Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

greve, kammarjunkare

Stockholm, onsdags morgon. (d. 1sta nov.) 1876. (ombord på Constantin.) 1 november 1876
Edelfelt hann inte gå till Carl Armfelt; han tackar för Alexandra Edelfelts telegram som först hade gått till Armfelt.
Åbo, d. Torsdag. hos grefvinnan Gustafva Essen. kl. 6. e.m. 11 oktober 1877
Som Alexandra Edelfelt vet var Bos (Berndt Otto Schauman) och Carl Armfelt Edelfelts reskamrater; han gav skissen Miss Mary åt Bos, som blev mycket glad; då de anlände fick de inget rum hos Bäckmarks utan C. Armfelt och Edelfelt fick ett gemensamt, stort och dyrt rum på Societetshuset.
Åbo, den 21 Oktober 1879 21 oktober 1879
Edelfelt hade tid att gå till Arvidsson, domkyrkan och Carl Armfelt.
Efter frukosten var de länge i kyrkan; Jacob Ahrenberg orerade, gjorde utläggningar, för Carl Creutz, Fredric Rettig och Carl Armfelt, alla medlemmar i kommittén för kyrkoarbetena.
Jacob Ahrenberg skrävlade, men Fredric Rettig tycktes anse honom ett geni; Ahrenbergs orerande i kyrkan tycktes också ha ett gott inflytande på de tre herrarna; naturligtvis citerade han flitigt Siena, Pisa, Pæstum och Akropolis.
Hos Carl Armfelt var alla Creutzens, Gösta Armfelt och Fredric Rettig; Edelfelt tyckte det gick stelt till; familjerna Creutz och Armfelt är så bekanta att utomstående känner sig överflödiga; fröknarna Creutz är, som Alexandra Edelfelt vet inte så tillmötesgående.
Åbo, den 21 Oktober 1879 21 oktober 1879
I Åbo mötte Fredric Rettig och greve Carl Armfelt Edelfelt på stationen; Gustaf Philip Armfelt hade redan på torsdagen annonserat Edelfelts ankomst, så de hade redan tre gånger sökt sig till stationen.
De åkte via hotellet till en supé i Fredric Rettigs nyinredda magnifika hus; Jacob Ahrenberg gjorde sig tillräckligt bekant med Rettig för att bjudas med; fru Marie Sophie Rettig var mycket hygglig; gäster var Ernst Rönnbäck, Alfred Magnus Forsström (kallad hertigen af Geta), Carl Armfelt och Rettigs bror; tavlan öppnades med stor ceremoni och beundrades; klockan 10 intogs supén som var ytterst fin med champagne.
Åbo, den 21 Oktober 1879 21 oktober 1879
Fredric Rettig bjöd på middag och Carl Armfelt på supé.
Paris d. 17 febr. 1880 17 februari 1880
Gustaf Philip Armfelts plötsliga död gick Edelfelt djupt i hjärtat; han meddelade genast Alfred Koechlin, så att de sorgliga nyheterna inte skulle komma på bröllopsdagen ifall Armfelts i Åbo skulle skriva; Edelfelt gav dödsbudet även till Gustaf Philips systerson Casper Wrede; Gustaf Philip var hjärtans beskedlig, han blir nu kvitt det tråkiga Helsingfors, skulder och bekymmer på ålderdomen.
Paris d. 4 jan 1887 4 januari 1887
Armfelt har skrivit att han och Åboborna är nöjda med porträttet av Samuel von Troil; han anser det begärda priset modest.
Ospedaletti 10 mars 10 mars 1891
Osäker koppling I lördags aftse spelade de Ospedalettis ungdom en femakts dram dernere i byn – 12 due Sergenti – En kringresande marionett teaterdirektör (som liknar Carl Armfelt som ett bär) och som ej har pengar att komma härifrån hade inöfvat den. Mina modeller spelte alla med Det var kostligt, men gester ha de och en aplomb som är otrolig. Hjeltinnan i pjesen speltes af en 18 årig sömmerska och jag måste säga att jag sällan sett sådana (dramatiska och skildt tragiska anslag hos en dilettant. I en scen, der hon vill kasta sig ut genom fönstret för att rädda sin man för döden och hålles tillbaka af sina barn – var hon frappant lik Ristori. Fredrik Cygnaeus upptäckte ju Ristori under liknande omständigheter. Jag vill derför anteckna der här flickans namn det kan ju bli stort i framtiden. Sofia Rambaldi. Tänk jag hade tårarne i ögonen – Dr Lambert likaså – publiken tjöt från början till slut af pjesen. En gammal Garibaldist en af "i mille"uppträdde som en marskalk af frankrike i redingote med guldpappers ordnar på och – halmhatt. Men ni skulle ha sett den ytterligt vana herrskaregest hvarmed han i det afgörande ögonblicket slår upp sin kappa och visar denna strålande uniform och säger: som il marescialo. Theatern var det mest primitiva man kunde se – dekorationerna målade af dem sjelfva. Men ett grannt språk ha de och en säkerhet i gestera som är absolut medfödd. de kommo alla under mellanakterna och frågade hvad jag tyckte om dem och deras spel och Segnorina Rambaldi tycktes vara mycket smickrad öfver mina för resten alldeles upprigtiga komplimanger. –