Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

medlem i inflytelserik morisk släkt i Granada, enligt legenden älskare till Abu al-Hasans hustru Zoraya

Källor

Alhambra d. 13 april 1881. 13 april 1881
Kl. 11 kommo Boït och Noel och sökte mig, vi dejeunerade, och så bar det af till Generalife – (Jenotu-l-arif= byggmästarens trädgård). – Makalöst vackert tänkt – nu är dock trädgårdarne (ty de äro många terassformigt hängande, vid bergväggen) alltför vårdade, Cypresserna för väl klippta och blomsterrabatterna för väl skötta så att intrycket blir stelt. Den tusenåriga Cypressen, der under hvilken sutaninnan Zoraya brukade träffa sin älskare Abencerragen, står ännu qvar. – Jag kommer att göra studier här. Några Spanska målare höllo på med att måla en af bassinerna. – Generalife, ett litet Alhambra, vore ett bra trefligt sommarnöje att ha.
Granada, måndag, annandag påsk 1881. 18 april 1881
Jag har arbetat då och då, sett omkring mig och haft utmärkt roligt. Hvilket Paradis – friskt, skönt, högt beläget med vegetation från alla jordens länder är Alhambra, frånsedt det poetiska och historiska intresset, en den herrligaste ort. Huru ofta har jag ej gått af och an i Carl Vs allé, der lindar, bokar o. almar växa och der man kan tro Sig vara i Frankrike eller Tyskland. Några steg derifrån de vackra rosenträdgårdarna – något alldeles makalöst – och så kaktus aloë, palmer, och allt detta i ett friskt, svalt, behagligt klimat, med fågelsång och blomsterdoft. Araberna visste hvad de gjorde då de byggde sitt féslott här uppe på berget. – Det blir svårt att skiljas härifrån. Eget är att man med eller mot sin vilja blir orientaliskt stämd här. Man vaggar in sig i en liknöjd lycksalighet, tanken står stilla, men fantasin reser af på de mest besynnerliga virrvägar. – Jag är nu alldeles förtagen med de gamla mohriska slotten och kan säga att ännu ingenting i konst så fängslat mig som detta. Fantasin fyller ovilkorligen dessa salar som påminna om tusen och en natt med sultaninnor, Abencerrager, kristna fångar o.s.v. och innan en drömbild är slut, tränger en annan sig på mig – Man kan sitta timtal i en fönsternisch och se ut öfver Granada
Zarskoïe Selo d. 28 nov. 1881 28 november 1881
Vet Mamma, jag försöker, försöker så mycket jag kan att bli varm för deras religion deras seder, minnen och sagor, men – det går ej. Kunde jag med hela min värme omfatta denna urgamla, vördnadsvärda kult, deri se något upplyftande, om icke bättre, så likagodt som våra 30-årakrigs minnen, så ginge det bättre. – Jag har lättare att sympathisera med katholicismen, ty jag känner den bättre och den står oss närmare. Och Rysslands storhet! Ja, jag försöker! "Hur är det möjligt" sade fru Armfelt "att vistas i Ryssland utan att älska allt ryskt! – Hvarföre fick jag ej vid späd ålder komma in i något militernij gimnasia" eller helst i Alexandersgymnasium i Helsingfors? Hvarföre heter jag ej Arbusoff, Apelsinoff eller Pritschipenko? Och hvarföre gaf man mig ett så barbariskt klingande namn som Albert, då man kan vara lycklig nog att heta Apollon, Pjotr eller Nikolai? Hur kom det sig att jag var så mycket mera bekant med allt långt nere i Spanien, Ja, morerna, Abencerragerna, föreföllo mig såsom gamla vänner. Och den spanska grandezzan! Jag förstår den mycket bättre än titeln af "tituljärnij sovjätnik". – Det finnes racer som äro omöjliga för civilisationen – jag hör till dem!