Beskrivning

greve, legationsråd vid svenska ambassaden i Paris 1884–1889, senare charges d'affaires

Paris d. 14 februari 1887 14 februari 1887
Edelfelt är bjuden på middag till prins Eugen i kväll; Wahlberg skulle säga är befalld; gäster är legationssekreterare Lewenhaupt med fru, baron Falkenberg, fröken Lagercrantz; Edelfelt beskriver dem som "alla mindre trefliga än tråkiga".
Paris fredag d. 11 mars 87 11 mars 1887
Följande kväll är det soaré hos Gustaf Lewenhaupt [inte den ovan omnämnda Carl Lewenhaupt], vars fru är född Stackelberg; gäster är Marshalls med sin vackra dotter, vars konstverk Edelfelt har granskat och kritiserat.
Paris d. 19 mars 87 19 mars 1887
Edelfelt är bjuden till ryska ambassaden om torsdag; han har negligerat de ryska diplomaterna – "dessa mina kompatrioter" – under senaste tiden och har umgått mera med de svenska.
Paris d. 27 mars 1887. 27 mars 1887
Festen var elegant och vacker som alltid på ryska ambassaden; trappan var full av pudrade betjenter, härolder, löpare, schweizare i galakostym, Edelfelt kände många och var livad hela kvällen; han umgicks med Madame Marschall, greve Lewenhaupt, friherre Fredericks och Madame Adelswärd; hertigen de Maulny med fru, hertigen och hertiginnan de la Rochefoucauld, fursten och furstinnan Radzivill, markisinnan de Gallifet m. fl. var på plats och Edelfelt kunde betrakta dem på nära håll; på festen var också "kineser, turkar, persiska shahens kusin"; friherrinnan Adelswärd gjorde Edelfelt uppmärksam på en "utgammal furstinna Galitzin" som var en verklig uppenbarelse från kejsarinnan Katarina den storas tid; är det inte sant att man måste se detta för att tro det, viskade friherrinnan Adelswärd; stämningen var glad; på plats var också Madame Munkacsy som neg och sade dumma komplimanger och Falkenberg som kanske hade drabbats av otrevliga bölder; Madame Magnin med dotter försökte monopolisera Edelfelts sällskap och ambassadörens fru Madame Fredericks höll en moralpredikan för att Edelfelt enligt henne hade övergivit ryssarna för ”votre prince, qui n’est pas le vôtre”, er prins [prins Eugen] som ändå inte är er, och ambassadssekreteraren Giers, ministerns son, flög nästan i armarna på Edelfelt då de möttes; La Baronne Decazes-Stackelberg läxade vänskapligt upp Edelfelt för att han inte genast kände igen henne; Edelfelt hade verkligen inte känt igen henne, hon bar en mycket urringad klänning och "gudlöst mycket diamanter".