Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

rysk, lettisk skulptör

Källor

Paris d. 29 maj 1878 29 maj 1878
Ryska avdelningen blir bättre än man trodde; Blanca har en bra plats; Alexej Harlamoffs porträtt och Antocholskys statyer hjälper upp det hela.
Paris d. 9 Juli 1878. 9 juli 1878
Medaljerna på världsutställningen är utdelade; ingen ryss fick hedersmedaljen; första medalj fick Henry Semiradsky, andra Pavel Kowalewsky; bildhuggaren Mark Antocholsky fick första medalj, Alexej Harlamoff andra; Adolf von Becker och Walter Runeberg fick mention honorable [hedersomnämnande]; Edelfelt lär ha varit förslagen för tredje medalj, men Blanca ansågs inte tillräckligt nationell och man ansåg att en enda tavla inte var nog.
Paris d. 20 april 82 20 april 1882
och gick upp till Gubben Bogoluboff, som var vänlig och hygglig. Han sade att Wladimir alls ej skulle komma till Paris och att Tritiakoff rest redan innan jag anländt till Paris. Denne senare har köpt Dagnans tafla, och skulle nu gubben B. skrifva till honom att min fortfarande stod till hans disposition. Får nu se om det lyckas – ty föga troligt är att jag här säljer den till det priset. Sedan gick jag till Harlamoff, som icke gjort några synnerliga framsteg sedan sist. Båda öfvertalade mig att inträda i de ryska artisternas förening – nu är jag ju redan i den skandinaviska vid avenue de l'Opera – och jag skulle aldrig hinna måla tillräckligt många taflor för att ställa ut dem öfverallt. I morgon går jag till Antokolsky, och så har jag gjort undan de tre förnämsta ryssvisiterna – sedan till ambassaden.
Paris 7 januari 1901 – måndag. 7 januari 1901
Jag vet nu att jag blifvit kommendör af hederslegionen och Ville Vallgren officier. Huru det gått med de andra, Saarinen Gallén, Järnefelt, Stigell, Sibelius och Kajanus vet jag ej, men det ser illa ut. Tala emellertid ej om något ännu innan vi få säkerhet. Mitt samvete är rent, ty jag har öfverallt sagt att jag ingenting ville ha för egen del bara mina landsmän blefve dekorerade. Nu har också Kajanus skrifvit till fr. Ackté att då svenskarne fått "någon sorts metallkransar" troligen Berthas palmes academique, ville han också ha. När tiden blir skall jag skicka Leygues' bref till Bertha eller Nordström som får läsa upp det i konstnärsgillet så att de få se att jag lupit och talat godt för dem. Att ryssarna krånglat emot finnarne i allmänhet är alldeles säkert – men ännu ger jag mig icke, och hoppas genom Tolstoj få Saarinen och Gallén åtminstone dekorerade ändå. I ryska riket äro endast Antokolsky och jag nämnda till kommendörer sade en polack åt Ville Vallgren. Jag fick ej sofva den natten jag fick veta det bara af grämelse – ty elaka menniskor komma nog att säga att Ville V. och jag,som stannat här efter de andra, intrigerat. Men Gud är mitt vittne att jag bara arbetat för andra här. Den ohyggliga misstanken kommer ändå att hvila öfver mig, och det grämer mig.