anser antwerparna bigotta, de iakttar alla yttre religiösa bruk och regler, men folket i Flandern står på en låg punkt i rent andligt avseende.
Antwerpen d. 6 December. – 6 december 1873
Den belgiska, franska och italienska adeln är strängt katolsk och håller sig skild från "plebs" [pöbeln/folket]; det anses nästan omöjligt att komma in i dessa kretsar utan att vara av börd och god katolik; men deras sak är nästan förlorad i och med att Henri de Chambord inte kom på Frankrikes tron.
Antwerpen, lördag d 22/3 1874. 22 mars 1874
Ämnen att skriva korrespondenser om kunde vara den flamländska frågan, jesuiterna, den klerikala striden, oroligheter vid civilbegravningarna, internationalen; Karel Scriba har genom fru Schneider lovat skaffa upplysningar om en jesuit som hållit en märklig predikan; jesuiten lär ha kritisterat tyska protestanter med Otto von Bismarck i spetsen, fransmännen för att de inte gjort Henri de Chambord till kung, Victor Emanuel och hela världen, med undantag för Ignatii Loyolas heliga orden [jesuiterna]; säga vad man vill om jesuiterna, så är de ändå stora talare.
Antw. torsdag d. 30 April 74. 30 april 1874
Efter mässan tog de en lång promenad i stadens omgivningar; Edelfelt hade läst ”Chatiments terribles des revolutionnaires et des ennemies de la Sainte église” som Léon de Pape fann förträfflig; Edelfelt tyckte inte om hur författaren gav negativa epitet åt Martin Luther, Voltaire och Jean-Jaques Rousseau; bokens syfte var att få Henri V till kung; Louis Philippe skall på dödsbädden ha yttrat att Henri V måste regera över Frankrike; "uslingarna" Ludvig XVIII och Carl X görs till hjältar, Louis Philippe och Napoléon till de eländigaste syndare; ymnigt förekommer underverk, jungfru Maria i Lourdes och profetior; Edelfelt försökte tala så sansat som möjligt fastän harmen brände i bröstet; vad Frankrike vore lyckligt om det vore protestantiskt; i maj firas en stor kyrklig fest i Brügge, dit pilgrimmer från Frankrike och Belgien kommer för att be för påven och för att denne skall återfå sin världsliga makt.
Paris d. 15 Maj 74. 15 maj 1874
Som Alexandra Edelfelt vet vistas Henri de Chambord i Versailles och väntar på första bästa tillfälle att ta över styret; i boklådsfönstren hänger hans porträtt tillsammans med Napoleon IV och republikaner som Adolph Thiers; sådana är fransmännen, de låter sig villigt ledas vart som helst av några "nöt".
Paris d 22 Maj 74 22 maj 1874
Med Adolf von Becker har Edelfelt träffat elever till Léon Bonnat; det var ett aristokratiskt sällskap bestående av bland andra greve de Tiremois, Monsieur de Pray och Monsieur de la Boulaye; Edelfelts kommentar om Adolph Thiers och andra republikaner orsakade livlig debatt bland det ultraroyalistiska sällskapet, som ville se Henri V eller Henri D'Aumale som kung; de konservativa idéerna sträckte sig också till folkbildningen, som de ansåg att Frankrike klarat sig utmärkt utan före den senaste revolutionen under de Bourbonska kungarna; lika lite tyckte de att andra än aristokrater passade för diplomati och det politiska livet i allmänhet; Napolen I och III, liksom Louis Philippe betraktades som usurpatörer som genom att störa den naturliga tronföljden hade dragit himmelens straff över Frankrike; de Tiremois liknade till sin stil Gustaf Philip Armfelt och hade rest i Amerika och Västindien, samt deltagit i fälttåget 1870-1871 och flera gånger varit nära att skjutas av kommunarderna.
Paris d. 28 Juli 1874. 28 juli 1874
Edelfelt hade gjort samma reflektioner som Alexandra Edelfelt när han var på Versailles, han hade bara glömt att skriva om dem p.g.a. incidenten med fröken Thilda Falckman; han såg för sitt inre markisinnor och hovmän i siden och sammet; skränet från "les dames de la Halle" [kvinnorna från saluhallen] som drog ut till Versailles för att skrika efter bröd i öronen på kung Ludvig XVI; hovlivet överröstades av eftervärldens och 1789 års övertygelse om att det absolutistiska väldet skall försvinna och ersättas av kristendomens och Mirabeaus frihetsidéer; Edelfelts generation skall inte få se det, eftersom hans sekel ännu är ett kampens och utvecklingens tidevarv som låtit sig kuschas av en Napoleon III och hänföras av en usling som Henri de Chambord; Frankrike av år 1874 har svikit sina ideal för jakten på pengar; Ludvig den XIV, XV och XVI kunde inte föreställa sig annat än l'état c'est moi [staten det är jag], medan 1874 års legitimister och bonapartister som Messieurs Charles Chesnelong, Paul de la Cassay och Eugèn Rouher vet vad de gör och intrigerar när de påstår sig rädda landet; historien skall emellertid återupprätta Frankrikes bästa son, Adolphe Thiers.
Paris d. 4 Augusti 1874. 4 augusti 1874
På kvällarna har Edelfelt ofta spatserat [promenerat] med Peyrot från Nizza; Peyrot deltog i hela kriget som volontär vid Giuseppe Garibaldis artilleri) och är nu i Jean-Léon Gérômes ateljé; han och Edelfelt delar till hög grad samma politiska åsikter; Peyrot beundrar Adolphe Thiers och den konservativa republiken, hatar Napoleon och kan inte förstå hur Henry V kan ha ett så stort parti bakom sig; han hade länge tagit Edelfelt för polack eller italienare på grund av hans sätt att tala franska.
Paris d. 29 Aug. 75. 29 augusti 1875
Julian Alden Weirs kusin har varit inkvarterad hos honom och Edelfelt; kusinen har varit vid en polyteknisk skola i Tyskland för att utbilda sig till gruvingenjör och bär det stolta namnet Bayard och härstammar i likhet med Weirs mor från "riddaren utan fruktan och tadel; under hugenottkrigen flyttade en gren av släkten till Skottland och på 1600-talet vidare till Amerika; Weir har tack vare de franska anorna gjort bekantskap med greven och grevinnan de Clementanère (Henri de Chambords köttsliga småkusiner); Edelfelt har talat tyska med unge Bayard.