Beskrivning

svensk författare, g.m konstnären Johan Julius Kronberg; syster till Adelaide Leuhusen

Fragment 1 november 1874
Pauline Ahlberg kom i dag efter Elme-Marie Caros föreläsning till Edelfelts ateljé.
Pauline Ahlberg bad Edelfelt fråga Alexandra Edelfelt om det finns någon möjlighet att hon kommer till Paris nästa vinter; Pauline skulle då kunna bo med Mamma, ett arrangemang de båda ekonomiskt skulle dra nytta av.
Pauline Ahlberg är förskräckt vid tanken att tillbringa nästa vinter i Stockholm, då hon nu vant sig vid utlandet; kapten Johan Ahlberg har köpt hus och vill att hon kommer och bor hos honom.
Paris d 6 November 1874. 6 november 1874
*Edelfelt skall med nöje söka upp Tante Adelaide Leuhusens syster; han hälsar till herrskapet Leuhusen och den vänliga Eljert Mobeck.
Paris d. 14 Nov. 1874. 14 november 1874
Det är ovanligt att se ett så ungt "fruntimmer" med så kritiskt förstånd och kunnighet tala om allt möjligt som Pauline Ahlberg; hon talade om Baruch Spinoza, Friedrich Schleiermacher, Gottfried von Leibnitz och Friedrich Hegel; hon och Edelfelt beslöt att träffas följande vecka och gå till St Germain de Prés för att se Hippolyte Flandrins målningar, vilka hon väntade sig vara de viktigaste i Paris efter Louvren; hon talade om Alexandra Edelfelt som hon beundrade.
Edelfelt har besökt fröken Pauline Ahlberg som är "utmärkt hygglig och söt"; hon verkar vara bra ensam; två svenskor bor på samma pension, en fröken Mathilda Grabow (syster till den gifta i Helsingfors) och en annan aktris.
Pauline Ahlberg är starkt preussiskt sinnad; Edelfelt har inget emot tyskar, utan har riktigt goda vänner som Karel Scriba och Schultz och kommer därför ganska bra överens på denna punkt; den rent antityska sinnesstämningen i Sverige har inte behagat henne.
Paris d. 23 Nov. 1874. 23 november 1874
Tillsammans med fröken Pauline Ahlberg har Edelfelt besökt St Vincent de Paul och St Germain de Prés för att se konst av Hippolyte Flandrin; fröken Pauline är beläst men har kanske under sina studier och resor förlorat den ungdomliga glättighet som hör till hennes ålder.
På söndagen var Edelfelt med fröken Pauline Ahlberg till Berciers protestantiska kyrka, som ligger långt bakom Arc de Triomphe mot Boulognerskogen; det var nästan omöjligt att få platser eftersom Bercier för sista gången predikade i det lilla kapellet, församlingen flyttar nästa vecka till en nybyggd kyrka; i Finland skulle det förefalla "rätt eget" om prästen inledde predikan med långa citat av Jaques-Béninge Bossuet och John Milton, vilket Bercier gjorde; han talade bra och hans sista bön för den protestantiska kyrkan, Frankrike och staden Paris var "utomordentlig".
Efter middagen kom två äldre herrar, som var stamgäster, upp till pensionen; den ene är korsikan och språkforskar som hade bra reda på finskans och ungerskans grundprinciper; han förser Pauline Ahlberg med böcker, den senaste en avhandling i sanskrit; Pauline Ahlberg har läst Immanuel Kants "Kritik der Vernunft" som anses vara det djupsinnigaste i den tyska filosofin.
Madame Jaquinot bjöd Edelfelt till en musikalisk soirée med dans på pensionen följande lördag; Fröken Pauline Ahlberg dansar inte, och Edelfelt kan inte heller riktigt dansa på franskt sätt, därtill har han inga stövlar; stövlarna kan han kanske låna av Filip Forstén; fröken Pauline verkar vara glad över att prata och utlägga sina åsikter för Edelfelt; hon tycks ha en vetgirighet som är alldeles förvånande.
Fröken Pauline Ahlberg bjöd Edelfelt till middag på fru Jaquinots pension; han var den enda manspersonen runt bordet med en massa amerikaska, norska och svenska fruar och fröknar; fröken Mathilda Grabow var mycket söt och kokett, och talar ovanligt bra franska.
Paris. Adventssöndagen 1874. 29 november 1874
Senaste vecka stämde Edelfelt möte med fröken Pauline Ahlberg i Louvren; Edelfelt har gått där varje dag för på skolan har de haft en vacker kvinnomodell och han har velat rådfråga Peter Paul Rubens, Anthonis Van Dyck och Titian om behandlingssättet; fröken Pauline är filosofisk också när det gäller konst och ser mera tanken än känslan och stämningen på bilden; bådas favorit bland målarna var Van Dyck; de träffade på Rafael Hertzberg och gick tillsammans med honom genom samlingarna på muséet; det uppstod en livlig diskussion om Rembrandts tavla "en död oxkropp i en slaktarbod".
*Fröken Pauline Ahlberg sänder hjärtliga hälsningar till Alexandra Edelfelt.
Med fem francs på fickan tågade Edelfelt till soarén på Rue Miromesnil; både fröken Pauline Ahlberg och Madame Jaquinot hade sagt att det skulle bli en soaré "en famille" [inom familjen], då han anlände var det ett femtiotal personer i salongen; Edelfelt sprang förargat ut och köpte grå handskar för att komplettera klädseln, som han inte hade förberett för ett så stort tillfälle; fröknarna Marie Friberg och Mathilda Grabow executerade [framförde] musik; Edelfelt satt och talade om Tyskland, konst och litteratur med Pauline Ahrenberg, som inte ville dansa, fram till att hon klockan 12 gick upp till sig; därefter bjöd fröken Grabow upp honom till vals, några norskor ville valsa och snart var hans blyghet på dansgolvet bortblåst; där fanns en liten fransyska på ungerfär 15 år, kusin till Mademoiselle Marguerite Jaquinot, som var alldeles strålande vacker men "dugligt kokett fastän hon ännu bar korta kjolar"; dansen leddes av en Monsieur Viardot, son till konstkännaren som ordnat eremitaget i Petersburg; kotiljongen gick till precis som hemma; quadrillen [kadriljen] dansas lite annorlunda; kan Alexandra Edelfelt tänka sig att han först klockan 3 gick hem i storm och slaskregn till Rue Cassette; på en fransk aftontillställning roade man sig precis på samma sätt som hemma; Edelfelt tyckte att alla små "parisersprättar" var lyckade med sina ytterst moderna dräkter, sina chapeau-claque'er och sina lorgnetteglas i ena ögat; lite oartigt var det av Edelfelt att inte bjuda upp Madmoiselle Jaquinot, dottern i huset; på tisdag skall han gå dit på visit och tacka för senast.
Edelfelt förargar sig över att höra "fruntimmer" (inte Pauline Ahlberg, hon är för klok) säga att Rafael är så naturlig; Rafael brydde sig inte alls om att göra fotografiska bilder, till skillnad från holländarna Gabriel Metzu, Gerhard Terburg och Gerard Dow; Rafael är som tecknare det största snillet, men han roade sig inte med att berätta pikanta anekdoter eller kopiera naturen utan geni som flera av de nu levande tyska genremålarna som har ett så oinskränkt välde över alla "fruntimmerssjälar".
Paris tisdagen före jul 1874. och fortsatt juldagen 1 december 1874
Edelfelt har ofta träffat Pauline Ahlberg de senaste dagarna; de har besökt Cluny, St. Sulpice och närvarat på en föreläsning av Elme Marie Caro i Sorbonne, på humanistiska fakulteten i Paris.
Edelfelt börjar få Pauline Ahlbergs varelse klar för sig; hon har en outtömlig reflexion, en omättlig vetgirighet, men saknar poesi och ungdom; i konst söker hon först filosofin och sedan skönheten, vilket Edelfelt tycker är en brist; han tycker också att hon för ofta ägnar sig åt de allra högsta mänskliga frågorna, alltid är människans bestämmelse, det subjektiva och objektiva onda, andevärlden, Immanuel Kant och Friedrich Schleiermacher "på tapeten".
Elme Marie Caro har skrivit en recension av ett diktverk av Madame Ackermann; fru Louise-Victorine Ackermann har trätt i modig opposition mot tron och kristendomen, men överallt i hennes dikter lyser en förtvivlan över det hon har mist igenom; boken lär snarast att vi behöver en Gud och att vi måste ha försoning; Edelfelt har läst diktsamlingen med Pauline Ahlberg och tycker det är ovanligt att hitta ett så kraftigt och storslaget språk hos en kvinna; han citerar utdrag för Alexandra Edelfelt och skall i ett senare skede skriva ut hela stycken.
Det goda intrycket av föreläsningen förstördes när Pauline Ahlberg vid utgången stoppades av en vaktmästare som meddelade att "fruntimmer" inte hade rätt att gå på föreläsningar utan särskild tillåtelse av ministern; Edelfelt får således i frack följande vecka söka upp Elme Marie Caro och möjligen även kulturministern Arthur de Cumont, för Pauline kommer att göra allt för att fortsätta kunna höra på föreläsningar.
Ibland kan Edelfelt inte hålla sig på topp i resonemangen med Pauline Ahlberg, hans dialektiska förmåga och brist på kunskap hindrar honom från att vinna i diskussioner och tankeutbyten; Pauline är mindre sangvinisk än Edelfelt och Alexandra Edelfelt, de kan därför inte alltid vara lika djupa och lika reflekterande; Edelfelt skulle gärna vara mera beläst, men ser även att all världens filosofi stannat vid erkännandet att det högsta aldrig kan avgöras med mänsklig tanke; "hufvudsaken är att ens liv genomgås av en allvarlig princip, ett sökande efter sanningen, och ett ödmjukt medgifvande av vår egen svaghet gentemot Gud."
Paris d. 7 December 1874. 7 december 1874
Pauline Ahlberg har föreslagit att hon och Edelfelt kallar varandra "du"; fröken Pauline är varmt kristligt sinnad men inte orthodox, hon förklarar många punkter på annat sätt än augsburgska bekännelsen; hon anser att apostlarnas och evangelisternas berättelser är inspirerade av det hänförda intrycket och den brinnande kärleken till Kristus, vilket utgör en grundval för en kristendom som motsvarar talesättet: bokstaven dödar men anden gör levande; det är roligt att umgås med ett "fruntimmer" som kommit så långt att hon tänker; genom Alexandra Edelfelt har Edelfelt blivit övertygad om att kvinnan lika väl som mannen bör kunna våga sig in på "reflexionens gebiet", tankens område.
I ett fall är Edelfelt inte överens med Pauline Ahlberg; även om han känner släktskap med tyskarna kan han inte stöda Preussen, den tyska militären, det tyska kejsardömet och kejsar Wilhelm; kanske har hans aversioner mot den kungliga Spree's stränder stärkts av att hans tyska vänner i Antwerpen, Karel Scriba och Frédéric Matthæi var preusshatare.
Paris d. 14 December 1874 14 december 1874
Pauline Ahlberg hade bjudit Edelfelt och Filip Forsten till Madame Jaquinots; Filip har en underlig förmåga att lätt bli bekant med folk, inom kort lockade han Pauline Ahlberg att skratta så hjärtligt som möjligt; Mathilda Grabow och Marie Friberg sjöng mycket bra; Friberg har en god sopran men sjunger inte på långt när så konstnärligt som Grabow.
Pauline Ahlberg har flera gånger träffat Rafael Hertzberg på Louvren och de har resonerat i konstfrågor och i alla möjliga ämnen; Pauline tycker Hertzberg är lustig och originell och har bett honom hälsa på henne.
Pauline Ahlberg kom idag för att tillsammans med Edelfelt och Rafael Hertzberg se på École des Beaux Arts; hon tilltalades av Paul Delaroche's Hemicycle.
Efter besöket på skolan fick Pauline Ahlberg lust att se Edelfelts ateljé, men han hade inte tid, vilket var bra eftersom de inte hunnit städa; Edelfelt har förberett henne på att man inte kan vänta sig något storartat då man kommer på besök till studerande ungdomar i Quartier Latin; Julian Alden Weir tycker det ska bli roligt att få henne på besök och de skall göra något riktigt fint av deras artistiska vindsvåning.
Fortsättning juldagen om aftonen 25 december 1874
Edelfelt gick till omnibusleden vid Pont Neuf för att hämta Pauline Ahlberg; omnibussarna var fulla så han fick i hast ta en vagn till Rue Miromésnil som ligger på andra sidan Paris; i snöglopp skyndade de till den protestantiska kyrkan på Rue Taitbout; Edmond de Pressencé predikade fängslande om de grekiska mysterierna, som enligt den nyaste forskningen var en gudstjänst, kult, som väntade på en förlossare och inte mera trodde på Jupiter, Juno och Mars och kom på så sätt in på barnet i Betlehem; han talade om Kristus som frälsare i en tjänares gestalt för att kunna vara en hjälpare för även de mest föraktade och minsta på jorden; han avslutade med en brinnande bön för Kristi kyrka, det arma splittrade Frankrike och hela mänskligheten; Pressencé är en gammal herre med grått skägg under hakan, som Johan Villhelm Snellman och Elias Lönnrot; som Alexandra Edelfelt vet är han medlem i Nationalförsamlingen och en framstående politisk talare.
Efter gudstjänsten gick Edelfelt och Pauline Ahlberg till en "bagarbod" för att stilla hans hunger, sedan gick de hem till henne i det förskräckliga vädret; han gav henne Rafael Hertzbergs dikter, som hon tyckte om; hon har införskaffat fyra filosofiska volymer av Elme Marie Caro; hon bjöd Edelfelt till sig följande lördag, då han skall ta med sig Hertzberg; Pauline är en flicka med mycket "snaju", vett, Edelfelt önskar bara att hon skulle ha mera ungdom i sinnet.
Paris, Nyårsnatten 1875, kl. 12,5 på natten. 1 januari 1875
Edelfelt gick till Pauline Ahlberg; han har varit hos Elme Marie Caro för att få inträdeskort till föreläsningarna åt Pauline; han blev hänvisad till universitetets vicerektor, där han blev upplyst om att alla petitioner skall vara skriftliga; Pauline har sänt en skriftlig begäran och väntar på svar.
Det är roligt att tala med Pauline Ahlberg, som är ”upplyst”, utan fördomar och inskränkthet.
Paris d. 10 Januari 1875. 10 januari 1875
Edelfelt har med Pauline Ahlberg varit på ännu en utmärkt föreläsning av Elme Marie Caro; Pauline har av vicerektorn för universitetet i Paris nu fått tillåtelse att följa alla föreläsningar i Sorbonne och Collège de France.
Pauline Ahlberg känner sig "vara af annan ras" än de övriga i pensionen; Edelfelt anser att alla är av samma människosläkte, alla äger något av Guds väsen, alla är fattiga syndare; kunskap blir en plåga om den skiljer oss från medmänniskor, istället för att vara dem till nytta och välsignelse; Alexandra Edelfelt får förlåta Edelfelts ungdomliga prat.
Edelfelt och Rafael Hertzberg har varit på lördagssoaré hos madame Jacquinot; Hertzberg gav Pauline Ahlberg förhållningsorder om att se människors goda sidor då hon känner sig ensam på pensionen.
Pauline Ahlberg menar att fröken Mathilda Grabow bara intresserar sig för sång, medan Edelfelt tycker det är rätt att studera hängivet då hon av en välgörare i Stockholm har fått pengar för tre års studier; fröken Grabows medvetenhet och ansvar är så riktigt och vackert att det bevisar att hon inte är så "flack" som man kunde tro, även om hon inte studerat filosofi som Pauline.
I Mirabeaus land har Edelfelt blivit mer republikan och är nog bondaktig att inte tycka om klassificering av människor; ett slag av människor kan han ändå inte med - de blaserade; i det fallet håller han med Pauline Ahlberg, de är outhärdliga.
Med Rafael Hertzberg har Edelfelt haft heta duster; Hertzbergs största fel är att han inte är karl, han säger sig aldrig ha känt sorg, samvetskval och inre smärta, vilket Edelfelt ser som ett tecken på att han inte haft mod att riktigt tänka sig in i livets allvar; Hertzberg och Pauline Ahlberg är de mest utpräglade antipoder man kan tänka sig; Alexandra Edelfelt som har Edelfelts lynne och uppfattning förstår vad han menar och dömer inte hans prat för strängt.
Edelfelt gjorde en intressant bekantskap med en vacker och excentrisk amerikanska, Miss Nina, som från tidigare hade förälskat sig i Filip Forsten; Madame Enjolras ("en småaktig, strykful fru") hade inte tyckt om "des fiançailles dans ma maison" [förlovningar i sitt hus], vilket hade förargat Miss Nina som bad Filip att på trots fortsätta kurtisera [uppvakta] henne; Edelfelt diskuterade på franska kvinnans ställning i Amerika med henne, samt försvarade på tyska de franska "fruntimren" efter bästa förmåga mot amerikanskans antifranska åsikter som hon förvärvat under sin vistelse i Tyskland; Edelfelt och Pauline Ahlberg har kommit överens om att driva med Filip om hans "flamma".
Edelfelt har läst igenom början av brevet och finner att han gått för långt, han kan väl förstå Pauline Ahlbergs ensamhet; Alexandra Edelfelt tycker kanske att hans omdömen är förkastliga och barnsliga, men de kommer av att han skriver precis som han för tillfället tänker utan att sovra sitt omdöme genom grundlig reflexion.
Paris, Söndagen d. 17 Januari, 1875. 17 januari 1875
Edelfelt har fått brev av Alexandra Edelfelt men hinner bara skriva ett kort svar eftersom han ska träffa Pauline Ahlberg.
Pauline Ahlberg hade bjudit Edelfelt på teater, de såg Romeo och Julia.
Pauline Ahlberg känner sig ensam och är lycklig över att ha någon som Edelfelt som förstår henne; hon klagar över att nästa vinter måsta vara i Stockholm; det är underligt att hon "det rika, bildade fruntimret", som haft allt vad hon önskat på jorden avundas Edelfelts lott, i och med att han har ett stort mål och ett yrke han älskar, har en mor som följer honom med hela sitt intresse och sin kärlek; Edelfelt har rått henne att efter all "djup, hjärtslitande och förståndsutnötande lektyr" läsa Johan Ludvig Runeberg; eftersom Pauline nästan helt och hållet glömt Runebergs episka dikter, t.o.m. fänrik Stål, har Edelfelt av Berndt Lindholm lånat henne Julqvällen, Psalmerna, Hanna, Elgskyttarne och Kungarna på Salamis.
Idag skall Edelfelt föra böckerna till Pauline Ahlberg; föregående kväll läste han hos Berndt Lindholm högt ur Julqvällen; Edelfelt tackar Gud av hela sitt hjärta för att ha fått ett fosterland och en älskad mor som Alexandra Edelfelt att leva för; han önskar att han kunde genomandas av samma rena ädla fläkt som Johan Ludvig Runeberg; tiden går och han måste avsluta brevet.
Paris d. 20 Januari 1875. 20 januari 1875
Pauline Ahlberg har under den senaste tiden gjort ett mera ungt, öppet och glatt intryck än tidigare; Edelfelt har läst Johan Ludvig Runebergs Elgskyttarne, Fänrik Stål, Hanna och Julqvällen och Pauline har varit förtjust; de hade tidigare diskuterat Alfred de Mussets dikt "Rolla", som med sitt prostitutionstema Edelfelt inte rekommenderade för ett ungt fruntimmer; det vidriga intrycket från "Rolla" jagades bort av renheten och ädelheten i Runebergs sjuttonåriga Hanna, gamla Pistol och fröken Augusta.
Edelfelt ber om förlåtelse för sina slarviga brev; Romeo och Julia, som Edelfelt såg med Pauline Ahlberg, var förträffligt uppsatt; Madame Caroline Carvalho, är en av Frankrikes bästa sångerskor, men inte aktris; Charles Gounods musik var harmonisk.
Edelfelt stannade så länge hos Pauline Ahlberg att Madame Jacquinot bad honom stanna på middag; vid "dinern" har de som regel att endast tala franska; Madame Jacquinots mor gav Edelfelt en komplimang för hans goda franska; Edelfelt i sin tur är medveten om sina grammatikfel.
Paris d. 1 Februari 1875 1 februari 1875
Edelfelt fick Alexandra Edelfelts brev föregående kväll när han kom hem från ett besök hos Pauline Ahlberg.
Efter middagen åkte de med familjen Masons kalesch från bostaden i det aristokratiska kvarteret i Champs Elysées till Theatre Francais där unge Mason hyrt tre fauteuils d'orchestre (motsvarande länsstolar); "le Demimonde" gavs inte för Sophie Croizette hade blivit sjuk; i stället gav de Phèdre [Faidra] och Philiberte; Edelfelt har tidigare sett Phèdre med Sarah Bernard; Philiberte är en komedi à la Louis XVI på vers; Pauline Ahlberg har också sett Phèdre och påstår sig sällan haft en så "njutningsrik" kväll; om bara Alexandra Edelfelt kunde få se Sarah Bernard, "la charme de la maigreur" kallas hon och är så mager och ser så sjuk ut, men varje rörelse är full av grace; Julian Alden Weir såg Phèdre för tredje gången och var alldeles betagen ändå; i trängseln på vägen ut från teatern tappade Edelfelt sin pince-nez.
Pauline Ahlberg bjöd Edelfelt, Rafael Hertzberg och Philip Forsten till madame Jacquinot, där fröken Mathilda Grabow hade ställt till med musikalisk soaré; där var också en norsk pianist Larsen och Ole Bulls son; fröken Grabow, fröken Marie Friberg, Filip och Larsen sjöng i olika konstellationer, i kvartett framförde de Värmeland, Kristallen den fina, Djupt i havet, Suomis sång och Mandom mod; i kör sjöng alla Björneborgarnas marsch, som fick Edelfelt att gråta; kära, älskade hemlandstoner har stor makt.
Pauline Ahlberg hälsar; Edelfelt besökte henne föregående dag; de läste och diskuterade Madame de Staels "Les passions"; Pauline är bra söt och trevlig, trots hennes filosofi.
Edelfelt var med Pauline Ahlberg på Elme Marie Caros föreläsning om ”le mal social” [den sociala ondskan]; det handlade om revolutionerna och deras orsaker.
Pauline Ahlberg tycker mycket om Philip Forsten, men börjar tröttna på Rafael Hertzberg; hos madame Jaquinot hade han uppfört sig fånigt; han hade inte kunnat säga bu eller bä, i och med att konversationen gått på franska; på frågan om han ville ha punsch eller te hade han brydd svarat "thé"; Pauline förundrade sig över hur Hertzberg efter tre månader i Paris ännu inte har lärt sig att säga "du thé", och "s'il vous plaît Madame"; Hertzberg är en beskedlig och aktningsvärd karl, men inte har han något sätt, och inte har han några stora vyer.
Paris d. 6 Febr. 1875. 6 februari 1875
Huvudvärken hade Edelfelt fått på den berömda litteraturhistorikern René Taillandiers föreläsning, som han gått på tillsammans med Pauline Ahlberg; på grund av hettan i den lilla och proppfulla salen på la Sorbonne hade Edelfelt inte kunnat koncentrera sig på den intressanta föreläsningen om Pierre Beaumarchais liv och om första gången pjäsen 'barberaren från [i] Sevilla' gavs; Taillandier liknar kammarförvanten Paul Frans Vilhelm von Hausen i Helsingfors.
Pauline Ahlberg har under veckan varit på tre föreläsningar om kvällarna i Salle des Conférances på Boulevard des Capucines, där hon bl.a. hört Camille Flammarion.
Edelfelt har fått brev från Oscar Levin, som ber honom ta hand om fröken Viola Levin när hon anländer till Paris och presentera henne för Pauline Ahlberg; Edelfelt är förargad över att Levin har reda på att han känner Pauline och tycker att finska styrelsen borde anställa en guide i Paris för resande finnar; det vore på tiden att skaffa någon som stod ut med att gå fem gånger på Louvren och peka ut vackra verk av Titian, Rafael och Peter Paul Rubens, eller att på gatan visa dem Nya Operan, Madelaine, Tuilerieträdgården och Place de la Concorde.
Paris, börjadt Fastlagstisdagen, slutadt Söndagen den 14 Februari 1875. 9 februari 1875
På eftermiddagen gick han till rue Miromésnil för att lämna en bok till Pauline Ahlberg, och stannade där till kl. 6; följande dag på tisdagen hade Adolf von Becker ordnat en vacker ung kvinnomodell i finsk dräkt för sin tavla, men modellen dök inte upp förrän kl. 2 och Edelfelt hann bara göra huvudet och sidenduken i akvarell innan det blev för mörkt och han måste sluta.
Pauline Ahlberg har erbjudit sig att ta med Viola Lewin till Cluny; fröken Lewin lär ha en bekant fru från Schweiz men denna har inte tid att följa runt med henne; fröken Lewin är så bortkommen i Paris och väntar på August Eklöf, som hon skall åka tillsammans med till London.
Pauline Ahlberg har legat i feber och ber Edelfelt besöka henne på kvällen.
Paris d. 17 Februari 1875. 17 februari 1875
Det beslöts att Rafael Hertzberg och några andra följande dag skulle följa med Wilhelm Lagus och Jakob Estlander till Notre Dame och Cluny; Edelfelt kunde inte följa med dem på förmiddagen då han lovat följa med Pauline Ahlberg på Elme Marie Caros föreläsning; förgäves har han sökt Hertzberg, Karl Eneberg och Karl Alfred Caveen under dagen, men han har inte sett till någon finländare; följande dag reser Lagus och Estlander.
Viola Lewin har rest; Edelfelt var föregående dag hela eftermiddagen med henne då Pauline Ahlberg hade förhinder; Viola gav honom i avsked 9 francs för teaterbiljetter och vagn, samt meddelade att hennes far önskar en kopia av någon genretavla i Luxembourg.
Paris, söndagen d. 21 Februari 1875 21 februari 1875
Med Pauline Ahlberg var Edelfelt på Cercle artistique (Cercle Mirlitons), Place Vendôme, där det är en exposition med modern konst; där finns namn som Tony Robert-Fleury, Jean-Léon Gérôme, Mihály Munckascy, Édouard Dubufe, Édouard Detaille och Jehan Georges Vibert, men verken utgörs av obetydliga småsaker.
Pauline Ahlberg och Edelfelt tänker försöka skaffa sig inträdesbiljetter till då Elme Marie Caro blir intagen i Franska akademien; om det lyckas får de se en massa av Frankrikes och hela världens mest utmärkta män: Adolphe Thiers, Victor Hugo, Albert de Broglie och duc d’Aumale.
Paris d. 24 Februari på aftonen 24 februari 1875
Pauline Ahlberg har varit hos fotografen; Edelfelt kunde inte gå med henne på Elme Marie Caros föreläsning; Rafael Hertzberg följde med henne i stället.
På kvällen är finländarna på theatre Français för att se den nya tragedin av Vicomte Henri de Bornier, la Fille Roland; i pjäsen förekommer Carl den Store; Rolands dotter spelas av Sarah Bernard; Pauline Ahlberg har föreslagit att de tillsammans någon gång skulle gå och se pjäsen; Rafael Hertzberg kommer kanske att översätta den till svenska.
Paris d. 2 Mars 1875 (fortsatt d. 3) 2 mars 1875
I dag gick Edelfelt efter förmiddagens concours [tävling] till St Sulpice där han vanligen träffar Pauline Ahlberg; de gick på Elme Marie Caros sista föreläsning för terminen; de skall skriva till Franska akademiens sekreterare för att "en qualité d'étranger" [i egenskap av utlänning] få delta i festen då Caro intas bland "de 40 odödliga" i Franska akademien.
Pauline Ahlberg visade ett brev från tante Iden (Adelaide) Leuhusen, där hon talar vänligt om Edelfelt; hennes två pojkar är nu i Stockholm.
Alexandra Edelfelt har troligen fått numret av Figaro med Camille Corots levnadsteckning; vem hade kunnat tro att en så godhjärtad och präktig person som Corots begravning skulle bli en sådan skandal; prästen hade klagat på att tidningarna hade talat om Corots talang, men inte om att han dött som god katolik, vilket hade väckt protester av en kvinna som påstod sig vara Corot's kusin bland de 4 000 personer som samlats för att närvara vid begravningen; *Pauline Ahlberg som också varit på plats ansåg att predikan var riktad mot den konstnärs- och litteraturelit som var samlad.
*Om Alexandra Edelfelt vill ge Edelfelt faster Hermanine Edelfelts adress, så skall han skriva till henne; Pauline Ahlberg ber att få hälsa.
Paris d. 9 Mars 1875. 9 mars 1875
*Pauline Ahlberg hälsar till Alexandra Edelfelt.
Pauline Ahlberg och Edelfelt har skrivit till sekreteraren för franska Akademien för att få biljetter till festligheterna med anledning av Elme Marie Caros inträde; de har fått biljetter och får således se och höra Adolphe Thiers, Victor Hugo, Émile Littré, Alexandre Dumas, duc d’Aumale och Albert de Broglie.
Paris d. 13 Mars 1875 13 mars 1875
Pauline Ahlberg anser Hippolyte Flandrin vara den största konstnären någonsin.
Paris 18 Mars 1875 18 mars 1875
Följande dag går Edelfelt till Pauline Ahlberg; hon stannar till början av maj när Salongen öppnas.
Julian Alden Weir är ute och spelar biljard med en amerikan medan Edelfelt sitter med Alexandra Edelfelts brev framför sig; Pauline Ahlberg och andra menar att ett kort fruntimmersöverplagg fås för 50–80 francs, sidenklänning vet han inget om.
Paris Annandag Påsk 1875. (på aftonen) 1 april 1875
På långfredagen var vädret vackert och Edelfelt gjorde en lång promenad och brydde sig inte om att arbeta på varken Hôtel Cluny eller École des Beaux Arts; på eftermiddagen träffade han Pauline Ahlberg.
På påskdagen var Edelfelt med Pauline Ahlberg och Philip Forsten i kyrkan och hörde Edmond de Pressensé predika.
Efter gudstjänsten hade de tänkt göra en promenad i Champs Elysées, men de överfölls av ett störtregn (en dagligen återkommande överraskning i Paris); de gick istället hem till Pauline; Mademoiselle Suzanne var bortrest och hade tagit med de två norska "fruntimren" till sin hemtrakt Bar-le-duc i Lothringen; Filip Forsten sjöng ur Lohengrin och Tannhäuser.
Paris d. 5 April 1875. 5 april 1875
Platserna var slut när Julian Alden Weir och han kom till Theatre Français; Edelfelt skulle vilja se Sarah Bernhardt; Pauline Ahlberg är förtjust i Croizette, som hon sett i Demimonde.
På söndagen måste Edelfelt ställa in ett möte med Pauline Ahlberg p.g.a. att han blivit ombedd att vara fadder till Berndt Lindholms lilla flicka; han kunde inte följa med Pauline till Buolognerskogen och försökte istället få tag på Philip Forsten som kavaljer åt henne.
*Edelfelt blev inte lurad på 1 april, förutom en gång av Julian Alden Weir; annat var det med Pauline Ahlberg; i Paris hör man överallt talas om "poisson d'Avril" [motsv. "April, april din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill"]; sedan första april öppnar ateljen 7 på morgonen; Edelfelt har morgon och kväll arbetat på Ecole des Beaux Arts.
Paris 18 April 1875 18 april 1875
Edelfelt besökte Pauline Ahlberg, som var ensam hemma; de läste Alfred de Musset; de förtjusades av "Souvenir", "Louison", "Espérance en Dieu" [L'Espoire en Dieu] och "Adieu Suzon" [Adieux à Suzon].
Pauline Ahlberg har ett säreget sätt att läsa poesi; poesin intresserar henne såvida den ger stoff till filosofiska betraktelser; idyllen är främmande för henne, medan Edelfelt är av en helt annan natur; hennes beläsenhet i antropologi, fornkunskap, historia och teologi är otrolig; för närvarande studerar hon allt möjligt som rör positivistisk filosofi, Émile Littrés "la Science", samt arbeten om Veda, Brahmanerna och buddhismen.
Barbizon (vid Fontainebleauskogen) d. 23 April 1875 23 april 1875
I förrgår träffade Edelfelt Pauline Ahlberg på Elme Marie Caros föreläsning; hon hälsar Alexandra Edelfelt och tackar för brevet.
Paris d. 26 april 1875 26 april 1875
Edelfelt var trött så han dansade inte mycket; han pratade med Pauline Ahlberg och Madmoiselle Suzanne; Fröken Mathilda Grabow var förbjuden att sjunga och dansa eftersom hon var mitt uppe i repetitionen av Hamlet som hon i maj skall debutera i.
Pauline Ahlberg har följande dag bjudit Edelfelt på Guiseppe Verdis requiem på opera Comiques salong.
Pauline Ahlberg bad under en dans Edelfelt ännu tacka Alexandra Edelfelt för brevet.
Föregående dag hade Julian Alden Weir, Pauline Ahlberg och Edelfelt sett en exposition med den unge spanske målaren Marià Fortunys arbeten; Fortuny dog i Rom i vintras; han är bland de djärvaste kolorister och den största akvarellist Edelfelt sett; motiven är spanska och orientaliska - trädgårdar, spanska señoror och tjurfäktningar.
Tillägg 26 april 1875
Edelfelt är ännu betagen av Marià Fortuny-expositionen, särskilt av färgprakten; Fortuny är en av dessa som är utmärkta som de är, men är farlig att imitera; Pauline Ahlberg var alldeles betagen; Jéan-Léon Gérôme hade rekommenderat utställningen och menat att Fortuny ägnat sitt liv åt att arbeta ("C'est un homme qui a passé sa vie à travailler"), vilket Edelfelt tycker är en viktig livsregel.
Paris, Måndag d. 3 Maj 1875 kl. 12 på natten 3 maj 1875
Edelfelt har hört Guiseppe Verdis mässa, anförd av kompositören själv; han var bjuden av Pauline Ahlberg, de satt på tredje raden; där var en stor orkester, en ordentlig kör och en förträfflig kvartett bestående av två tyska, Maria Waldmann och Teresa Stoltz, samt två italienska sångare; konserten var mästerlig men Verdis musik är "föga originel".
Edelfelt träffar Pauline Ahlberg regelbundet varje onsdag på Elme Marie Caros föreläsningar.
I söndags tänkte Edelfelt bege sig med Pauline Ahlberg till Versailles för att se "les grands eaux", men de stannade p.g.a. en regnskur hos Pauline; de läste stycken ur Edgar Quinets Ahasverus, som går i samma stil som Faust, bara att Mob är döden, Rachel den fallna ängeln och Ahasverus den vandrande juden; det är vackra passager men ofta högst filosofiska och dunkla.
Sarah Bernhardt är "alldeles förvånande" i rollen som Berthe; i medeltidsdräkt tar hon sig, trots sin ökända magerhet, väl ut, och hennes fina "lungsiktiga" ansikte omsluts ypperligt av slöjan och diademet; Charlemagne [Karl den store] spelas av Henri-Polydore Maubant, Mounet-Sully gör Gerald och Pauline Ahlbergs förtjusning Jules Laroche spelar sachsaren (Ragenhardt); le mise en scene [iscensättningen] är förträfflig.
Paris d. 5 Maj 1875 5 maj 1875
Edelfelt har tecknat ett porträtt av Pauline Ahlberg; hon har poserat i hans ateljé; det är inte likt och dåligt tecknat.
Paris d. 12 Maj 1875 12 maj 1875
På onsdag eftermiddag efter studierna på Ecole des Beaux Arts gav Elme Marie Caro ingen föreläsning, men Pauline Ahlberg ville gå på Salongen med Edelfelt; på kvällen bjöd hon honom på Operan; Edelfelt tackade ja även om han inte hade lust; fastän han blir bjuden är det utgifter för vagn, glass eller limonad, dessutom vill Pauline promenera i det vackra vårvädret vilket gör att Edelfelt kommer hem till Rue du Pont de Lodi först sent på natten, eftersom omnibusarna i Paris slutar gå klockan 12; tröttheten och värmen gjorde att han inte kunde koncentrera sig på Jean-Baptiste Faure, Gabrielle Krauss och Caroline Miolan Carvalho i Hugenotterna.
Edelfelt är osäker på om han skrivit till Alexandra Edelfelt om utfärden med Pauline Ahlberg till St. Denis, "kongegravenes bye" på Kristi himmelsfärdsdag.
Edelfelt skulle gärna se någon av Richard Wagners operor; i Köpenhamn har han sett "die Meistersinger von Nürnberg", men den lär vara hans sämsta; Pauline Ahlberg talar med förtjusning om Tannhäuser och Lohengrin.
Det är en trevlig krets Edelfelt levt i här i Paris; han har tillbringat roliga kvällar hos familjerna Sargent och Austin; Pauline Ahlberg har bett honom fortsätta bekantskapen med Madame Jaquinot.
Paris d. 17 Maj på aftonen. (annandag pingst) 17 maj 1875
Edelfelt vandrade till Pauline Ahlbergs eftersom det inte var att tänka på att få plats på en ångbåt eller omnibus på pingstdagen; de åkte till Ville d’Avray, Camille Corots älsklingsort, där Jean-Léon Gérômes elever i höstas hade den roliga "viften"; det var mycket varmt; de gick till fots till St. Cloud där det var mycket folk i parken; utsikten därifrån över Paris är bland det vackraste man kan tänka sig, i förgrunden ser man Seinens blå gördel och de lummiga ekarna och kastanjerna.
De senaste dagarna har Pauline Ahlberg tagit all hans lediga tid i anspråk, eftersom hon reser följande vecka; de tre senaste månaderna har han tillbringat söndagarna med henne (förutom de kvällar han har varit hos Austins eller Sargents) och har dessutom träffat henne på Elme Marie Caros föreläsningar; han har varit på en rolig exkursion med henne till Versailles, på Nationalförsamlingen, dit Mademoiselle Suzanne skaffat dem biljetter; som Alexandra Edelfelt vet har församlingen sina seancer i hovteatern i palatset; de såg Léon Gambetta (som påminner om Gösta Philip Armfelt), Adolphe Crémieux, Jules Ferry, Émmanuel Arago, Jules Favre, Edmond de Pressensé och Édouard Laboulaye på vänster sida; höger och vänster sida skiljs åt av en gång som på Helsingfors teater; av högerns medlemmar kände han bara igen ärkebiskopen av Orleans, Monseigneur Félix Dupanloup, samt tidigare inrikesministern Oscar Bardi de Fourtou och krigsministern Ernest de Cissey; om Alexandra Edelfelt har hört normalskolisterna tjuta till då de anfaller i snöbollskrig i Esplanaderna får hon en uppfattning om bullret och oljudet i Nationalförsamlingen, där presidenten, hertig af Audiffret-Pasquier (liknar senator Johan Vilhelm Snellman), försöker upprätthålla ordningen.
Då Pauline Ahlbergs klagade över sin ensamhet och olycka svarade Edelfelt att hon talade otacksamt och orätt; hon hade allt vad en människa kan önska i yttre avseende: frihet, pengar och hälsa; det måste finnas någon människa i Stockholm som hon måste kunna trivas med; han hänvisade till Alexandra Edelfelt, som trots stora sorger och bekymmer alltid med mod och förtröstan såg på framtiden utan att klaga och jämra sig.
Edelfelt tänkte skaffa sig en svart rock då han skulle med Pauline Ahlberg till Ville d'Avray och sedan på kvällen till Austins; han fann ingen passande, men köpte några par bomullsstrumpor och en vit väst.
Pauline Ahlberg och Edelfelt gick länge och letade förgäves efter Bollhuset, som finns vid en avlägsen gata i Versailles; de gick upp till slottet och såg bl.a. Marie-Antoinettes sängkammare och gången genom vilken Gilbert de Lafayette räddade drottningen under franska revolutionen.
Då de återvände till Paris bjöd Pauline Ahlberg Edelfelt på middag och föreslog att de skulle gå till Champs Elysees på konsert, men han avböjde; Pauline har fått en fix idé om att han och Alexandra Edelfelt skall komma till Stockholm på hösten; Edelfelt tror inte att han vill göra några extra uppehåll på resan hem.
Ellen och Anni Edelfelt har snart födelsedag; Edelfelt skall i morgon på konsert med Pauline Ahlberg så han får troligen inte tid att skriva till dem; han ber Alexandra Edelfelt hjärtligt gratulera dem.
*Edelfelt har tänkt på en korrespondens till Helsingfors Dagblad, men de vackra sommarkvällarna lockar inte till skrivande, i synnerhet då han ofta är borta hos Pauline Ahlberg och Austins.
Börjadt d. 25 Maj 1875, fortsatt senare. 25 maj 1875
Pauline Ahlberg reser bort om några dagar; hon skulle resa redan den 23 men blev p.g.a. ångbåtarna från Lübeck tvungen att stanna här ända till torsdag.
Pauline Ahlberg har ingen lust att åka hem från Paris; när hon kom var hon genompreussisk, Bismarkisk, könig Wilhelmsk; dag för dag har hon fått lov att erkänna goda sidor hos fransmännen och Frankrike, så till den grad att hon nu säger sig inte vilja dröja i Tyskland för att slippa det plågsamma skällandet på allt franskt.
Senaste söndag läste Edelfelt Victor Hugo tillsammans med Pauline Ahlberg; Hugo är den skald som näst efter Johan Ludvig Runeberg gjort störst intryck på Edelfelt; det skall bli roligt att tillsammans med Alexandra Edelfelt läsa les Orientales, les feuilles d'automne och les chants de crepuscule; Mademoiselle Suzanne säger sig kunna kasta sig om halsen på Hugo om hon mötte honom på gatan.
Pauline Ahlberg reste idag.
Alexandra Edelfelt frågar om Pauline Ahlbergs porträtt; det är bara en teckning han gjort och han skall visa den då han kommer hem.
Pauline Ahlberg har velat tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans med Edelfelt; några kvällar har han varit hos Jaquinots, andra kvällar har han hämtat henne för att gå ut i det stora Paris, till boulevarderna, champs elysées, och Boulognerskogen; ofta har Pauline velat stiga in på något kafé eller café-chantant där det sett livligt ut; under en och en halv veckas tid har han därför kommit i säng först kl.1 (ofta 2) och ändå behövt vara uppe kl. 7 på morgonen. I kväll har han meddelat Pauline att han har förhinder och tänker sova ut.
Följande kväll är Edelfelt och Filip Forstén bjuden till Madame Jacquinot; dagen därpå skall han följa Pauline Ahlberg till bangården.
Föregående kväll hade Madame Jaquinot hållit en avskedsmiddag för Pauline Ahlberg; Edelfelt och Filip Forstén var bjudna; Filip underhöll sällskapet med sitt tokroliga prat; Madame Jaquinot föreslog att Filip och Marie Friberg i kostym skulle framföra den scen ur Faust som de så ofta sjungit; alla skrattade sig fördärvade åt Filips Mefisto som for av och an genom rummet.
Under middagen höll Madame Jaquinot ett hjärtligt tal till Pauline Ahlberg; Filip Forstén höll ett tal till Mademoiselle Marguerite, Madame Jaquinots dotter.
Edelfelt följde Pauline Ahlberg och hennes trogna jungfru till bangården i dag; hon var ledsen över att lämna Paris; hon lever i förhoppningen att Edelfelt skall stanna till i Stockholm på resan hem och att Alexandra Edelfelt skall möta honom där; Edelfelt tror att han möjligen stannar någon dag i Holland, men vill i övrigt komma hem så fort som möjligt; det blir tomt efter Pauline även om de sista veckorna och det långa avskedstagandet berövat mycket av hans tid.
Den enda kväll i sista veckan som Edelfelt inte var med Pauline Ahlberg, tillbringade han hos Austins; de reser följande måndag till något av baden vid havet och sedan i höst till Italien; det är ledsamt att inte mer få se Miss Sally Austin.
Paris 31 Maj 1875. 31 maj 1875
Berndt Lindholms pojke vore det roligt att få exponerad, om också inte mer än en dag; Alexanda Edelfelt kan om hon vill också ställa ut pojken som spelar, en karl med pantherhud som Gustave Boulanger i tiden berömt, en kvinnotors med vitt draperi som Jean-Léon Gérôme tyckte var bra, därtill om Mamma anser det nödvändigt en gubbe som sitter, något huvud o.s.v.; han sänder också en studie som han målade strax han kom hit i fjol i Adolf von Beckers ateljé efter en av hans modeller, ett flickhuvud koafferat [friserat] à l'alsacienne; en karl som lutar sig mot knäet är hans senaste och säkraste studie även om han inte hade tid att slutföra den och p.g.a. Pauline Ahlberg förlorade en dag den veckan; om någon av tavlorna ställs ut vore det bra om Heimberger spänner upp duken på lösramar, Mamma kan också be honom fernissa tavlorna och hon skall skriva upp alla utgifter på Edelfelts konto.
Paris. Onsdag d. 9 Juni 75 9 juni 1875
Pauline Ahlberg har skrivit och vill "nödvändigt" att Edelfelt reser hem via Stockholm.
Paris d. 30 Juni 1875 30 juni 1875
Som Alexandra Edelfelt vet vill Pauline Ahlberg att Edelfelt kommer till Stockholm; Carl Scriba har bjudit honom till sin onkel i Metz, han skulle få fri mat och logi, samt utfärder till slagfälten och Scribas sällskap ända till Rhein; Edelfelt tror ändå att han reser direkt hem så snabbt som möjligt.
Paris d. 22 Juli 1875. 22 juli 1875
På födelsedagen fick Edelfelt ett vänligt brev från Pauline Ahlberg, som ännu hoppas på ett återseende i Stockholm och talar om att återvända nästa vinter.
Paris d. 8 Sept. 1875. 8 september 1875
Alexandra Edelfelt har ingen aning om hur många brev Edelfelt har att skriva; de som väntar brev är Axel Antell, Karel Scriba, Pauline Ahlberg, Jospeh Cornet, Dewey Bates i Holland, Julian Alden Weir, Edouard Paupion, Oscar Levin, Jules Bastien-Lepage, samt fröknarna Kinstrand och Anna Agrell i Schweiz, vilka bett om hans fotografi; Edelfelt har varit hos fotografen och fått 12 konterfejer [porträttfotografier].
Paris d. 14 Sept. 14 september 1875
Pauline Ahlberg kommer tillbaka i början av oktober; Edelfelt är i dag på väg till Jacquinots.
Rom d. 25 Mars 1876. 25 mars 1876
*Edelfelt skall skriva till Pauline Ahlberg; han kommer antagligen att hinna träffa henne i Paris.
Roma d. 12 maj (fredag) 1876. 12 maj 1876
Om Edelfelt inte tar vägen över Sverige till Finland tycker han det är onödigt att fara till Köpenhamn; Pietro Krohn har inte varit hemma på 5 år och Edelfelt är rädd för att vara i vägen då Krohns gamla far, hans styvmor, bröder och vänner vill träffa honom; det vore mera angenämt att resa via Sverige (och Pauline Ahlberg i Stockholm?), men det är dyrare.
Rom, lördag d. 13 maj 1876. 13 maj 1876
Pietro Krohn har fått åtskilliga brev från Edelfelts vänner i Paris; Edelfelt väntar inom kort brev från Charles Baude; Julian Alden Weir har antingen blivit varnad av Pauline Ahlberg eller fått andra förhinder, åtminstone har han inte gjort någon ansats att lämna Paris.
Rom d 17 Juni 1876. 17 juni 1876
Föregående dag åt Edelfelt med konsul Roder, en svensk student Sandström (bekant med Rogbergs och Ahlbergarna), skulptören Louis Hasselriis, målarna Axel Hällsted, Wilhelm Rosenstand, Kristian Zarthmann, Pietro Krohn och "gubben" Niels Ravnkilde i trädgården hos Genio, ett omtyckt artistcafé.
Jönköping fredag d. 3 Nov. 1876. 3 november 1876
Edelfelt återgår till Stockholm; Pauline Ahlberg har redan rest till Paris; Edelfelts fruktan i Stockholm var således onödig.
Det är underligt att träffa Leuhusens och Eljert Mobeck efter 4 år, de är lika vänliga och bekanta som om de aldrig varit skilda åt; man har talat mycket om Paris och vad Edelfelt upplevt där; de bedömer saker och förhållanden så förnuftigt och opartiskt att man inte kunde tro att de är släkt med persona questionis [personen i fråga, Pauline Ahlberg].
Paris le 13 Nov 1876. 13 november 1876
Julian Alden Weir sade att Pauline Ahlberg under vintern bombarderade honom med brev och inbjudningar som han såg sig tvungen att tacka nej till på grund av mycket arbete, vilket gjorde Pauline mankerad [stött/sårad]; Edelfelt tror Pauline tycker om unga karlar, och det må hon göra, såvida hon inte inkräktar på de unga karlarnas tid och arbete.
Julian Alden Weir har just återvänt från Spanien; Edelfelt har sett hans tavlor för salongen och tycker inte de var så fula som Pauline Ahlbergs skrev.
Paris, söndag den 19 November 1876. 19 november 1876
Philip Forsten var föregående dag hos Jacquinots; han hade inte talat om för Pauline Ahlberg att Edelfelt är i stan; Pauline sörjde sin trotjänarinna och var förtvivlad över hur ensam hon nu var.
Paris, thorsdag d. 23 nov. 1876. 23 november 1876
Edelfelt såg Pauline Ahlberg åka förbi i en omnibus på Rue Richelieu, men hon såg honom inte.
Paris d. 27 nov. 1876. 27 november 1876
Pauline Ahlberg lär misstänka att Edelfelt är i staden och vara mankerad [sårad/stött] – tant pis! [strunt samma].
Paris, söndag d. Nov 1876. 3 december 1876
Efter "representationen" [skådespelet] var det dans, men Edelfelt deltog inte; han satt mest och talade med Pauline Ahlberg, en fröken Krogius (som säger sig har rest med Alexandra Edelfelt till Stockholm), samt med Monsieur Davançonne; Madame Jacquinot och hennes dotter var vänliga och snälla som alltid och bad honom "utan krus" komma och hälsa på då och då.
Gunnar Berndtson talade mycket med Pauline Ahlberg; hon är sig lik, men ser lite friskare ut än tidigare; hon tycks uppriktigt sörja sin trotjänarinna.
Det är Pauline Ahlberg som orsakat Edelfelt tidsförlust med sina föreläsningar och dylikt; hon får nu sällskap av fröken Krogius på Sorbonne; fröken Krogius tänker ta baccalauréaten [studenten] där, hon går på både la faculté des lettres [humanistiska fakulteten] och des sciences [naturvetenskapliga fakulteten] och lär arbeta som en myra.
Genom Filip Forstén och Pauline Ahlberg hade Monsieur Davançonne och Monsieiur Ragio reda på Edelfelts öden under det senaste året.
Paris måndag d. 11 Dec 1876. 11 december 1876
Följande dag var Edelfelt bjuden på middag till Madame Jacquinot; Pauline Ahlberg är förändrad, friskare och förståndigare, originell och fri i sitt sätt; hon hade inga speciella förtroenden eller erfarenheter att meddela Edelfelt; han förstår sig inte på henne och vet inte om hon är intelligent eller inte, bokdammet har åtminstone blåst bort lite.
Paris d. 15 Dec. 1876 – 15 december 1876
På Theatre Français gavs föregående kväll Paul Forestier av Emile Augière; Pauline Ahlberg hade rekommenderat pjäsen, hon hade gripits av Madame Marie Favarts roll och spel; Paul Forestier är en ung målare som älskar en äldre fru Lea (Favart); hans far vill bryta förbindelsen och ställer till giftermål med en ung fosterdotter, nièce [syskonbarn] till Lea; fadern övertalar Lea att resa bort, men hon kommer tillbaka och Pauls kärlek flammar upp på nytt; allt reder upp sig genom faderns ädelhet och hustruns kärlek; Paul inser att hans hustrus milda trogna kärlek är den enda rätta; Favart har mästerliga scener; Louis Delaunay, Edmond Got och Benoît Constant Coquelin överträffar sig själva.
Ifall Alexandra Edelfelt inte skickar Julqvällen köper Edelfelt ett exemplar hos Knut Nilsson åt fru Lina Runeberg; Pauline Ahlberg påstod att han också lovat henne ett exemplar.
d. 16 Dec 16 december 1876
Edelfelt går inte till Madame Jacquinots ikväll, inte heller nästa lördag då det är kalaset för Jean-Léon Gérôme; Paulin Ahlberg får således inte träffa honom på tre veckor.
Julmorgonen 1876. 25 december 1876
Madame Jacquinot har bjudit dit honom till nyårsaftonen; Edelfelt har träffat Pauline Ahlberg en gång sedan senast han skrev; Pauline anslöt sig sent till sällskapet och Edelfelt hann bara tala några ord om Haartmanns ”Philosophie des unbewussten” innan han måste gå för att få en omnibus.
Paris. torsdag d. 28 dec. 1876 28 december 1876
Edelfelt kommer inte ihåg om han talat om för Alexandra Edelfelt att han då och då träffat en herr Sterky, Pauline Ahlbergs kusin; han är stillsam och något tafatt, men hygglig; han talar bra svenska men med några tyska uttryck, ungerfär som viburgenserna [viborgare], t.ex. nätt man istället för hygglig karl.
Paris d. 3 Januari 1877. 3 januari 1877
Edelfelt var på nyårsaftonen hos Madame Jacquinot; Philip Forstén och Mademoiselle Marguerite Jacquinot livade upp stämningen; där var Monsieur Alexandre Parodi, författaren till "Rome vaincue" som spelas på Théâtre français; fröken Krogius lade till allas förargelse beslag på Parodi; Edelfelt fick tala med honom lite; som Alexandra Edelfelt kanske läst i Helsingfors Dagblad är Parodi italienare och han har endast fyra år varit i Frankrike och skriver redan fransk vers; han liknar baron Axel Mellin; han var intresserad av Finland, kände till Johan Ludvig Runeberg och ville ha en översättning av Kungarna från Salamis; Parodi har läst Kalevala och kunde 10 gånger mer finsk mytologi än Edelfelt; Mademoiselles Marguerite och Lilli Jacquinot, två unga Mademoiseller Perrot, deras bror Henry Perrot, Pauline Ahlberg, Carl Gustaf Sterky och Edelfelt var ungdomarna i sällskapet och de roade sig bland annat med bouts-rimés, en rimningslek.
Paris – onsdag d. 31 Januari 77. 31 januari 1877
Edelfelt hälsar från Pauline Ahlberg, som han träffade på soarén hos Madame Jacquinot; Walter Runeberg med fru är bekanta med fröken Krogius och var också där; de pratar inte franska, men Madame Jacquinot och Monsieur Ragio kan italienska och så fanns där också svenskar och finnar.
Paris d. 18 Februari 1877 18 februari 1877
Föregående dag var Edelfelt bjuden på middag hos Madame Jacquinot; Pauline Ahlberg är gladare än förut, men lika disträ och naiv; hon säger ofta saker som inte är illa menade, men som måste anses ekivoka och man vet inte om hon riktigt vet vad hon säger; hennes obekantskap med världens onda kommer sig av att hon tillbringat sin första ungdom mellan tyska luntor och filosofiska system - Gud vet om inte detta är en lycka; Edelfelt har läst så lite de senaste månaderna att han känner sig allt okunnigare i Paulines sällskap; konversationen hos Madame Jacquinot var så allmän att han talade högst tio ord skilt med Pauline.
En ny pjäs av Paul Delamède [Déroulède] ges på Odeon, l’Hetman heter den och handlar om kosackernas frihetskrig på 1500-talet; Pauline Ahlberg och Pierre Petit-Gérard är förtjusta i pjäsen och Edelfelt skall gå och se den.
Paris fredag d. 23 febr. 1877 23 februari 1877
Mademoiselle Marguerite Jacquinot har god smak och mycket esprit d'arrangement [arrangörsanda]; Monsieur Ragio har lovat skaffa bengaliska eldar; representationen [föreställningen] blir familjär; Edelfelt och Julian Alden Weir är bjudna men inte Gunnar Berndtson, som inte varit där sedan han sist var bjuden; Pauline Ahlberg är inte med i någon tablå.
Paris Onsdag d 29 febr 77. 28 februari 1877
I lördags gick den stora representationen [föreställningen] av stapeln hos Madame Jacquinot; eftersom Edelfelt var arrangör såg han tablåerna från sidan i kulissen; tablåerna var inte mästerverk men applåderades mycket av publiken; då "Graziella" skulle förevisas stack Madame Jacquinot Alphonse de Lamartines bok i Edelfelts hand och bad honom trots hans protester att läsa en sida av dikten; Mademoiselle Marguerite Jacquinot och Pauline Ahlberg hade satt ihop en tablå om kriget som flyr och republiken som räcker freden handen, med frygiska mössor, trikolorer, kronor och eklövskransar; Monsieur Ragio brände sina fingrar med den bengaliska elden och hanterade det som en Mucius Scævola; Henri Perrot gav tecken att fälla ner ridån och Monsieur Bachimont "trummade på pianot"; Cornelia, gracchernas moder, var riktigt bra; lilla Péraz, som Edelfelt klätt i en liten tunika och sandaler var ypperlig med ett bra uttryck; Mademoiselle Davançonne var mycket inne i sin roll; Edelfelt och Julian Alden Weir var på hemvägen överens om att de hade haft roligt under kvällen.
Paris d. 27 Mars (på aftonen) 1877. 27 mars 1877
Pauline Ahlberg blir allt mera originell och drömmer bara om litterära bekantskaper; genom svenska ministern har hon kommit i kontakt med Victor Hugo och Françisque Sarcey; hon har fått Hugos nyaste bok "La legende des siècles" försedd med dedikation; hon är så hemlighetsfull och strängt sysselsatt att Edelfelt och Madame Jacquinot misstänker att hon skriver något, men de kan inte föreställa sig vad; all sentimentalitet är åtminstone bortblåst, vilket är en vinst; Pauline talar inte mera med Edelfelt om litteratur, kanske hon finner honom dum och okunnig; då har hon ju inte orätt; hon har varit hos prinsessan Mathilde och känner en ofantlig massa människor i Paris inom den intressanta världen.
Paris måndag d 9 April 1877 9 april 1877
Först klockan halv 11 begav sig Pauline Ahlbert av till balen, följd av en schweizisk legationssekreterare Patry med fru.
I tamburen träffade Edelfelt på Pauline Ahlberg i full baltoalett och Monsieur Péraz i frack; Péraz kom från ett bröllop och Pauline var bjuden på schweiziska understödsföreningens bal på Grand Hôtel; de andra damerna tycktes dra på munnen åt att hon varit koafferad [friserad] och klädd sedan kl. 4 på eftermiddagen.
Paris d. 15 April 77. 15 april 1877
Pauline Ahlberg är uppfylld av sina litterära bekantskaper Victor Hugo, Francisque Sarcey, François Coppée och prinsessan Mathilde; hon håller bestämt på att skriva något; hon bedömer människor humanare än för två år sedan; det fröjdar Edelfelt att hon fattat vänskap för fröknarna Krogius och Örsted; på pensionatet finns också en kokett svenska nomine [vid namn] Robertson.
Paris d. 22 April 1877 22 april 1877
Pauline Ahlbergs bror och svägerska har anlänt och stannar en månad; Pauline är inte förtjust, kapten Johan Ahlberg vill nämligen att hon följer med då de åker hem; Ahlberg är vänlig som Alexandra Edelfelt vet, men Edelfelt vet inte hur han skall vara honom till nöje då Ahlbergarna inte är intresserade av varken konst eller litteratur; Pauline var tacksam över att Robert Jacquinot följt med henne till bangården [järnvägsstationen] så att hon hade en förevändning att genast återvända till pensionen efter att paret anlänt.
d. 29 april 77. 29 april 1877
Unga Charles Tottie har skrivit till Pauline Ahlberg och förklarat att de tre veckorna hos Madame Jacquinot var de roligaste i hans liv; hans solighetstillstånd förklaras med att han måste ha varit förtjust i fröken Robertson; Pauline och de andra damerna kan inte förstå att han skulle ha så "dålig smak"; Edelfelt anser att fröken Robertson är kokett och affekterad, men ser bra ut, vilket förklarar att hon kunde "taper à l'oeuil d'un jeune homme" [falla en ung man i smaken]; hon är tråkig att prata med eftersom hon ägnar sig åt en genre som är ganska vanlig i Norden - att tala allvar och utbyta åsikter; Edelfelt anser att man inte lär sig ett dugg av att resonera om kärlek och vänskap, livets allvar är för gott och heligt att dras fram i en konversation som ändå bara är en maskerad kurtis;
Pauline Ahlberg besöker flitigt Victor Hugo och Francois Coppée; hennes liv växlar mellan högsta ångtyck av litterär entusiasm och kroppslig och andlig trötthet; då hon känner sig andligen slapp använder hon starkt kaffe eller choklad för att liva upp sig, vilket enligt Edelfelt måste ta på nerverna.
Föregående kväll var Edelfelt med Philip Forstén hos Jacquinots; Alexandra Edelfelt kan tänka sig deras förvåning att se Philip; Pauline Ahlberg höll på att ta honom i famn.
d. 23 Juni 1877 23 juni 1877
På kvällen går Edelfelt på middag till Madame Jacquinot; Pauline Ahlberg reser på måndag; Edelfelt har skrivit till herrar Böningh och bett dem möta henne vid bangården i Lübeck och föra henne till ett hôtel.
Paris d. 27 Juni 77. 27 juni 1877
Senaste söndag var Edelfelt på middag hos Madame Jacquinot för att ta farväl av Pauline Ahlberg och Mademoiselle Marguerite Jacquinot, som reser till Schweitz; efter middagen tog de en promenad och Edelfelt gick tillsammans med Mademoiselle Marguerite, som har ett gott huvud och fint omdöme, och Edelfelt har aldrig tidigare talat så uppriktigt med henne; Pauline blir mer disträ och konfys; hennes hjärna är inte tillräckligt stark, hennes logik inte så utvecklad att det abstrakta grubblandet skulle vara hennes sak; Pauline är så inne i sina egna tankar att hon inte märker vad andra svarar, det tog halva middagen innan hon märkte att hon fortfarande hade på sig hatt och handskar; Mademoiselle Marguerite skrattade åt hur det hade varit för två år sedan, då de ansåg att den lilla Pauline styrde den stora unga Edelfelt som ett lamm och de vågade inte säga något om saken; Edelfelt är lättad över att de inte visste hur långt det hade skridit och att dessa tider lyckligtvis är förbi.
Paris d 11 Juli 77. 11 juli 1877
Pauline Ahlberg har träffat Böningarna i Lübeck; hon skriver tre gånger i veckan till Madame Jacquinot och säger att hennes omgivning är insupportabel [outhärdlig]; den enda glada dag hon haft sedan hon lämnade Paris var med herrarna Böning i Lübeck.
Lübeck, den 17 Juli 1877 17 juli 1877
Böning har talat om Pauline Ahlberg; hon bjöd Böningarna på middag och var mycket echaufferad [upplivad]; då hon kom på ångbåten mötte hon på Sterkys från Hamburg; hon presenterade inte Böningarna och tilltalade dem på tyska, fastän Sterkys hört dem tala svenska; Madame Jacquinot säger sig aldrig ha sett en så taktlös människa som Pauline; Pauline blir aldrig annorlunda för hon tror sig veta allting så bra själv; Edelfelt talade mycket om Pauline med Madame Jacquinot som är en godhjärtad och förståndig fru som ser saker som de är.
Paris d 22 mai 85. 22 maj 1885
Edelfelt är förargad över att han aldrig träffade Hugo; han ångrar att han inte gick med Pauline Ahlberg till Hugo; alla säger att Hugo under de senaste åren var "utgammal och förbi".