Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

fransk poet och dramatiker

Källor

Börjadt den 4de Jan. 78. 4 januari 1878
Idag ges för sista gången Hector Berlioz musikmålning "la damnation de Faust" [Fausts förbannelse] på Chatelet; Edelfelts vän från Anna's restaurang, Charles Grandmougin, har gjort prologen; den framförs av Mounet-Sully.
Paris d. 10 Jan. 78. 10 januari 1878
Deras vän från Anna, Charles Grandmougin, hade skrivit verser till Hector Berlioz minne; de lästes av Mounet Sully; Edelfelt hatar Mounet Sully, som är en sammanfattning av allt det flackaste, mest chauvinistiska, egenkära och självförgudande, som finns i den franska nationalkaraktären; Alexandra Edelfelt skulle ha sett hur han led och pretentiös kom fram; i synnerhet kvinnorna applåderade åt honom; tänk vad ett par vackra ögon, ett välfriserat hår och ett så kallat intressant utseende kan förvrida huvudet på folk.
Café de la Régence d. 14 april 78. 14 april 1878
Edelfelts vän poeten Charles Grandmougin föreslog att Edelfelt skulle skriva legenden till tavlan på gammal franska.
Tisdagen d. 23 april 78 23 april 1878
Edelfelt lämnade en ny text till tavlan till Monsieur Buon; han har frångått Charles Grandmougins gammalfranska; Henri Dutschold som är "le bon sense" [det sunda förnuftet] sade att Edelfelt inte skulle vara fånig, utan helt enkelt översätta några rader som förklarar ämnet, men inte anstränga sig för att göra litteratur – hans tavla behöver inget sådant; Edelfelt skriver därför "Le Duc Charles (Charles IX de Suède) insultant le cadavre de son ennemi Fleming. 1597" [Hertig Karl (Karl IX av Sverige) skymfande sin fiende Flemings lik. 1597] och har översatt ett stycker ur Gabriel Reins historia där hertig Karl på Åbo slott drar likets skägg och säger att om han ännu vore i liv skulle hans huvud inte sitta lugnt på hans axlar, varpå Klas Flemings änka Ebba Stenbock svarar att Hans Höghet aldrig skulle ha kommit in om hennes Herre fortfarande levde.
Paris d. 27 februari 83 27 februari 1883
Just nu hemkommen från en literär seance der verser af en gammal bekant från mina första år i Ecole des Beaux Arts upplästes, kommer jag på allehanda tankar som jag icke kan hålla för mig sjelf. Poeten heter Grandmougin och har skrifvit en massa saker, utan att egentligen ha gjort någon succès.
Grandmougins verser äro friska, det är redan något uti detta nervsjukors och hysteriska anfalls tidehvarf; de ha dessutom något rundt, storslaget som stammar från landet och ej från asfaltläggningen i Paris. Han är mindre retorisk än fransmän i allmänhet, och det är då väl det. Poesin här blir ofta ingenting annat än "un travail exquis” – men icke de omedelbart pulserande slagen från ett menniskohjerta. Språket är dessutom alltför klart, alltför logiskt. Omöjligt att låta ana bakom ordet annat än det som står i Littrés lexikon, omöjligt att förändra språket eller böja det under sin vilja – Akademin har engång stadfästat det si eller så, och så må den poetiska inspirationen gå i skola hos Academien, om hon vill lyckas att göra sig förstådd. Detta är en fattigdom.
Paris d. 2 Januari 87 2 januari 1887
Middagen hos Claire Chevalier var en betalning för teckningen i somras; gäster var konstnärer á la Quartier Latin och skalden Grandmougin.
Man kan inte bli en bra skald då man heter Grandmougin; Edelfelt har känt Grandmougin i sin ungdom på restaurangen "Chez Anna", som Daudet beskrivit i [den självbiografiska romanen] "Le Petit Chose".
Grandmougin är bitter och tycker att konstnärerna har haft en oförtjänt tur, medan hans verk inte har fått uppmärksamhet.