Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

dotter till Fridolf Leonard och Louise Mæxmontan, g.m. Carl Fredrik August Langhoff

P.burg. tisdag afton 7 januari 1879
Det fordras mycket trötthet, entusiasm för polsk-litauiska antikviteter och kärlek till fröknarna Mæxmontan för att Edelfelt skall stanna i Wilna, där de talar detta odrägliga språk som han inte förstår.
Vilna d. 10 januari 10 januari 1879
Det var inte lätt att hitta till Fridolf Leonard Mæxmontan; varje jude Edelfelt träffade visade honom till ett nytt ställe; han fick sedan reda på att Mæxmontans bott på alla dessa ställen i något skede; då Edelfelt anlände skulle sonen i huset fara till Fredrikshamn till kadettkorpsen [kadettkåren]; generalen följde sonen till bangården medan Edelfelt stannade kvar; han kunde berätta ett och annat från Finland, men de var väl underrättade så han hade inte mycket nytt att komma med.
Fröknarna Mæxmontan erbjöd sig följa Edelfelt på en upptäcktsresa genom staden; de såg en massa katolska kyrkor och undergörande Madonnor (Vilna har 28 romersk-katolska kyrkor); intressantast var Sanct Benedictus kyrkan som var den enda med bibehållen gotisk fasad; det var smutsigt överallt; i ett kapell fanns en slags scala santa [helig trappa] och där låg en hel här bedjande ett pater noster [Fader vår] på varje trappsteg; Edelfelt gick med general Fridolf Leonard Mexmontans teaterkikare i ett fodral i band om halsen; några "bedjande käringar" tog honom för en kollektsamlare och kastade 1 kopeksslantar på kikaren och rabblade någon lång polsk ramsa; rococostilen i dess mest förtvivlade barbariska form är genomgående i kyrkorna; stillösheten är driven till stil, fult österländskt, underligt; folket är helt polskt, då man någon gång ser annat än judar.
Fröknarna Mæxmontan vågade sig med Edelfelt till judekvarteret, som var intressantare än Ghetton i Rom.
De gjorde en tripp till katedralen, som var modern och förfärlig, där finns alla polska kungars statyer i silver; därefter gick de till skridskobanan, där fröknarna Mæxmontan förmodade att den eleganta, ryska, världen skulle finnas; Edelfelt presenterades för en fru och fröken Holmblad; skridskobanan ligger mitt i en park och är artificiell; bifloden till Wilia som flyter genom staden är ungefär 2 alnar bred; man såg mest ryska officerare, om möjligt ruskigare än dem man ser i Helsingfors.
De återvände till generalens vid middagstiden; familjen Mæxmontan behagade Edelfelt; modern måtte ha varit vacker och döttrarna har något lugnt, värdigt och världsvant, men tillika gott och glatt i sitt väsende; de två äldsta flickorna är riktigt vackra, de två yngre, ännu växande, ser ingenting ut.
Det är roligt att se med vilken kärlek familjen Mæxmontan omfattar Finland; Edelfelt skulle hellre bo i Peräseinäjoki än i detta bisarra land om han måste välja; fröken Wera är en ovanligt fin flicka, det är något distingerat i hennes sätt att vända huvudet åt sidorna; fröknarna bad Edelfelt skicka sitt porträtt; trevnaden hos Mexmontans skilde sig mot det omgivande snusket.