Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

storfurstinna, kejsarinna av Ryssland, prinsessa av Danmark, g.m. Alexander III

Måndag d 10 okt 1880 10 oktober 1880
Om det kommer underrättelser från Petersburg om en beställning på högre ort, får stipendiet vänta; det vore bra att veta ungefär fyra veckor på förhand om Edelfelt får äran att måla den höga frun [storfurstinnan Dagmar].
d. 15 Oktober 1880 15 oktober 1880
Det var roligt att hör att Sebastian von Etter tyckt om Lilli von Etters porträtt; han kan blir en mäktig förespråkare då det gäller att måla Dagmar.
Historien om Edelfelt, Dagmar och Prinsessan av Wales är så till vida osann att den inte hände honom utan Nils Forsberg; denne tänkte inte på att han hade att göra med höga damer, utan resonerade ogenerat och långt och blev flat [snopen] då Aleksej Bogeljuboff upplyste honom om "fruntimrens" namn.
Paris d 16 mars 1881 16 mars 1881
Nu vore det att tänka på Dagmars porträtt. Om jag gör lycka i Moskva och om jag får förespråkare i Pburg är detta kanske icke en omöjlighet. Antagligt är dock att nihilisterna dra hela publikens uppmärksamhet till sig, och att man föga befattar sig med konst under dessa hemska tider.
Petersburg tisdag 21 nov – 81 21 november 1881
och om torsdag har jag lof eftersom det är Kirills namns eller födelsedag. Tänk att barnen ej få veta af att Alexander II är död – utan tala alltid om Grand Papas återkomst från utlandet. Då de tala om kejsarinnan säga de Tante Ninni och under detta namn går hon i familjen. – Ännu har jag ej sett de kejserliga – Förlåt detta slarfviga bref i morgon mera Atte
Petersburg d. 26 nov. 1881 26 november 1881
I dag arbetade jag ostördt i Zarskoïe. Det är Kejsarinnans namns eller födelsedag och Storf. o. Storfurstinnan voro i Gatshina. Ack hvad det är svårt med dessa små bytingar som aldrig hållas stilla. Fotografierna äro ej tillräckligt lika för att jag skulle kunna kopiera dem. Miss Mill förde mig in i Storfurstinnans rum, eftersom hon ej var der nu. Boudoiren är charmant, magnifik – så när som på taflorna hvilka utan undantag äro dåliga. Ett stort porträtt af Kirill af någon rysk målare – så olikt att det lika gerna kunde vara hvad för en unge som helst – ej ett drag – detta tröstade mig litet.
Zarskoïe Selo d. 28 nov. 1881 28 november 1881
När nu nihilistförskräckelsen ger sig skall jag tala om Kejsarinnan med Storfursten Tillsvidare hålla de kejserliga sig uteslutande i Gatschina och lära föga tänka på de sköna konsterna.
Tisdag d. 6 Dec. 1881 6 december 1881
Storfurstinnan har talt om mig och mina porträtt för Kejsarinnan, som skall vara mycket intresserad deraf. Maria Paulowna prisar taflan åt alla som komma. I dag var Storfurstinnan Maria Maximilianovna der, och de två damerna slogo sig ned i serrén och pratade, samt bad mig ej låta mig störa. – Storfurstinnan sade att om jag ville stanna här öfver vintern, Jag skulle vara säker på att få fullt opp med arbete. Hon tycker att detta är det bästa porträtt som existerar af barnen Om Makovskys sade hon att det var "une horreur sans nom". Hon anmärkte bara om Boris' hufvudform och lofvade för att jag skulle kunna måla den, sjelf komma och hålla i honom en af dagarna. Det är skada att hon nu är i så avanceradt tillstånd att porträtt ej kan komma i fråga, jag tror säkert att jag skulle fått måla det. Den lilla engelska bonnen som alls ej är dum, sade att jag nog skulle få måla Kejsarinnan också, om icke nu så i nästa år.
Petersburg söndag afton d. 22 Dec. 1881 22 december 1881
Storfursten som jag träffade, sade att kejsarinnan och kejsaren varit der i Zarskoïe på middag tisdag afton, inga andra än de. Kejsarinnan hade då så mycket tyckt om porträtterna att hon genast tänkt på att beställa sina barn. – Tänk hur det passade! Emellertid lofvade han ge mig ytterligare besked. Jag bad att få visa mina taflor åt Hennes Mt och tillsades då att genom Gregarowitsh afsända mina opera omnia först till Zarskoïe, derifrån de genom Storfurstens försorg skola afgå till Gatschina. Inte ett ord om betalning – han tog mig i handen, tackade mig och sade att han var mycket nöjd samt att jag hade gjort Storfurstinnan och honom ett stort nöje och en stor tjenst. Jag hoppas emellertid på att snart få pengar, för många orsakers skull.
Kejsarinnan hade sagt, att hon regretterade att vara opasslig (hon är också i intressanta omständigheter) annars hade hon låtit måla sig.
Onsdag afton 4 dag jul 1881 28 december 1881
Nå, ändtligen har jag blifvit presenterad för hennes Majestät och i morgon börjar arbetet på Gatchina. I går på aftonen var jag bjuden på Sarah Bernhardt af fru Linder och hemkommen kl. 12 hade jag ett bref från Iseeff med inneliggande telegram från Storfursten Wladimir emot mig. Telegrammet sade endast att Kejsarinnan önskade träffa akad. Edelfelt i morgon kl. 11. första tåget till Gatschina gick kl. 9, och för att hinna till bangården måste jag i väg redan kl. 8.
Kl. närmare 11 kom jag till Gatschina – Det liknar Escorial, stort, stelt, dystert. Mitt telegram från Storfursten hjelpte mig igenom de många skildtvakterna, och jag fördes af en officer genom många korridorer upp till ett rum der jag kunde ajustera mig. Derefter uppskrefs af en annan officer namn, syfte med uppvaktningen o.d. och om en qvart timme kom en lakej och bad mig följa sig. Jag fördes nu till furst Galitzin, öfverceremonimästare, som mycket vänligt tog emot mig, och af honom i en stor sal der alla de audienssökande sutto – Döm om min förvåning då jag bland de många genralerna upptäckte två fullkomliga asiater i stora turbaner en pojke och en äldre man. det var emiren från Bokhara och hans son. Snart satte sig alla i rörelse – först en löpare med stora fjäderbuskar och lång prestav, hvarmed han knackade i golfvet vid hvarje af de långsamma stegen, så en general, så Emiren med son så de öfriga, jag i bredd med en genral som kom direkt från teketurkmenerna, och sist Galitzin. Sal in och sal ut, de äro hundrade – alla rikt möblerade i Louis XVI smak och så korridorer, trappor upp och trappor ned det tog aldrig en ända, allt i samma långsamma takt – tills vi kommo till en dörr der två soldater och två korpsvarta negrer höllo vakt. – En ny sal, igen två negrer, och så Kejsarinnans salong – En om en ropades vi in i det allra heligaste. Då min tur kom slogs dörren upp och furst Galitzin sade mitt namn
Jag steg in och Dagmar stod der och såg ytterst fin och behaglig om också alls ej Kejsarinnelik ut. hennes enkla väsen och snälla, goda blick hennes lilla växt och något blyga uppträdande kontrasterade med ståten och ceremonierna förut. Hon var klädd i svart atlas. – Tilltalade mig genast på franska – om att hon var förtjust i mina porträtt, taflorna hade ännu ej kommit från Zarskoje, samt önskade att jag skulle göra hennes barn – I morgon skall jag börja och installera mig. Hon frågade om jag talade svenska, hvarpå jag svarade att det var naturligt eftersom det var mitt modersmål; men hon fortsatte icke destomindre på franska. – Det var litet krångligt för mig att passa in Votre Majesté – veut-Elle o.s.v. Hon sade sig ha ett alldeles utmärkt minne från Helsingfors – j'aime tant la Finlande, et je serais très heureuse de voir votre tableau – Derpå sade hon att ännu ingenting kunde bestämmas om porträtternas storlek och hvilka af barnen skulle målas – i morgon får jag se dem. Kejsarinnan har något i sin blick som påminner om fru Leuhusen. Detta egendomligt fixerande och drömmande på engång – en utmärkt vacker blick. Hon står hela tiden – det gjorde hon med de andra med såg jag. Slutligen sade hon att hon var "charmée d'avoir fait min bekantskap.
Gatschina d. 30 dec. 1881 Kejserliga slottet 30 december 1881
I går morgse kom jag hit ut., men ville innan jag kunde göra något träffa barnens vårdarinnor för att få något rigtigt besked. Jag träffade då först en englsman M. Heath, tronföljarens guvernör. Han bad mig vänta på Madame Flotow, Kejsarinnans kammarfru, som om en halftimme skulle komma. Undertiden bad Mr Heath mig komma och röka en cigarr, inne hos sig. – Han är ifrig amatör, aqvarellist och har specielt valt Finland och Imatra att föreviga. Han hör neml. till Neitsytniemi fiskklubb, och kände derföre mycket väl Zilliacusen, samt höll långa loftal öfver hela familjen, kvar i sin stad. Han bad mig komma och besöka honom under min sejour här. Snart kom Mme Flotow, en 60 års gammal dam med glasögon på näsan, liten och röd. Som hon talade mycket god franska tog jag henne för belgiska eller något dylikt. Hon sade skrattande: Eh bien, vous avez vu l'Impératrice hièr, et je jure que vous ne savez pas encore comment vous allez faire les portraits – comme vous n'êtes pas pratique, vous n’avez pas l'habitude de ces choses là.
Emellertid förde Mr Heath mig in till tronföljaren, som artigt steg upp och gaf mig handen. Han är mycket liten till växten, men ser ovanligt pigg och klok ut. – liknar Kejsarinnan, för resten.
Jag bads nu stiga in ett litet sidorum, dit hennes Majestät strax skulle komma. – Hon kom och tilltalte mig genast på danska sade att hon ville att jag först skulle börja de två yngsta storfnan Xenia 6 år och Michaïl 3 år i grupp som Wladimirs barn. – Jag kunde i den våning som upplåtits (Nikolais gemåls) rumstera om hur jag ville för att göra fonden.
A propos sade hon, Deres billeder ære nu her, jeg har allereden seet dem – De ær dejlige, jeg syns så godt om den store, de ære alle saa andægtige och der ær saadanne udmærkede typer, jeg kenner dem godt igjen. Och den lille röde pige, hvem ær det? – Det är min lilla syster, Ers Majestät, – "Saa har De en såe lille och saa blond Søster!
Jag gick nu igen (alltid följd af en lakej) ned till fru Flotow, för att se barnen – De höllo på att äta frukost på tumanhand. Den lilla prinsessan liknar modren, är blyg och ser mycket snäll ut. Lille Storfursten är blond och den vackraste af barnen. Mme Flotow som tycktes vara mycket svag för dem, bad mig att ej plåga dem för mycket med seancer, och talte om alla möjliga kungabarn i hela verlden som hade suttit en qvart timme i sender för David, Boucher, Mme Lebrun o.s.v. En rysk målare Makaroff har just slutat deras porträtt i bröstbild, alls ej illa. Jag frågade af lilla storfurstinnan om hon förstod franska, men det tycktes hon ej göra – Engelska tala de, och ryska. Så frågte jag om de ej talte danska "Ær De dansk?" sade madame Flotow med den renaste Kjöbenhavnska accent – Ja hon är så godt som danska, då hon är dotter till ryska generalkonsuln i Kjobenhavn, och lefvat der till 30 års ålder. – Och sedan talte vi bara danska. "Jag ær saa glad at Di är Finlænder, fordet daa ær De ju Kejserindens undersaate, og jeg syns man maa holde sig til sine egne.
På tal om taflorna bad jag henne säga mig hvar de funnos, och jag fördes nu ned i en sal på nedre botten, der mina taflor voro mycket illa placerade i dålig dager. Jag bad "le grand maître de la cour" grefve Narischkin, en gammal hofman med ytterst distinguerade drag, hjelpa mig. Han hoffuriren, 5 betjenter och jag höllo just på att släpa dem i en bättre dager, då jag hörde steg bakom oss – "Sa Majesté" och alla bockade; Kejsarinnan som händelsevis passerade, vände sig till Narischkin och sade: N'est pas qu'ils sont excessivement jolis les tableaux? Så såg hon åter på dem, frågade om det var en vanlig gudstjenst eller om någon fiskare drunknat och detta var likpredikan hvarpå jag svarade och gaf besked. – "Ja jag tänkte det sade hon, de äro andäktiga utan att vara sorgsna – det är just det jag tycker om. Och så frågte hon igen om Bertha, hvad hon heter, hur gammal hon är och sade att hon var söt utan att vara regelbundet vacker, och sade om Schura Manzeys ögon att de voro magnifika. – Kejsarinnan har ett sätt att se tvärs igenom en – der ligger något melankoliskt, men så genomgodt i hennes blick.
På återresan satt jag i samma kupé som Madame Flotow. Jag har glömt att säga att jag har en hofvagn till min disposition – aldrig har jag åkt så fint till och från en jernväg. Gumman talade om allt möjligt – hvad det är intressant med sådana menniskor som lefvat i de storas närmaste omgifning. Hon reste nu till Pburg för att köpa julklappar åt 2000 fattiga barn – Kejsarinnan skall ge en julfest med gran och julklappar både i Petersburg och här för soldaternas barn. – Ni kan ej tro i Finland, hvad ni har för en skatt i denna dynasti, Finland har alltid varit "l'enfant gaté" såväl för den aflidne kejsaren som för denna, och Kejsarinnan har så varma sympathier för Er" sade hon.
Då detta kommer fram är det slut med 1881 – Godt nytt år önskar jag Eder alla af hela mitt hjerta Gud välsigne Eder alla. Huruvida jag kan komma hem till ryska julen vet jag ej säkert. Det beror på Kejsarinnan. Dock tror jag att jag kan få 4 dagars ledighet, och kommer i så fall om thorsdag.
I dag var den lille opasslig; och Kejsarinnan lät säga mig att han ej kunde komma (kl. 2 först). Jag gick och dref omkring och ordnade mina tre fonder – får nu se hvad hon väljer. Jag har tänkt göra flickan sittande och gossen stående och taflan på höjden. Duken är något större än Estlanders porträtt – möjligt att jag ännu kommer att måla de två andra – men de äro så upptagna. Deras lärare påstår att de nästan öfveransträngas.
Gatschina 3 januari 1882 3 januari 1882
Hit kom jag i går morgse. Ändtligen har jag börjat på duken, sedan Kejsarinnan stadfästat en skizz. Kompositionen kommer ej denna gång. Det blir något slett och icke "trouvé". Jag tror dock att detta blir bättre än de första skizzerna. Storleken är ung. som drottning blanka, på höjden. De två barnen sitta på en soffa, ungef. som Bertha, en stor magnifik snöhvit hund, bland de vackraste kräk jag sett, Kejsarinnans, skall målas bredvid. Vid tal om att gossen var sjuk första dagen sade Kejsarinnan: Det ær saa kjedeligt att De nu har forloret en heel Dag".
I dag har jag hvarken sett H. M. eller kunnat tala ett förnuftigt ord med Mme von Flotow, som håller på att laga i ordning de många julklapparna åt fattiga barn. Jag har således ej fått besked om, huruvida jag kan aflägsna mig på 4 dagar. I hvarje fall får Mamma ett telegram förrän detta anländer. Ack jag ville så gerna komma. Resa på thorsdag, och anträda återfärden söndag för att åter vara här på måndag morgon. – I alla fall kommer jag på några dagar till Helsingfors förrän jag reser till Paris.
Den lilla prinsessan är söt; hon är ej vacker, men har något mycket piggt i sina ögon – och så liten hon är är hon ej utan att vara litet kokett, på ett sött och angenämt sätt. Förresten är hon liflig som en eld, och ritade i dag, under det jag tecknade, sitt eget porträtt, ungefär i Buttis maner, och kom och förklarade att detta var betydligt bättre än mitt arbete. Barnen äro klädda i crème med röda skärp – enkelt i det hela. Kejsarinnan vill ej att flickan skall vara decolletée, hvilket vore fördelaktigare. – Nå ja, vi få se i morgon.
I dag då jag gick ut och spatserade i parken kl. 3, mötte jag kejsarinnan med hoffröken Ozeroff i trojka. Den förra såg så ung ut, att jag på längre håll ej trodde det var hon. Hon har något så snällt och förbindligt i sitt sätt att helsa, att man genast känner sig sympathiskt stämd. Xenia Alexandrowna har alldeles hennes tycke, men kejsar Pauls näsa ha de allesamman.
Tisdag – 5 januari 1882
Kejsarinnan har jag ej sett till.
Petersburg Lördag – d. 9 jan. 1882 9 januari 1882
Taflan avancerar med stora steg. Ledsamt nog är Xenia nu så förkyld, att Kejsarinnan anser mig böra skjuta upp séancerna till torsdagen Hon har snufva och ser jemmerlig ut. Hunden är färdig, Michaels figur likaså – likheten är ej fullständig men den kommer väl.
Af Mammas bref ser jag att jag varit oförlåtligen slarfvig som skribent. – Lifvet i Gatschina! Ja det är ju alltid detsamma – en dag möter man den genralen, en annan dag den i de långa korridorerna. – Vid närmare påseende finner jag att der bland möbler, chinoiserier och taflor finnes utomordentligt värdefulla saker. Så tro vi, Duperée och jag att vi i en förstuga upptäckt en äkta Leonardo da Vinci som hänger der i fukt och köld och ruttnar, och vi ha låtit säga till derom åt Kejsarinnan. Möbler, kinesiska, och vaser – ja det är hvarje dag nya upptäckter jag gör. – Taflor finnas öfverallt, i alla rum, tillräckligt för att fylla ett mindre museum Inga rigtiga mästerverk, men heller icke några horrörer. – Ett badrum på nedre botten som Mme Flotow visade mig, är alldeles magnifikt, marmor, förgyllningar, speglar.
Gatschina d. 15 januari 1882 15 januari 1882
Sedan har jag alltjemnt varit härute med undantag af nyårsdagen o. aftonen. Ack, nu har jag igen ändrat taflans fond. Kejsarinnan ville så ha det. Barnen stå ej en minut. Flickan blir bra – pojken liknar deremot ännu ej. Grefve Woronztoff har varit inne och sett mig måla några gånger. Det lärer verkligen vara meningen att det skall bli en surpris för kejsaren.
I dag, söndag då kejsarinnan var i kyrkan, skulle jag taga skizz af hennes hvardagsrum – ack det är så svårt då det är så mörkt i dessa låga entre sol-rum. Den blir hvad den blir min tafla, men inte blir den något konstverk.
Kejsarinnan har stött sig och har varit sjuk några dagar. Då hon for ut och åkte kom en bonde emot på vägen, vek ej åt sidan och hans släde gaf en så häftig knuff åt Kejsarinnans att hon höll på att falla ut och stötte sig dugtigt. Nu är hon bra igen.
Måndag d 23 jan 1882 23 januari 1882
Grefve Worontzoff förefaller långsam och talar ytterst sakta tjock och fet med slätt hår och svarta mustascher. Här i Petersburg ljugs en massa saker om Kejsaren och grefvinnan, så lögn som möjligt då Kejsaren och Kejsarinnan äro de bästa makar i verlden, och specielt nu lära hålla ihop som ler och långhalm.
Gatschina fredag 28 januari 1882
I går på f.m. kom jag hit – ja Kejsarinnan hade låtit telegrafera efter mig på onsdag qväll. Barnen äro nu fullk. fria från snufva, men sitta lika illa som förr. På e.m. brukar aldrig någon annan än betjenterna komma. Jag satt derföre och rökte och smågnolade, hörde att dörrn gick upp bakom mig, men lät mig ej störa – öfvertygad som jag var att det var betjenten – Tänk, det var kejsarinnan, som med ett goddag fick mig att flyga upp från stolen. Hon beklagade nu att jag blifvit uppehållen så länge, och sade att jag troligen gerna ville vara i Paris vid det här laget. – Hon anmärkte ett och annat, isynnerhet om den lilla, som hon tyckte alltför allvarsam – "i grunden ær det en lille Skælm" sade hon. Jag förklarade huru svårt det var att måla barn, så små som Michael Alexandrowitsh isynnerhet, och sade att jag ofta varit alldeles förtviflad öfver denna tafla, så mycket mera som jag nu ville göra något rigtigt utmärkt, så att "Ers Majestät blefve nöjd dermed" "Vær De kun ganske rolig" sade hon "det blir nog udmærket; det hele ær så godt, kompositionen og Farven ære nydelige, og Xenia ligner allerede. Om en stund kom storfursten Michael, den äldre, Madame Flotow och barnen – Hvad M. ser ut. röd med utslag i hela ansigtet. Då Kejsarinnan Mme Flotow och jag talade danska vände sig M. som gått omkring i rummet tvärt till gumman Flotow och frågade: pourquoi parlez vous danois? "Parceque cela fait plaisir à Sa Majesté" hvartill Dagmar smålog. – Kejsarinnan erbjöd sig nu att sjelf hålla i Michael Alexandrovitsh, så att han skulle stå. Jag satte mig att måla, och Kejsarinnan steg då och då upp, stälde sig bakom stolen och bad mig måla fortfarande Som Snoilsky säger: Han sitter och hon står. – Då det började skymma, kl. 1/2 4 gingo de och hon försäkrade ännu att det blefve utmärkt bra. Ce sera un trés joli tableau sade storfursten, och så gjorde jag min stora bockning. Nu går det med raska steg med målningen – I dag har jag gjort mycket och om jag blott finge den lille att stå 10 minuter i gången vore jag räddad.
Nu hinner jag ej mera – jag måste springa dit upp – först skall jag ned till kejsarinnans rum der jag skall be att få låna en stol som jag målar i taflan. Det är mörkt i dag och jag måste profitera af den korta ljusa tiden
Gatschina Måndag afton d. 31 Jan 82 31 januari 1882
*Jag gjorde i dag med Wesander en promenad på 2 ½ timme i skymningen. Vi mötte Kejsarinnan och barnen, som viftade åt mig. Wesander gjorde honnör, jag helsade elegant och värdigt.
Gatschina d. 5 februari 1882 5 februari 1882
Taflan är nu nästan färdig – Lille Michael är ännu ej rigtigt lik – han står också aldrig en half sekund. I morgon hoppas jag dock ha slutat – få bara se om kejsarinnan då blir nöjd. Tonen är bra – teckningen si och så, flickan mycket lik, en beau. För resten är hon söt, och utan att vara vacker blir hon mycket behaglig, och får bestämdt mycket stort karltycke. Hon embellerar för resten alla dar, och har alltid kejsarinnans vackra ögon och hennes kokett-behagliga miner. – Madame Flotow är i extas – vore ej Mischas mun och hake galen, så vore det ypperligt, förklarar gumman.
St Petersburg d. 8 februari 82 Hos Manzeys 8 februari 1882
En dags ledighet innan den sista smörjelsen gifves åt porträttet på Gatchina. Taflan är nu så godt som färdig – den lille liknar ej, men jag hoppas göra under och mirakel på morgondagen. Jag har nu så nog af taflan som möjligt är, och önskar innerligt att jag hade den färdig – Får nu se hvad Kejsarinnan tänker om den i morgon. Det hela är ganska bra, och flickan är fullkomligt lyckad.
Hvad Wladimir beträffar, så har han det hett om öronen – Maria Paulowna ligger i svår barnsängsfeber, och är mycket dålig enligt de sista bulletinerna. Dör hon, så tänker han väl föga på mig – i alla fall äro ramarne ej heller anlända ännu – Maria Ps syster, en Mecklenburgs prinsessa 17 år, har, enligt i går anländt telegram dött i lunginflammation, och underrättelsen om hennes sjukdom lär det ha varit som först gjorde henne så sjuk, ty hon redan mycket bättre. På Gatchina ser man allvarsam ut, och kejsarinnan, som man sade brouillerad med Wladimirs (det lär dock ej vara sant) har varit flere gånger i Zarskoïe.
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12 februari 1882
Senaste fredag kallade Kejsarinnan mig ned till sig. Med taflan i handen tågade jag in till hennes majestät. Hon var mycket vänlig, beklagade att den lille stått så illa, och att jag förlorat så mycken tid, samt sade sig i allmänhet nöjd med taflan. Dock vore der ännu något i den lilles mun som ej vore bra, hvarföre hon rådde mig att ännu försöka ändra, somt, och lofvade afsyna det hela följande dag. Följande dag hade jag åter haft barnen, och satt sedan och väntade förgäfves till kl. 4 – då Mme Flotow kom och sade att kejsarinnan ej kunnat komma, och att hon bad mig först om några dagar återkomma för att med friska ögon ta ihop med arbetet.
Emellertid lät kejsarinnan mig förstå, att Kejsaren gerna ville köpa Bertha som han lär vara mycket betagen i. – Jag tar derföre och gör en kopia i flygande fläng – jag har redan börjat, för att om onsdag eller torsdag föra originalet med mig, och säga att min systers konterfej med Capi står till hans disposition. Blir det ej fint för paret Butti och Capi?
Ack den Morbror Gustafska kartan! – den skall förtullas på Wassiliostroff, någonstans långt, långt borta, och jag får endera resa dit sjelf och förlora en half dag, eller låta den stackars Feodor göra det. Huru skulle jag kunna blanda mig i vildfrämmande menniskors saker. t.o.m. om jag sjelf hade något att sälja vore tillfället olämpligt valdt. Jag tycker mig se kejsarinnans förvåning om jag midt i talet om porträtterna skulle komma fram med mina små geshäft om allodialsäteriet med skatte och kronohemman.
Gatschina fredag 17 februari 1882
Jag har förtret med min tafla, är modersallena, och har dödande tråkigt – tag derföre icke allt elände jag möjligen kommer fram med, för banko, utan skrif upp det på den temmeligen trista situationens räkning. Ännu har ej Kejsarinnan sett taflan – ännu är den lille lika olik som förr, och ännu är det alldeles osäkert när jag ändtligen skall få det här slut. Visserligen skulle med mycken möda ett och annat kunnat göras – men taflan är en gång för alla en af dem som från början ej gått, och jag är så enerverad nu, att jag formligen ej kan göra något för att få den bättre. Det enklaste sättet vore att måla en ny tafla, och då skulle jag nog veta huru det borde gå till. Först bråka med att få en duglig fotografi i helfigur och grupp, så modeller i Petersburg o.s.v. Det är nämligen bland de galnaste illusioner man kan ha då jag trodde att jag skulle få dessa barn att sitta.
Gatschina, måndag afton d. 20 febr. 1882 20 februari 1882
Det är troligen sista gången jag skrifver till Mamma från Gatchina. I dag kallade kejsarinnan mig ned till sig och besåg och afsynade taflan, som befanns bra så när som på Mikaels öga och öfverläpp hvilka senare också blifvit ändrade. Furst Obolenski och hans fru hade ett och annat att anmärka, men kejsarinnan gick ej in på hvad de mente och tyckte. Jag höll taflan och vände ryggen mot en dörr, då någon plötsligen kom in och dörren gaf mig en puff i ryggen. Det var kejsaren – ”Pardon je vous ai donné un coup épouvantable” – och alla smålogo. Han såg på taflan fann den bra, isynnerhet som färg och ensemble, och tillade att hvad likheten beträffade, det borde vara ytterst svårt med en sådan liten en.
En historia liknande den Morbror Gustafska med egendomen, har man skrifvit till mig om från Finland, men som man specielt ber mig tiga så vill jag ej ”abuser de leur confiance”. Men hvad menniskor ändå äro barnsliga som tro att det skulle gå an för mig att komma fram med dylikt, ber om ett eller annat, då t.ex. fru Flotow som träffar dem dagligen ej vågar komma fram med tredjedelen af det man ber henne om.
Om en timme reser jag – ack om det vore för sista gången! Skall nu gå till Madame Flotow och aflemna räkningen, som de Kejserliga naturligtvis aldrig få se utan som går till Kansliet. Kanske Duperret kommer med mig in till staden.
Gatschina torsdag d. 23 febr. 23 februari 1882
Ankommen hit sade Mme Flotow att Kejsarinnan kallat mig, men visste inte hvarföre men troligen för att ändra något på ögat, som Heath och Mme Flotow funno sämre än förr. – Detta bevisar att man icke för hastigt skall sätta tro till allt. – Kejsarinnan mottog mig med: Nå, De skall rejse nu? Ja, det beror på när Ers Majestät tillåter mig det, och när taflan tillfredsställer Ers Mts fordringar. – Ja men Billedet ær ju færdigt nu ”Ers Majestät är således nöjd dermed” ”Ja nu ær det ju rigtigt udmærket – Jag var flat och nöjd. Hon frågade mig huru länge jag ännu skulle stanna i Pburg, sade att hon hört talas om Mme Miatleffs porträtt, frågade om jag skulle ställa ut i Akademin och i Moskva o.s.v. – Det ær visstnok kjædeligt för dem at De förloret saa meget tid – Jag tackade henne och sade att det betydde ingenting om hon blott vore nöjd. Nej, det ær mig der takker Dem, sade hon – var det icke vänligt? Hvarpå hon sade att hon var glad öfver att tillfället fört mig i hennes väg, önskade mig lycklig resa och så gick hon ut med en mycket vänlig böjning på hufvudet och en den mest förbindliga blick. – Mme v Flotow trodde ej sina öron, då jag berättade henne det – hon hade trott att Kejsarinnan icke var nöjd – men då hon nu sjelf sagt det så – och jag kom underfund med att Kejsarinnan sagt ingenting annat åt Gumman än att hon ville se mig.
Räkningarne har hon sett, Kejsarinnan, och icke sagt något derom. Jag skall om 4 à 5 dagar höra åt på Kejs. husets kansli i Pburg, om pengarne äro utanordnade. Dock bad jag Mme Flotow skynda på, om möjligt är, då Gubben Makaroff, som förut målat barnen fått vänta på betalning tre veckor.
Sådana bibelots hon har – mest från förra seklet saker som gått i arf, och en raffinerad lyx i allt. Bland annat har hon två negrer som kejsarinnan.
Petersburg d. 26 febr. 1882 26 februari 1882
Häromdagen fick jag ett lustigt bref från Gumman Flotow – ”om jag hade lust att ändra ögat på M. A, så hade kejsarinnan ingenting deremot”. Det var Gumman och Mr Heath som tillsammans kokat ihop detta, och jag var tvungen att bege mig af i morgse. Ingenting synnerligt att göra jag rörde endast obetydligt vid ena ögat hvilket kom Gumman att finna det hela mycket bättre än förut. – Kejsarinnan lär vara nöjd.
Kejsarinnan har bedt mig beställa ram, lemnande åt min smak detaljerna. Grefve Worontzoff har redan gifvit order om penningarne och i morgon skall jag gå till kansliet i Anitsckoff palatset för att se om jag kan lyfta dem.
Måndag 13 mars 1882 13 mars 1882
A propos konstmakare så har jag sett Cazeneuve, den mest öfverdådiga som nu finnes. – På Gatchina lär han ha gjort en tour de force, som vida berömmes – Han bad att få veta Kejsarinnans favoritblomma – svar: hvit ros – Kejsaren sade en stads namn – Köln – en tredje person tillspordes om han kände någon i Köln hvarpå svarades Johann Maria Farina. – Strax derpå inbars ett telegram stämpladt från Köln innehållande en fransk quatrain om kejsarinnan och den hvita rosen och signeradt Johann Maria Farina. Är detta ej alldeles förvånande. Många dylika saker såg jag. Han är alldeles öfverdådig.
Paris d. 3 aug. 1882 3 augusti 1882
Jag får arbeta dugtigt för att få något till expositionen hos Petit. Skulle så vara att jag måste måla Kejsarinnan, så skall jag försöka få exponera porträttet hos Petit – är det godt kan det bli en succes.
Petersburg onsdag 15 nov 82 15 november 1882
Emellertid gå de här allt på med sitt Boruvna – Paul tycker att vi skulle resa fredag afton och vara tillbaka måndag morgon – men på det sättet skulle jag ju ej kunna resa förrän om tisdag. Paul kan nämligen ej resa förr – kejsarinnan tar emot om fredagarna, och 2 dygn tar det minst att resa till Boruwna då sjelfva resan tager 2 nätter. Det är som från Helsingfors till Wiborg.
d. 17 Nov. fredag 17 november 1882
Hvilken tur på Gatchina! Jag fick genast företräde hos Kejsarinnan. Hon har embellerat ofantligt, var utmärkt välklädd i "velours frappé vieil or et feu” – och var vänligheten sjelf – Hon gratulerade mig till succèsen i Paris, talte om Moskva – Frågte hur Mamma och mina systrar mådde, samt förklarade att jag måste ha haft det "godt hjemme, for det De er bleven saa tyk" – således också hon tycker det!! Länge pratade hon, vänligt, snällt rigtigt som om hon varit glad att se mig igen, så pretentiöst det än låter. Derpå såg hon på skizzen den schjerfbeckska som hon fann "nydelig, saa rigtig naturlig og enkel" "Den gør saadan et godt Indtryk" o.s.v. – Jag explicerade att jag skulle skicka skizzer ytterligare från Paris – "Ja de kan De göre, men jeg vil ha det Billedet, saa kan De ju gøre et andet til Kejseren" – Jag talte om expositionen hos Petit, och hon gick in på allt – önskade mig lycka och gaf sin hand att kyssa hvarpå jag, med tacksamhet tog afsked af henne, den söta och snälla menniskan. Jag kom ut strålande naturligtvis
Jag är nöjd – naturligtvis tänk hvad det skall se bra ut i katalogen "appartient à S.M. l'Imperatrice de Russie.”
P.burg måndag d. 20 november 1882 20 november 1882
Kejsarinnan såg endast den Schjerfbeckska skizzen, taflan såg hon ej. Något pris var ej fråga om. Är det värdt att tala om detta i tidningarna, förrän expositionen hos Petit går af stapeln. Troligen är detta dock redan gjordt, om Bos fått tag i saken.
Paris d 29. Jan 29 januari 1883
Alla säga att jag skall taga 10 à 12 tusen af kejsarinnan. Får se när jag får de pengarna troligen först i Augusti.
Söndag d. 4 februari 1883. 4 februari 1883
I morgon skickar jag af Under björkarne direkt till Kejsarinnan Lilys och fru Miatleffs porträtt måste skickas skildt, ty lådan adresseras till Anitshoffpalatset.
fastlagstidag 83 6 februari 1883
I går afsände jag taflan till Kejsarinnan och skall i dag eller morgon skrifva till Duperret och Geheimerådet Oom, som är chef i kejsarinnans kansli. Jag skref med stora bokstäfver adressen: à S.M.l'Imperatrice de Russie – måtte de der otäcka tullsnokarne nu åtminstone fara varligt fram.
För taflan ämnar jag begära 5000 rubel. Då det är förmodligt att jag får vänta en evighet på pengarne, har jag ingen misskund med dem.
Paris lördag d. 10 febr. 83 10 februari 1883
Jag har skrifvit till Duperret och bedt honom genom Mme Flotow underrätta Kejsarinnan om att taflan är på väg.
Paris 15 februari 83 15 februari 1883
Ryktet går – Wahlberg, som just kommit från Stockholm, berättade att man der i ett sällskap talt om att min tafla blifvit såld till Kejsarinnan för 49,000 (fyrtioniotusen) francs, och detta blef citeradt såsom bevis på de orimliga tafvelprisen i Paris. Fyrtioniotusen och ej femtio ger ett utseende af sannolikhet och prutning på tusen frcs, som icke är illa.
Paris d. 23 febr 83. 23 februari 1883
Från Petersburg har jag haft bref, från Duperret. Taflan var ännu ej anländ, men han hade prevenerat fru Flotow och kejsarinnan. Duperret har haft en ögoninflammation, som gjort honom till invalid under 2 månader. I sommar kommer han han och helsar på mig i Finland säger han, på några dagar. Mamma behöfver alls ej vara orolig, det är den enklaste och minst genanta menniska, kunnig och klok, således alls ej tråkig att ha.
Petersburg lördag morgon 8 december 1883
A propos Gatchina, så vet ingen menniska här af Kejsarinnans tillstundande resa till Cannes – hvilken också torde vara en tidningsanka.
Petersburg onsdag – 12 dec. 83 12 december 1883
Jag hade dejeunerat med Duperret, och försökte så godt jag kunde försona min försumlighet att ge min adress i somras. Vi drucko på återseende i Finland nästan sommar. – Han tyckte att jag skulle visa skizzen åt Kejsarn, emedan det ej vore säkert att jag skulle få ställa ut taflan i Paris ifall han engång köpte den. Han skulle laga så att jag en af dessa dagar, troligen fredag, skulle få audiens hos Kejsarinnan, och rådde mig att helt öppet tala med henne om taflan A propos – den der aqvarellen, l'Evantail de Madame, som jag gaf Kejsarinnan i fjol, står i hennes förmak på ett bort och skall vara mycket omtyckt Duperret tyckte det var rysligt dumt att ej ha några aqvareller, pasteller o.d. åt henne.
Lördag 15 dec. 83 15 december 1883
I går var jag verkligen på slottet i Gatchina, och kan således berätta något. Kejsarinnan var mycket vänlig som alltid, frågade om mitt görande och låtande, såg på skizzen och lofvade visa den åt Kejsarn. Hon tyckte mycket om skizzen, men såg litet häpen ut när jag sade hur stor taflan var. Vi få nu se huru det går.
Hon frågade om de mina, mor och syskon, och intresserade sig specielt för Butti, som, med Capi, allt fortfarande utgör Kejsarens ögonfägnad. – "Och så ha vi varit i Kjobenhavn" sade hon” ja ändtligen ha vi igen varit i Kjøbenhavn och jag var så glad deråt. Hon menade att jag skulle bli förtviflad här öfver mörkret, hvari jag instämde. Det var en förfärlig massa uppvaktande den dagen, 25 stycken ungefär, deribland utländska ministrar i full skrud, generaler, hvaribland en fransk general, kammarherrar och kammarjunkare. Jag var den enda i frack.
Petersburg d 15 Jan 84 15 januari 1884
Duperret är nu förlofvad och mycket kär. Det är en fransyska född i Petersburg, men med helt franska sympathier, 19 år, men ej rik, dotter till en enka. Kejsaren har i går gratulerat honom, Kejsarinnan likaså. Han är ej mycket åtkomlig under sådana omständigheter. Han som var en fiende till äktenskapet, ser nu en mans enda väg till salighet deri. I går afton var jag tillsammans med honom.
Petersburg d. 21/1 84 21 januari 1884
I går, söndag hade Manzeys bjudit mig på en festkoncert, der Rubinstein anförde orkestern, Davidoff och Auer spelade, och kröningskantaten utfördes. De kejserliga voro der, tutti quanti, och det var rätt vackert att öfvervara deras inträde – orkestern och menigheten steg upp – Rubinstein vände sig mot de inträdande och den stora kören och orkestern stämde upp "Bosche Zarja chrani – Mamma skulle nog ha varit rörd. Vi sutto alldeles bredvid den kejserliga logen och fingo derigenom betrakta dem alla noga och göra jemförelser. Den kejserligaste af allesamman, så till figur som fasoner är Konstantins gemål, grande dame från topp och till tå. Kejsarinnan var näpen och ser alltid ut som om hon vore högst 25 år. Kejsarn mycket skallig – lik porträttet för resten. Och så alla hofdamerna! Gamla, fula börjandes med furstinnan Kotschubey, fru Demidoffs mormor, "la grande maitresse de la cour”. Rubinsteins kröningsmarsch, der militärmusik, klockor, kejsarhymnen, kanonskott m.m på det snillrikaste äro sammanstälda till ett helt, gjorde ett mycket storartadt intryck.
Paris d. 7 febr. 83. 7 februari 1884
Det porträtt af fru Demidoff jag hade med mig var Harlamoffs, som han skickade tillbaka till målaren, dock så att min rôle dervidlag ej blef bekant. Jag lemnade blott taflan åt Demidoffs agent i Paris, en Mr Jaunez, kusin till den i P.burg – densamma som betalte porträttet. Demidoffs voro ytterst vänliga vid afskedet och bådo mig i höst komma till dem i Florens. Då jag var der sist fick jag se på nära håll gumman Kotschubey, som verkligen är 10 gånger mera impériell än Kejsarinnan och bestämdt tror sig vara förmer.
Köbenhavn, lördag d. 4 april (påskafton) 85 4 april 1885
Kungen har frågat när Edelfelt har träffat [ryska] kejsarinnan senast.
måndag 1 januari 1889
Osäker koppling Eriks stol har kommit fram; precis som Alexandras, Annies och Berta Edelfelts brev från i tisdags med lyckönskningar och "kejsarminnen", brev från Paris; allt kommit med smörbudet som rest till Riihimäki först i förrgår.
Midsommardagen 1890 24 juni 1890
Familjen rustar sig till avresa; Edelfelt målade kejsarinnans "Från Köpenhamns redd" hela dagen, men det enda resultatet var huvudvärk hela kvällen hos Dagnans; man kan inte måla "forcerat" och ifall man inte är Zorn, är det omöjligt att "svänga till en tafla ett tu tre".
Paris 23 Juli 91 23 juli 1891
Det ser ut som jag ej skulle komma hem till Kejsarbesöket heller, och det kommer visst att göra fru Etter sorg men jag frågar mig hvad jag egentligen skulle haft att göra der. Jag vet knappt om jag får några af mina taflor dit numera.
25 juli 91 25 juli 1891
Jag skickar på försök mina aqvareller per poste rullade till Andersson och ber honom göra ramar ifall Kejsarn kommer till Willmanstrand först den 8de som det hette först. Den 27 är ju i öfvermorgon och d. 3 år Kejsrinnans födelsedag – det kunde ju således hända att de skjuta upp lägerbesöket. –
Kjobenhavn lördag afton d. 14/5 92 14 maj 1892
Vet Mamma att hon påminste rätt mycket om Lily Etter – smalare ansigte, ljusblondt burrigt hår som ser ut som en pudrad peruk ** precis sådan klädning som Annis grå randade – samma tyg –) – men samma litet generade sätt, samma tonfall litet utsändskt i sättet att tala (hon talade bara danska och hade ett förvånande ordförråd). – Der satt hon och hennes gemål och åt färdigbredda smörrebröd och drack öl – prinsen tog en stor dansk sup dertill. Han är otroligt "ligefrem" och påminner litet om sina systrar hvad det vänliga uttrycket i ögonen beträffar.Det var så lustigt när han alldeles naturligt talade om "min söster i Russland" – med mig talade han mycket om Gatchina om Bogoljubow, om Finlands natur, som kejsarparet beskrifvit i så lifliga färger. – Kl. 1/2 12 på natten gingo de bort till fots som de kommit. Man har aldrig förr sett en prinsessa gå till fots här i Köbenhavn, men prinsessan Marie har infört det, och går nu, trots drottningens protester, i butiker i parker öfverallt – med sina tre små pojkar som heta Åke, Axel och Erik –
Köpenhamn måndag 16 maj 1892 16 maj 1892
Nu skall jag begåfva mig på posten med detta jag måste veta att det kommer rigtigt fram. Innehållet af de senaste brefven voro berättelser om Coquelin dagarna här. Cs förtviflan bekantskapen med prinsessan Marie och prins Waldemar hos Frans Henningsen. Min förtjusning öfver prinsessan som tog mig med storm – så naturlig och intagande var hon! Prinsen mycket enkel talte om "min syster i Ryssland" såsom en vanlig dödlig.
Bregentved 1 nov – 94 1 november 1894
Nu på aftonen kom det sorgliga budskapet att Kejsaren dött – efter de sista dagarnes mera lugnande telegram kunde man icke vänta att katastrofen var så nära. Jag tänker oupphörligt på Finland och dess öde – måtte den nya Kejsaren verkligen vara vesterländskt sinnad, måtte han komma ihog sin slägts traditioner, besvära vår grundlag och låta oss lefva så som vi gjort det förr, då får han sina trognaste och bästa undersåtar bland Finlands folk. Kejsarn Alexander III hade något så godt och manligt i sin blick, han var alltid så utmärkt vänlig mot mig – att jag känner förlusten som rent personlig. Ännu senaste sommar hade han upprepade gånger frågat efter mig. Hans ärliga arbete för freden, hans hat till kriget och den allmänna aktning han åtnjöt i Europa göra honom nu efter döden till en vacker och ädel historisk personlighet. – Om dessa kodifikationskomitéer i Petersburg icke gjort något ondt åt vårt land och vårt samhällskick, så tror jag att vi till största delen ha att tacka kejsaren derför. Jag tror att man nu på hans döda mull skall uppskatta honom bättre än förut. Den stackars Kejsarinnan – Det är svårt att tänka sig hennes förtviflan och sorg. – Jag hade gått upp på mitt rum då grefven skickade upp ett skrifvet meddelande och Kejsarens död. Jag kom ned och fann dem mycket bestörta. Att de båda genast tänkte på Finland höll jag dem räkning för och som grefvinnan skulle gå upp till en gudstjenst för folket i kapellet sade hon till mig med tårar i ögonen: "Nu vill jag gå och be för deras land". Ja, Gud gifve den nye unge Kejsaren (Tänk ett år äldre än Bertha!) förstånd och mod och ädla känslor för de svage och små. Koki sade sist i Kbhvn att han tronföljaren, var "très intelligent" – och det är ju redan en stor lycka. Att han har engelska sympathier är också lyckligt – Är det icke besynnerligt med den fransk- ryska alliancen och dess två förnämsta upphofsmän kejsare Alexander III och Carnot, båda två döda nu ett år efter festligheterna i Toulon och Paris!
Petersburg söndag 5 (17) febr. 95 17 februari 1895
Här sitter jag ännu och väntar på audiens hos Enkekejsarinnan. Furst Galitzin, som jag träffade hos Reuterskiölds sade nämligen att fastän kejsarinnan ej tar emot någon nu, hon "säkert skulle göra ett undantag för mig" – och lofvade underrätta mig derom. Jag sade att jag tänkte resa strax efter denna audiens – går således och väntar nu.
Petersburg 19 februari 1895 19 februari 1895
Ja nog har den här Petersburgsvistelsen blifvit lång för mig! Ännu ej ett ord från Galizin. Skulle han icke sjelfmant ha sagt att Kejsarinnan helt säkert skulle göra ett undantag för mig, så skulle jag ej ha bedt om audiensen.
Petersburg Onsdag 20 febr 95 20 februari 1895
Då jag nu har varit hos Kejsarinnan, och detta besök ej gaf uppslag till något nytt arbete, eller förändring af mina reseplaner, tänkte jag ge mig af i morgon afton. Jag har t.o.m redan köpt sofvagnsbiljett ända till Berlin (det måste man göra på förhand, eljest får man sitta och sofva och det kan jag ej).
I går på e.m. kom en hoflakej, en lång räkel med bref från Galitzin att H.M. Kejsarinnan Maria Feodorovna skulle taga emot mig i dag kl. 12 – Jag var hjertligt glad både åt den ära som derigenom gjordes mig (hon tar i allmänhet ej emot någon) som och åt att sjukdomen nu var öfverstånden.
I bref till Ellan har jag skildrat audiensen. – Jag var alldeles förvånad öfver att hon var sig så lik, snarare såg hon yngre ut, tyckte jag, mycket smärt i den svarta crèpeklädningen med hvita tyll manchetter och krage. Oemotståndligt vänlig är hon alltid – hon försökte först att vara glad, men då jag kom att nämna Fredensborg, fylldes hennes ögon af tårar – hon gaf likväl ej med sig utan talte om annat. Naturligtvis sade jag så hjertligt och ärligt jag kunde huru tacksam jag var för all hennes godhet och huru jag deltagit i allt det hon gått igenom. Då jag gick sade hon: Det har gladet mig meget att Se Dem. På tal om resorna i skären och besöket på Haikofjärden sade hon melankoliskt: Ja det var den Gang. – Den siste Rejse var ikke som de andre i Finland – Kejsaren følte sig ikke rigtig rask under hela tiden – det var ikke som før. Så frågade hon efter hvad jag målat – när jag bl.a talte om Sorg såg hon bestämdt och allvarligt på mig. Hennes blick påminner om Tante Leuhusens.
Icke ett ord talte hon om porträtt eller något dylikt. Jag är derför resklar – glad att jag gjort denna uppvaktning som jag betraktade som en pligt: Naturligtvis tyckte jag efteråt att jag hade bort säga det och det – men man kan icke komma ihog allt och får vara nöjd med det som det blir i hastigheten. Hennes ovanligt låga alt eller basöst förvånar mig alltid – hon är så utomordentligt typiskt qvinlig annars.
torsdag en timme före afresan 21 februari 1895
Många helsningar härifrån från Armfelts och Kræmers. Fru Kræmer tycker att man borde ställa så till att jag finge måla unga kejsarinnan – ja inte vore det mig emot. Hon och Armfelts ansåg det för en mycket stor ära att jag blef emottagen af Kejsarinnan – och det var det ju också.
Paris 4 mars 1895 4 mars 1895
Flameng hade berättat för Dagnan sina intryck från Ryssland. Han tyckte mycket om Kejsarinnan Dagmar – hade haft stora motigheter i början, men sedan Kejsarinnan beskyddade honom gick det som en dans. Kejsaren och Kejsarinnan hade mycket berömmande talt om mig – Flameng förvånade sig öfver att jag ej i Petersburg hade den plats som tillkom mig – il à bien plus de talent que tous ces gens-là" – (än de ryska målarne) – Hans porträtt af furstinnan Jusupoff har jag sett här – det är icke vidare bra – jag skulle nog kunna gör ett lika godt. Jag funderar argt på att göra en saison i Petersburg – komma hem till Hfors emellanåt för att andas hemluften. I nästa vinter gör jag det om allt går bra.
Paris 24 maj 1895 24 maj 1895
än Etters och kejserliga familjen i hela Ryska riket veta något om Finland. Genom Mosk. Wed. och Ordin ha de flesta ryssar fått ett alldeles galet begrepp om oss.
Petersburg 19 februari 1896
Alla tala om hans vackra uttryck, alldeles moderns, och ytterst vänliga sätt. Reutersköld säger att han har en aning att jag skall måla Kejsarinnan också. Om torsdag komma die allerhöchsten Herrschaften till utställningen.
Petersburg fredag 13 mars. 13 mars 1896
Han gör från början till slut intryck af "bättre folks barn" och en europé. Om Rjepins porträtt sade han: Il m'a torturé tout l'hiver dernier, Rjepin, – et tout ça pour aboutir à ce portrait à l'expression hautaine et dure – que je n'ai pas, je l'espère, sade han småleende. – Han är minst af allt hautain et dur. och har modrens ögon, hvilket jag sade honom. Han kom mycket väl ihog Gatschina och min målning der samt alla de taflor hans föräldrar ega af mig. Hans yttre är mycket mera fördelaktigt på nära håll. fin, ytterst jemn hy – icke gul, men blek – ljust skägg och vackra goda ögon, med samma omärkliga kastning som tant Leuhusen och kejsarinnan – . Han är ej kort egentligen, men då han alltid är omgifven af kusiner och onklar som äro långa som Ettrarne, ser han kortare ut.
Moskva 14/26 Maj kl. 3. e.m. 1896 26 maj 1896
Först samlades diplomatiska kåren hofvet, kårer och stater kl. ½ 8. – de diplomatiska fruarna sågo ej alldeles fraicha ut decolleterade denna tid på dagen. – Så kommo prinsarne, af alla nationer och alla färger – och kl. 9 började klockan ringa i Ivan Velikii så gafs signal att enkekejsarinnan skulle bege sig i kyrkan. – Så började kanonaden och Dagmar kom ned för den röda trappan – i guld och hermelinmantel, buren af 12 kammarherrar – och under frenetiska hurrarop skred hon till Uspenskikatedralen. Chev. gardet och lifkonvojen bildade spalier – rödt, guld och hvitt voro öfvervägande. Hon bar krona på hufvud och såg sig vänligt och sorgset omkring. – Alla asiaterna i full ornat voro der – alla de utländska sändebuden och officerarne, alla med blottade hufvuden, alla soldater och officerare skyllrade och massan skrek under det klockorna dånade och alla musikkorpsen spelade Boje Zarja chrani – en förfärlig kakafoni, som dock verkade fysiskt öfverväldigande. – Strax efteråt kommo generaladjutanten fram med en mycket större baldakin för kejsarn och kejsarinnan, som följda bl.a. af flere hundra hoffröknar i ryska drägter, rödt sammetssläp, guldbroderadt, hvitt siden och perlkahoschnikar, generaler, tusental grannt klädda menniskor, i samma långsamma takt skredo till templet. – Hela platsen är så stor som rådstufutorget i Borgå och man ser derför ypperligt öfverallt. Jag gjorde fotografier med min nyköpta ögonblicksapparat (45 rubel) och tecknade mycket
Tiden gick mycket fort, och ett tu tre ljödo igen kanonskott att Kejsaren nu var krönt och med den heliga oljan bestruken och således Herrans smorde, och så kommo de ut – först enkekejsarinnan under sin baldakin på samma sätt som hon kommit – så Kejsarn och Kejsarinnan under deras stora baldakin – klockorna klämtade, alla musikkorpser, spelade Boje Zaria chrani, menniskorna skrålade och hurrade och kanonerna höllo takten med bom, bom, bom,.
Petersburg, söndag 14 mars 1897 14 mars 1897
Schacks såg jag i dag hos Etters – de kommo från Enkekejsarinnan – han var i dansk gardesuniform, ty han är löjtnant hon mycket elegant – såg särdeles förnäm ut, som det egnar och anstår kungligt blod. De resa i morgon så att jag har sällskap af dem till Wilna.
Enkekejsarinnan hade gråtit då hon med Koki talte om grekiska kungafamiljen. – Märkvärdigt att opinionen här är så afgjordt mot Grekland – fru Etters naturligtvis också – Turkarne och stormakterna äro "sidimidimoj – man söti bror" som i Ville Vallgrens visa – Hon tycker naturligtvis att grekerna äro "horribles" för att de äro en fara för freden.
Paris 27 nov. 1900 27 november 1900
Efter frukosten kom prins Waldemar till mig och sade: Nå, Stemningen er vidvarende trykket i Finland? – Ja, hur skulle den icke var det svarade jag och så talte jag om B. och Plehwe, om tidningarnas indragning, och sade "jag hoppas att Kejsaren icke vet af att så lojalt folk som det finska alltid varit, ett så civiliseradt och arbetsamt folk, som just nu haft triumfer här vid verldsutställningen, behandlas på det viset! Lyckligtvis ha vi vänner, sade jag – och våra vänner i Danmark, kronprinsen och Kejsarinnan veta sanningen – "Oh, det er förfærdelig sørgeligt"sade han flere gånger. Jag har fått en viss vana att tala i den finska frågan och det går som ett flytande vatten – dessutom blir jag alltid arg, när jag tänker derpå, och då få orden mera eftertryck. – Alla prisade den finska paviljongen som en af de vackraste och originellaste på hela utställningen. – Går stormen öfver, på ett eller annat sätt så ha vi genom denna pröfningens tid vunnit enormt – vi äro nu mera kända i Europa är någon annan liten nation, och ingen finnes som har penna att gifva de storryska publicisterna och Pobedonostyeff rätt.
Paris 4 mars. 4 mars 1901
Från Ahrenberg har jag haft ett underligt bref, deri han säger att han skickat fänr. Ståls Sägner till flera medlemmar af kejserliga huset, båda Kejsarinnorna bl.a. – och haft conférencer med Schipoff om saken. Hvad är nu detta för något? och hvarför? Vill Lennart Söderström ha Stanislafkan? Mitt förstånd står stilla.
Paris 5 mars 1901 5 mars 1901
Ahrenberg skref som sagdt ett besynnerligt bref om Fänr. Ståls Sägners distribuerande till Kejserliga husets medlemmar, (alldeles utan att fråga mig, han har bara gjort det redan, i bolagets namn). Han säger: "Jag skickade F.S.S., med ett långt franskt bref (det måtte ha varit skönt, ty hans franska är i frihet dresserad) till Storfursten Konstantin Konstantiovitsch, som är chef för alla kadettskolor i Ryssland (och också för finska kadettkåren) och sade honom att ingen skald så besjungt de militära dygderna, lydnaden o.d som vår Runeberg". – Kan Mamma förstå sammanhanget? Det är så viborgskt det der, likasom när jag frågade hvarför det stod ett B på Wahlska huset "natourligt, det är ju Wahlska huset" svarade min Wiborgske ciceron – hvem det var kommer jag nu ej ihog (Wahl=Валњ.) De kunna icke förstå att verlden kunde existera och jorden axla sig utan ryssar. Nåja, så skickade Ahrenberg ett ex. af F.S.S. till Enkekejsarinnan, men blef uppkallad till Schipoff och hade en "Konferens" med honom, som resulterade i att ett ex. också skulle skickas till Alexandra Feodorovna. Jag undrar om ej Ahrenberg vill bli senator som hans vän R. Runeberg!