Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

svensk konstnär, g.m. 1) Pauline Ahlberg, 2) Ellen (Eleonora) Scholander

Stockholm, onsdags morgon. (d. 1sta nov.) 1876. (ombord på Constantin.) 1 november 1876
På morgonen var Edelfelt på Konstföreningens exposition [utställning]; där fanns goda saker i genre och landskap, men en brist på idéer; en ung Carl Gustaf Hellqvist har en utmärkt färg och lär vara deras bästa efter Julius Kronberg; där fanns två bidrag på det historiska tävlingsämnet: Sten Sture befriar danska drottningen från fångenskapen i Wadstena kloster; den ena var gjord av Ernst Josephson som Edelfelt känner från Paris, den andra av en Carl Larsson; Albert Gellerstedt ställde ut dåliga akvareller från Italien och goda dito från Sverige; Aline Forsmans Ceccko [Checco, en romersk bondpojke huggen i marmor] finns också på plats, till heder för "vårt finska fosterland".
Stockholm, tisdag d. 24 mars 85 24 mars 1885
Utställningen kan inte öppnas före den 30 april 1885; konstverken "står osedda i arfprinsens palais", arvfurstens palats; Kronberg och Eilif Petersen har "strejkat"; Edelfelt är arg: har förklarat för Looström att konstverken ska skickas tillbaka till Finland.
Kan inte låta fru Sinebrychoffs porträtt stå i månader och vänta på Kronberg.
Lördag d. 28 mars, på jernvägen mellan Göteborg och Jönköping 28 mars 1885
Det är Kronbergs fel att utställningen inte blev av, menar Edelfelt.
Petersburg fredag 1896 24 april 1896
Stackars Pauline Ahlberg som vandrat hädan. Det var ju ändå det lyckligaste för henne, då hon till råga på sin gräsliga olycka ännu kände sig så förtviflad dag och natt. Stackars andligt och kroppsligt oharmoniskt utvecklade barn-gammal menniska, som aldrig varit ung, alltid grubblat och alltid missförstått lifvet. En lycka var att hon aldrig fått veta att Kronberg var omgift – det skulle ha gjort henne ännu olyckligare.