Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

chilensk-spansk konstnär

Paris midsommardagen 1878. 24 juni 1878
Koechlins beklagade att Edelfelt inte fått medalj; Jean-Jaqcues Henner, som är medlem i juryn, sade att Edelfelt varit nära, det behövdes minst 11 röster, Edelfelt hade fått 9; Henner sade senare att de speciellt fäst sig vid Klas Flemings lik och uttryckena; Edelfelt tröstas av att spanska målare som Martín Rico och Santiago Arcos, eller Józef Chełmoński aldrig heller fått någon belöning; Edelfelt blir allt mer övertygad om att det är svårare för utlänningar än för fransmän att klara sig bra; Edelfelt tror inte att han fått 9 röster, i så fall borde han ha fått en mention honorable [hederomnämnande]; Pietro Krohn var klokast då han frågade Edelfelt om denne ansträngt sig till det yttersta med tavlan – nej; därför skall Edelfelt nästa gång göra bättre; Krohn har obegränsat förtroende för Edelfelts förmåga, men ger inte mycket för hans energi.
Måndag d. 10 mars 1884 10 mars 1884
I går afton var jag på spanska ambassaden. Mycket stort och grannt. Sjelfva hôtellet är gammalt, i faubourg St. Germain, icke särdeles luxuöst men der finnas goda kopior af Tizian Velasquez o.a. allt spanska kungar. jag kände rätt mycket folk der. Först de svenske ryska o danska diptomaterna, så en massa ungherrar från corps diplomatique, så en massa spanjorer, hvaribland alla de målare som voro der: Madrazo, Ochoa, Egusquiza, Mellida, Arcos m.fl. – Gayarre sjöng. Jag förstår mig nu icke på deras extas. – Alla ministrar voro der. Ett ögonblick stod jag alldeles bakom en lustig trio: Jules Ferry, påfliga nuntien, Mgr di Rende och tyske ambassadören, furst Hohenlohe. – De talte mycket gladt om likgiltiga saker som de bäste vänner. När man tänker på att de i politiken vilja äta upp hvarandra.