Beskrivning

fiktiv gestalt i tyska folksagor, som återkommer i flera dramer, operor och i litteratur

Källor

Antwerpen d. 19 November 73. – 19 november 1873
En afton var Frédéric Matthæi, herr Schoultz och Edelfelt hos Carl Scriber: Scriber deklamerade sånger ur Nikolaus Lenaus Faust, Heine, Anastanises Grini [?]; Schoultz spelade violin och Edelfelt sjöng några svenska visor.
Paris, Nyårsnatten 1875, kl. 12,5 på natten. 1 januari 1875
Doktor Herman Frithiof Antell har bara träffat Edelfelt en gång tidigare men hört mycket om honom av Maximus af Schultén, Axel Freudenthal och Axel Lille; Antell gör en beställning på 1000 francs för något i stil med Diego Velasquez eller Bartolomé Murillo; Edelfelt har 4 år på sig, och får hälften av betalningen redan nu; följande morgon träffade han Antell på grand hôtel, åt frukost på en av Paris finaste restauranger, gick sedan till Adolf von Becker och sist på operan Faust; dagen blev dyr, men han har 500 francs på fickan.
Paris den 25 Januari 1875 25 januari 1875
Edelfelt åt middag med Axel Gyldén och gick sedan med Philip Forstén och hans släkt till familjen Enjolras; flera hade uppträtt med "dessa eviga arior ur Mignon, Faust o.a.", däribland Anna Forsten.
Paris, Måndag d. 3 Maj 1875 kl. 12 på natten 3 maj 1875
I söndags tänkte Edelfelt bege sig med Pauline Ahlberg till Versailles för att se "les grands eaux", men de stannade p.g.a. en regnskur hos Pauline; de läste stycken ur Edgar Quinets Ahasverus, som går i samma stil som Faust, bara att Mob är döden, Rachel den fallna ängeln och Ahasverus den vandrande juden; det är vackra passager men ofta högst filosofiska och dunkla.
Paris d. 12 Maj 1875 12 maj 1875
Edelfelt föredrar att gå på Théâtre Français framför operan; det mest oförnuftiga i operan är baletten; bland operorna tycker han bäst om Romeo och Julia av Charles Gounod; Faust är också bra.
Börjadt d. 25 Maj 1875, fortsatt senare. 25 maj 1875
Föregående kväll hade Madame Jaquinot hållit en avskedsmiddag för Pauline Ahlberg; Edelfelt och Filip Forstén var bjudna; Filip underhöll sällskapet med sitt tokroliga prat; Madame Jaquinot föreslog att Filip och Marie Friberg i kostym skulle framföra den scen ur Faust som de så ofta sjungit; alla skrattade sig fördärvade åt Filips Mefisto som for av och an genom rummet.
München Midsommaraftonen 76. 23 juni 1876
Edelfelt har varit på allmänna utställningen av tysk konst och konstindustri; Pietro Krohn har sett till att han inte ansträngde sig vid vandringen i glaspalatset; där fanns ca tusen tavlor, det mest goda medelmåttor; Hans Makart, som tyskarna betraktar som en koryfé [ledande gestalt], är en skicklig målare, men jagar bara effekter; Edelfelt anslogs av Eugène Dückers makalösa landskap från Estland och Wilhelm von Kaulbachs kartong till Nero, samt Anton von Werners gigantiska tavla "Tysklands enhet"; Franz von Lenbach har målat ett "präktigt" porträtt av Ignaz von Döllinger; mest intressant var Lingelmayers teckningar till Johan Wolfgang von Göthes Faust; Faust och Mefistofeles är makalösa hela vägen igenom; Margaretha är lite för vanlig, med undantag för ett par scener där hon är mästerligt framställd; det mesta var ändå sämre än på salongen i Paris; utöver det medelmåttiga var endast Lingelbachs [?] tidigare nämnda teckningar, Fritz Kaulbach (brorson till Wilhelm von Kaulbach) och landskapen.
Paris d. 15 April 77. 15 april 1877
Charles Gounods nya opera är inte lika bra som Faust, men bland det bästa han har skrivit; ämnet är taget från Alfred de Vignys roman och handlar om Ludvig XIII:s gunstling markis de Cinq-Mars och hans kärlek till prinsessan Marie de Gonzagues och hans stämplingar mot Richelieu, samt slutligen hans avrättning; en riktigt utmärkt scen är då Marion Delorme blir fördriven från Paris av Richelieu och kommer till St Germain och beklagar sig för adelsherrarna, som svär hämd; herrarnas visa är riktigt ypperlig; orkestern återger 1600-talstidsandan förträffligt; i idyllen är Gounod mästerlig, men saknar dramatisk kraft.
Paris d. 7 maj 85 7 maj 1885
Edelfelt har uppfattat ett stycke ur "Faust" helt annorlunda än tidigare då Christina Nilsson sjöng det.