Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

apostel, författare till brev i Bibelns Nya Testamente

Källor

Paris d. 17 febr 84. 17 februari 1884
Om också hon hade velat följa mig, så vågade hon det icke – hon vågade ej bryta med sina chevaliergardister, med en Petersburgskhet och med allt det som omgett henne hittils. Med litet mera mod och litet enthusiasm från hennes sida hade det nog gått. Hon var i grunden den som ej vågade – "je suis poltronne – upprepade hon ofta. Men det fordras mod i lifvet, och jag har kanske icke tillräckligt för att dela med mig åt någon som alls ej har. Jag trodde under några dagar – en dag – att hon vågade följa mig – och detta förtroende denna tillit gjorde mig stark och glad – jag är säker på att jag skulle ha blifvit en annan, en bättre menniska – men så kom tvekan så kom räddslan för att icke hela lifvet igenom vara så väl ombonad, så dragfritt instängd! Der var något som litet stötte min stolthet i allt detta förstår Mamma det? Man tog mig så absolut som parti, som äkta man i allmänhet, som rysk äkta man d.v.s första kammartjenare hos sin fru, att jag föll ned med den största och dystraste förvåning. Hvad jag hade trott vara att levnadsmål blef taget som en syssla, en hedrande plats. Hade hon blott opponerat sig skarpt, så hade nog föräldrarnes skrupler fallit, men hon vågade det ej. I detta fall måste jag ju också tänka på mig sjelf, så egoistiskt det än blef betraktadt. Ty jag visste att jag skulle förgås i denna tilltäppta verld. Det var blott en gång, och kanske i ett förfluget ord hon sade mig att hon skulle gå till verldens ände med mig. – Jag är ej mycket lyckligare nu det är sannt, men jag har hoppet qvar – hoppet att kunna göra något dugligt och glädja Mamma dermed. Ingenting är så uppoffrande, så stort, så högt som moderskärleken, Mammas kärlek, och när jag tänker på de uppoffringar Mamma gjort, huru mycket jag varit borta, huru jag varit otacksam mot den som jag är skydig allt, allt, så föreföllo mig deras pretentioner stora. Afsäga mig hela mitt lofvade mål, byta om fädernesland, sympathier vänner, allt vid 30 års ålder – nej det finns ingen qvinna i verlden som får mig till det. Sådant der går man in på i ett rus, i ett ögonblick af passion, men då det gäller att lugnt säga ifrån, att efter mogen öfverläggning uppoffra allt detta för en qvinna som ej vill uppoffra det allra ringaste för en sjelf, då har man rättighet att tänka på sig sjelf. Är det icke sannt Mamma? Är jag feg, egoistisk? Ack håll mig under armarne, jag är så grundolycklig ibland då jag förebrår mig detta. "Hvad är Sanning?" frågar jag med Pilatus! Hvad var det rigtigaste inför Gud?