Beskrivning

italiensk arkitekt

Källor

Paris. den 26 Okt. 1874 26 oktober 1874
Arkitekten Karl Alfred Caveen har anlänt och skall stanna hela vintern; Caveen sökte upp Edelfelt i Ecoles des Beaux Arts; han har med saknad talat om Carl Albert Edelfelt; som Alexandra Edelfelt vet har Caveen stipendium från Överstyrelsen för allmänna byggnaderna för att studera arkitektur; Edelfelt anser att stipendiet kommer för sent för en person som är betydligt över 30 år och inte kan språket; Edelfelt vet inte heller om Caveen har anlag att bli en Donato Bramante, Louis Visconti eller Karl Friedrich Schinkel; Caveen var häromkvällen med dem på Folies Bergères; Edelfelt har skaffat honom en lärare i franska och presenterat honom för Julian Alden Weir och Dewey Bates; Filip Forsten och Mille (Emil) Cedercreutz tycker Caveen är "typisk", men hjärtligheten och personligheten själv; han verkar intresserad av måleri, åtminstone gick han noggrant igenom Luxembourg; då Caveen lärt sig något av språket skall han gå in vid en privatateljé vid Rue de l'Ecole de Medicine.
Rom, måndag d. 22 maj 1876. 22 maj 1876
På förmiddagen var Edelfelt ute och åkte med arkitekt Eckhardt; det var roligt att höra en fackman tala om palatsen Borghese, Cancelleria, Farnese; Cancelleria av Donato Bramante behagar Edelfelt mest.
Frascati d. 5 Juni 1876. forts. d. 6te Gustafsdagen 5 juni 1876
Under vandringen hade Edelfelt fått många tankar om antikens konst; de antika mästerverken måste tänkas i deras naturliga omgivning; i Italien och Grekland bjuder landskapet en sådan mångfald av former att arkitekturen måste välja enkla och fina former för att kontrastera mot överflödet runtomkring; slättlandet i Nordfrankrike och Flandern har också gett upphov till en egen arkitektur, ogivalkonsten (den s.k. gotiken, fastän tyskarna inte haft något att göra med denna fransknormandiska konst); denna nordiska byggnadskonst är rik på form och ornament för att komplettera naturen; Edelfelt vet inte om det lönar sig att använda de grekiska byggnadsmotiven i norden; de gamla grekerna och romarna, liksom senare Donato Bramante, kunde ofta nöja sig med en basrelief i ornamentiken, som i nordens matta, sneda solsken inte skulle synas.