Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

kung av Spanien och Portugal

Källor

Paris lördag. 13 maj 77. 13 maj 1877
Edelfelt fick besök av den unge antwerparen Jan Van Beers, som väckt stor uppmärksamhet på årets salong med sina extravaganta tavlor (en häxprocess under Philip II och Carl den godes begravning 1127); han hade med sig en ung ryss Émile Eisman Semenoffskij som genomgått Antwerpen akadmien och berättade att finländaren Ritz ligger mycket sjuk därborta; stackars Ritz, kanske ändå sjukdomen går över med Guds hjälp och den flitiga Ritz kan fortsätta på den bana som dittills bara haft törnen.
Madrid d. 12 maj 1881 12 maj 1881
Häromdagen reste jag, mindre af lust än för att uppfylla min resenärspligt, till Escorial. Det är en hel dag som förloras med detta nöje. Om jag genom allt hvad jag läst gjort mig ett dystert och tråkigt intryck af Escorial på förhand, så öfverträffades detta ännu af verkligheten. Då man sett Escorial, denna fula enorma, enorma granitmassa, hälften kloster hälften cellfängelse, beläget i den ensligaste, vildaste, kalaste bergstrakt på jorden, Inser man genast att Filip II var otillräknelig och förlåter honom på grund af denna hans blödsinthet många hans bedrifter. Ej under om han då och då behöfde sådana små förströelser som kättarbål o.d. Hans rum eller cell står ännu i sitt gamla skick – Gud skall veta att Konungen öfver "två verldar" icke bestod sig mycken lyx. Messor, messor, kättarbål det var hans smak, och hvar och en har sin. Jag kom att tänka på här, i Escorial, att bland de många osympathiska kungaländer som finnas, den spanska efter Carl V är den mest osympathiska. Bigotta, grymma eller idiotiska. Här i Escorial får man öfver sig en känsla af hat, rigtigt hat till absolutism och obskurantism, ty ingenting af det briljanta som försonar oss t.ex. med Napoleons, Ludvig XIVs och Gustaf IIIs egenmägtighet, är här till finnandes.
Escorial är det dystraste och tråkigaste jag sett i mitt lif och jag beklagar de Spanska konungarna som skola begrafvas der. Då man ligger under denna grantiklippa, under denna omåttliga stenkummel, är man 10 faldt död – hu! Allt är af huggen granit utan tillstymmelse till ornament, kalt och kallt, dystert och naket. Klimatet är hårdt, (för 14 dagar sedan snöade det i Escorial) det blåser förfärligt, icke ett grässtrå växer på bergen rundtomkring. Arkitekten Herrera m.fl. lära ha pinat och bett Filip II att välja en annan plats för sin skapelse – men nej, envis som synden höll han på Escorial, som han allt framgent älskade, ett tycke hvari han troligen står ensam. Hvad nu kurios'kt beträffar så finnes här åtskilligt att se bl.a. bibliotheket der alla de raraste arabiska manuskripterna bevaras, kungsgrafvarna, Sakristian der några ypperliga taflor finns men resten, klostret, kyrkan de kungliga våningarna äro förfärliga. Det är den fanatiska, dystra, dumma katolicismen i all sin prydno.