Beskrivning

fransk journalist och politiker, bonapartist

Källor

Paris , onsdag d 17 Juni 74. 17 juni 1874
Man lever intressanta tider i Paris: Léon Gambettas tal i Nationalförsamlingen, hur han överfölls av bonapartister vid bangården St. Lasare; förbudet att se de deporterade fara till Versailles; bonapartisten Paul Grenier de Cassagnac utmanad av en republikan.
Paris d. 28 Juli 1874. 28 juli 1874
Edelfelt hade gjort samma reflektioner som Alexandra Edelfelt när han var på Versailles, han hade bara glömt att skriva om dem p.g.a. incidenten med fröken Thilda Falckman; han såg för sitt inre markisinnor och hovmän i siden och sammet; skränet från "les dames de la Halle" [kvinnorna från saluhallen] som drog ut till Versailles för att skrika efter bröd i öronen på kung Ludvig XVI; hovlivet överröstades av eftervärldens och 1789 års övertygelse om att det absolutistiska väldet skall försvinna och ersättas av kristendomens och Mirabeaus frihetsidéer; Edelfelts generation skall inte få se det, eftersom hans sekel ännu är ett kampens och utvecklingens tidevarv som låtit sig kuschas av en Napoleon III och hänföras av en usling som Henri de Chambord; Frankrike av år 1874 har svikit sina ideal för jakten på pengar; Ludvig den XIV, XV och XVI kunde inte föreställa sig annat än l'état c'est moi [staten det är jag], medan 1874 års legitimister och bonapartister som Messieurs Charles Chesnelong, Paul de la Cassay och Eugèn Rouher vet vad de gör och intrigerar när de påstår sig rädda landet; historien skall emellertid återupprätta Frankrikes bästa son, Adolphe Thiers.
d. 23 Juni 1877 23 juni 1877
Som Alexandra Edelfelt sett i tidningarna har senaten i enlighet med Patrice Mac Mahon röstat för att upplösa deputeradekammaren; man hoppas att höstens val sänder flera republikaner till Versailles; för närvarande är ändå Mac Mahon och hans klerikalt-monarkiska kabinett ensamma herrar på täppan, detta medan Tyskland är hotande och krig rasar i Europa; en del tror Mac Mahon siktar på att genom en statskupp bli president på livstid; säkert är att han är bulvan och landet styrs av ärkebiskop Félix Dupanloup, Albert de Broglie och Madame Élisabeth Mac Mahon; Edelfelt tyckte att Victor Hugos tal i senaten var utmärkt bra, även om Hogbergsgubben sitter i honom; Hugo omfamnades av Jules Simon då han steg ner från tribunen; Léon Gambetta "är en karl och talar som en karl"; högermännen uppträder simpelt, Eugène Rouher har sagt att Paul de Cassagnac är en skam för partiet; av monarkisterna är legitimisterna de mest aktningsvärda, även om de lever 500 år efter sin tid.