Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

generalmajor vid kejserliga sviten, generallöjtnant vid gardesinfanteriet, g.m. Vilhelmina De Geer af Tervik

Paris d. 10 Juli 1874. 10 juli 1874
Alexandra Edelfelt har kanske läst om lagman W. [torde egentligen vara C. som i Carl] Brummers död; Edelfelt, Adolf von Becker och Berndt Lindholm fick när de var på Café de la Régance veta att lagmannen anlänt till Paris med sin bror och sina svägerskor; Brummer hade förkylt sig i Kölnerdomen i Köln, insjuknat i lunginflammation i Liège och måste bäras ur vagnen i Paris; Becker och Lindholm besökte den sjuke Brummer, som frågade efter Edelfelt; Brummer hade tänkt beställa en liten tavla av honom, sonen till en av Brummers äldsta vänner, Carl Albert Edelfelt; då Edelfelt följande dag kom hem från Louvren, väntade en biljett från brorsonen Johan Wilhelm Brummer med Brummers dödsbud och familjens önskan att Edelfelt skulle göra en teckning av dödsbädden; Edelfelt såg budet för sent, men familjen bad honom närvara på bisättningen av kroppen, som skulle begravas i Finland; de bad Edelfelt måla något annat som påminde om deras sorgliga resa; vid bisättningen var även Lindholm, Becker, aktören Axel Bosin med fru (fröken Lotten Dorsch) närvarande; sorgetåget gick till bangården Mont Parnasse, på andra sidan Seinen, och till det provisoriska vilorummet i hotellvärdens familjegrav; alla bjöds efteråt på middag, under vilken man förundrade sig över det öde som drabbat den studentklick där Carl Albert Edelfelt och Brummer ingick; av de tolv vännerna finns bara Carl Creutz, Gustaf Ehrnrooth, Isak Carström och Karl Schulman kvar,
Paris 1 dec. 77 1 december 1877
Edelfelt hälsar alla; han sänder hjärtligt deltagande till Ehrnrooths, Gud låte Robert inte dö; han sänder kyssar till småsystrarna.
Robert Ehrnrooths öde är hårt; om han räddas från sjukdomen kanske han inte behöver skickas ut till den stora slakten därnere; Edelfelt hoppas Gud styrker och tröstar hans föräldrar under tågresan mellan Helsingfors och Plock; Edelfelt tycker inte längre att en död med svärd i hand är något mera att eftersträva än att dö i sin säng; han beklagar därför inte Robert för att han inte fick slåss mot turkarna och gå en krigares död till mötes.
Paris d. 28 febr. 1879 28 februari 1879
Edelfelt skall sända Alexandra Edelfelt "le Roman d'un peintre", Jean Paul Laurens historia, om hon inte redan läst den som följetong i Revue des deux Mondes; Ehrnrooths har ju Revuen.
Torsdag d. 2 mars 1882 2 mars 1882
A propos – hur är det möjligt att Ehrnrooths båda voro för Casimir. Kan det gå an enl. finsk lag? Och hvad skall man tänka om grefvinnan som med samma välvillighet ser på mig, Berndtson och Casimir som kandidater.
Söndag d. 4 februari 1883. 4 februari 1883
S.k. spirituela menniskor äro ofta i saknad af omdöme. Detaljen, ögonblicket äro för dem allt – de äro små så visst som esprit'n alltid är liten och snillet stort. Jag vet ej hvilken fransk författare som säger: "Le génie et le bon sens sont de la même famille, l'esprit n'est qu'un collatéral” är det icke bra sagdt? För att ta ett exempel: alla dessa Ehrnroothar och Kræmrar, som låtsa ha esprit, äro de icke ett trångbröstadt, prosaiskt och i höga ting verkligen enfaldigt slägte – Casimir alls ej undantagen.
Paris 10 dec. sent på qvällen 10 december 1889
Besynnerligt brev från Aminoff om betalningen av porträttet av Haartman; Haartman och hans vittne Axel Antell kommer inte ihåg att Edelfelt med stöd av porträttet av Kurtén nämnt summan 3000 mk; Aminoff skriver att Riddarhusdirektionen, dvs. Robert Ehrnrooth, Pippingsköld och Haartman vill att Edelfelt ska retuchera porträttet: kring Haartmans mun och fonden.
Paris 3 maj 1897 3 maj 1897
Det är en viss pojkaktighet också uti detta att icke låta sig förbluffa af ras- och breddgradsolikheter utan tala om malajer, indianer och japaner som andra "gubbeliner" från Hollola eller Jääskis. – med den säkerhet han har i praktiska ting (han utlade om Gubben Robba Ehrnrooths egendomars olikheter och företräden – matjord, äng, skog, frostömhet m.m mycket utförligt kan Jag ej begripa att han ej slagit sig på affärer der i kolonierna – andra bli ju miljonärer der, andra som icke äro på långt när så kunniga som han. Han är ju alldeles otroligt språkkunnig. Jag uppmanade honom derför att försöka komma in på engelska litteraturen och icke så helt lita på den svensk-finska. Han talar om Wentzel Hagelstam som om en mägtig man som kan hvad som helst ungefär. – Rörande var det i alla fall att höra honom – hela hans episka bredd, hans intressen för hemlandet och de gigantiska proportioner allting tagit för – honom der – allt detta var så genomfinskt. – Frun och svårigheterna ha nog verket förädlande på honom – han är ej så öfvermodig som förr, ser folks goda sidor, talar rörd om många som skall förr affärdade med något djurnamn. Dessutom är han bra mycket vänligare till sitt sätt: les voyages forment la jeunesse. Han installerar sig nu i Suresnes och använder dertill ett litet kapital han fått af sin svärfar. Denne eger, sade han 600,000 dollars, men som han är omgift med en menniska som dessa här ej komma öfverens med, vet jag ej om dessa pengar på mycket länge komma dem till godo.
Paris 16 Januari 1901 16 januari 1901
Sedan har den Ehrnroothska aqvarellen kommit, och den tar mycket mera tid än jag någonsin kunnat ana. Hvar ledig minut har Jag arbetat på den. Jag gör ändå den scenen der gubben redan sitter i vagnen – de må nu tycka att det går generalens värdighet för nära – men då är felet Runebergs. Jag hinner dessutom ej numera göra något nytt, en ny komposition. ty om lördag skall denna aqvarell afsändas. Jag trodde jag skulle kunna få min concierge, François att stå i dag, men så kunde han ej. Der är ju hundradetals menniskor, på en marknad, och huru det än är så måste allt ändå göras någotsånär.
Paris 23 jan. (onsdag) 1901 23 januari 1901
Det är Robba Ehrnrooths fel och fänrikens Marknadsminnes – Under en vecka arbetade jag verkligen som en galning på denna aqvarell, som, då jag skref derpå "trohet med vårt blod beseglad o.s.v." ändå föreföll mig något ironisk Jag har bråkat mycket de sista tiderna med att slutföra fröken Ackté, som å sin sida ofta gifvit återbud, och hvar ledig minut har varit upptagen af aqvarellen i fråga. – För resten vore jag glad om Mamma såg den – der finns en treflig Borgå sida i marknad, folket och byggningarna, som Mamma bestämdt kommer att tycka om. Vidare är den gamla granadören bra; jag har fått in ett uttryck af flathet och stor tillfredsställelse samt stolthet öfver den gamla kaptenen på samma gång, som icke finnes i fänr. Ståls sägners illustrationer.
Snart mera – posten går och jag kan försäkra att jag nu skall bli en bra och flitig skribent igen, sedan Robbans förning är undanstökad. Helsa alla, alla från mig – jag önskar innerligt att ni, måtte känna Er så raska som jag – Jag är så att jag ville dansa ibland öfver att verldsutställningen är öfver, öfver att fänrik Stål är slutförd och att jag är en fri menniska som får måla igen. Farväl – Gud vare med Er alla Mammas Atte.
Paris 24 jan. 1901 kl. ½ 7 på morgonen. 24 januari 1901
Jag söker ännu efter orsakerna till min 9 dagars tystlåtenhet, som nu djupt grämer mig, och kommer fortfarande till resultatet att det var den Ehrnroothska aqvarellen, som kostade mig en oerhörd möda. Det är ju en af de mest komplicerade scenerna i Fänr. Ståls Sägner, denna marknadshistoria. Jag mins att jag den näst sista morgonen for af som en galning till flere vagnfabrikanter i Paris för att få tag i en gammal vagn, öppen emedan det heter vårdslöst mot suffletten stödd, sedan till alla möjliga antiqvitetshandlare för att få tag i en gravyr af ett dylikt åkdon och sist, då jag ej lyckats och dagen hunnit halft förgå, till den polske målaren Rosen, der jag då ändtligen fick några dokument. Der fick jag dessutom se en rysk generalshatt från Nikolai Is tid och fick då lof att i hast ändra den jag hade satt på höga herrens hufvud. Jag ville nämligen ej komma med origtigheter inför Robbans örnblick.
Paris Lördag 26 januari 1901 26 januari 1901
Just nu fick jag Mammas bref deri jag till min glädje ser att "allt är på rätt igen med vår korrespondens. Jag mår fortfarande mycket bra och önskar Eder detsamma. Måtte nu roten och upphofvet till uppehållet i korrespondensen, aqvarellen för Ehrnrooths, komma fram i tid och göra den äskade effekten.