Beskrivning

lagman, justitieborgmästare i Helsingfors

Paris d. 10 Juli 1874. 10 juli 1874
Alexandra Edelfelt har kanske läst om lagman W. [torde egentligen vara C. som i Carl] Brummers död; Edelfelt, Adolf von Becker och Berndt Lindholm fick när de var på Café de la Régance veta att lagmannen anlänt till Paris med sin bror och sina svägerskor; Brummer hade förkylt sig i Kölnerdomen i Köln, insjuknat i lunginflammation i Liège och måste bäras ur vagnen i Paris; Becker och Lindholm besökte den sjuke Brummer, som frågade efter Edelfelt; Brummer hade tänkt beställa en liten tavla av honom, sonen till en av Brummers äldsta vänner, Carl Albert Edelfelt; då Edelfelt följande dag kom hem från Louvren, väntade en biljett från brorsonen Johan Wilhelm Brummer med Brummers dödsbud och familjens önskan att Edelfelt skulle göra en teckning av dödsbädden; Edelfelt såg budet för sent, men familjen bad honom närvara på bisättningen av kroppen, som skulle begravas i Finland; de bad Edelfelt måla något annat som påminde om deras sorgliga resa; vid bisättningen var även Lindholm, Becker, aktören Axel Bosin med fru (fröken Lotten Dorsch) närvarande; sorgetåget gick till bangården Mont Parnasse, på andra sidan Seinen, och till det provisoriska vilorummet i hotellvärdens familjegrav; alla bjöds efteråt på middag, under vilken man förundrade sig över det öde som drabbat den studentklick där Carl Albert Edelfelt och Brummer ingick; av de tolv vännerna finns bara Carl Creutz, Gustaf Ehrnrooth, Isak Carström och Karl Schulman kvar,
Paris d. 5 April 1875. 5 april 1875
Edelfelt har arbetat på en skiss som han hoppas utföra snart; det är en scen från 1630-talet, en sårad finsk-svensk ung officer i tyskt slott, berättar om sina öden för en ung vacker fröken och hennes lilla bror; interiören skulle han få från Cluny; officerens enkla dräkt skulle vara i kontrast till sidenet och sammenet hos det tyska värdfolket; han hoppas få tavlan antagen av Brummer; i somras kom de överens om att han inte skulle måla något från Carl Brummers dödshistoria, och är således är han, som Alexandra Edelfelt märker, fri att välja ett helt oberoende ämne.