Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

hertigen

Källor

Paris 18 dec. 85 18 december 1885
Den yttersta vänstern och den yttersta högern har slagit sig ihop; det är sorgligt att se Rochefort och Clemecau "kappas med" [tävla med] biskop Freppel och hertigen av la Rochefoucauld i att gå åt Ferry och centre gauche [politisk positionering i parlamentet, centrum-vänster].
Paris d. 27 mars 1887. 27 mars 1887
Festen var elegant och vacker som alltid på ryska ambassaden; trappan var full av pudrade betjenter, härolder, löpare, schweizare i galakostym, Edelfelt kände många och var livad hela kvällen; han umgicks med Madame Marschall, greve Lewenhaupt, friherre Fredericks och Madame Adelswärd; hertigen de Maulny med fru, hertigen och hertiginnan de la Rochefoucauld, fursten och furstinnan Radzivill, markisinnan de Gallifet m. fl. var på plats och Edelfelt kunde betrakta dem på nära håll; på festen var också "kineser, turkar, persiska shahens kusin"; friherrinnan Adelswärd gjorde Edelfelt uppmärksam på en "utgammal furstinna Galitzin" som var en verklig uppenbarelse från kejsarinnan Katarina den storas tid; är det inte sant att man måste se detta för att tro det, viskade friherrinnan Adelswärd; stämningen var glad; på plats var också Madame Munkacsy som neg och sade dumma komplimanger och Falkenberg som kanske hade drabbats av otrevliga bölder; Madame Magnin med dotter försökte monopolisera Edelfelts sällskap och ambassadörens fru Madame Fredericks höll en moralpredikan för att Edelfelt enligt henne hade övergivit ryssarna för ”votre prince, qui n’est pas le vôtre”, er prins [prins Eugen] som ändå inte är er, och ambassadssekreteraren Giers, ministerns son, flög nästan i armarna på Edelfelt då de möttes; La Baronne Decazes-Stackelberg läxade vänskapligt upp Edelfelt för att han inte genast kände igen henne; Edelfelt hade verkligen inte känt igen henne, hon bar en mycket urringad klänning och "gudlöst mycket diamanter".