Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

huvudperson i roman med samma namn av Jens Peter Jacobsen

Källor

Nyårsnatten 1882-1883 31 december 1882
Han och jag ha funderat ut en roman tillsammans, och han har tagit saken så allvarsamt att han redan börjat teckna upp ett och annat. Vi gå naturalistiskt till väga och begagna oss endast af fakta. Jag har lofvat stå till tjenst med en massa yrkesdetaljer eftersom hans hjelte blir en dansk målare i Paris. Att Niels Lyhne leker honom i hågen är tydligt. När man skall hitta på något för andra och således ej har den minsta ansvarighet, är det mycket lättare än att komponera för egen räkning. Jag vet ej huru många kapitel jag redan rifvit sönder och lappat ihop under våra middagar på ett litet värdshus här invid.
Paris d 9 februari 83. 9 januari 1883
Lie beundrar Jacobsen ofantligt, och deri förstår jag honom så väl. Han ser i Jacobsen en aftonrodnad af en stor literatur, i den fint ciselerade, raffinerade och kraftlösa analysen slutet på det danska folkets höga, långa, briljanta konstutveckling. Lie kunde icke nog beundra några ordvändningar i Niels Lyhne – just de samma som vi i somras så ofta upprepade: t.ex "der er dog noget i de klokker” – och det sista: saa dog han da Döden, den vanskelige Död – som Lie säger är skönt som det bästa som någonsin skrifvits.
fredag 9 februari 83 9 februari 1883
Hos Runebergs har jag igen varit. Jag har blifvit betydligt mera lugn reaktionär och moralist på det sista året, men dock tycker jag att de gå alldeles för långt i sin moralitet och "bourgeois”er äro de i konst. Tänk att de tala om Niels Lyhne som något förfärligt omoraliskt, ohyggligt, det värsta den moderna ruttenheten frambragt – och då de en gång se fel på moralen existerar inga andra förtjenster för dem. Valter hatar "Adam Homo” med outsläckligt hat – och tycker om fru Nybloms dikter som äro tarfliga, idealistiska efter den gamla clichén, bara derför att de äro oskadliga.