Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

fransk kapten av judisk härkomst, huvudperson i Dreyfusaffären

Källor

Paris 1 Maj 99 1 maj 1899
Att vi i allra högsta grad har Europas sympathier är säkert. Det är en slags äretitel att vara finne nu – det har det för resten alltid varit! Mamma skulle ha hört hur ryssar, som t.ex furstinnan Eristoff talade om oss för fransmän – det var entusiasm och indignation, och samma tankegång som tolstojs, att Ryssland gjorde bättre i att följa och imitera Finland. Yves Goyot (f.d. ministern) Max Nordau, Pasteur allesamnan feu et flammes af indignation En klerikal författare Ponsonailhe likaså. Han har skrifvit en mycket vacker artikel (alldeles spontant) i en revy. för resten äro alla dreyfusarder för oss. Vallgren sade att Madame Menard Dorian ordentligt sörjer öfver Finland och dess öde. Hundratal menniskor kommo på de två vernissagerna och talade med mig om detta. t.o.m. alliancens vänner anse denna politik ytterst oklok och sörja deröfver.
*Alla tala förnuftigt i D.saken utom Chambure, som blir alltmera klerikal
Paris 4 maj 99 4 maj 1899
De sista nyheterna i Dreyfussaken äro helt och hållet till revisionens förmån, och man kan icke tänka sig att la Cour de Cassation vore så blind att den trots allt som kommit i dagen ändå hindrade revisionen. Men ingenting är omöjligt när jesuiterna att med i spelet! – det packet – att man ännu 250 år efter 30 åriga kriget skall dras med dem.
Paris, Onsdag 10 maj 1899 10 maj 1899
Folk bli att mera dreyfusvänliga och om Kassationsdomstolen är nog partisk eller rädd att sätta sig mot revisionen blir det nog något spektakel. Koki är naturligtvis ännu fången i Gaulois garn åtminstone säger han så.
Om lördag tänkte jag först gå på Tannhäuser, men blef i går bjuden på middag till Menard-Dorians, midt in i Dreyfus klicken, Clemenceaus och Picquarts vänner. Det är alltid roligt der, om och så den spyflugan Léon Daudet är tråkig att se och höra.
Paris måndag 15 maj 15 maj 1899
Med denna diplomat har jag haft en dust i Dreyfusfrågan. Han har, trots allt det som kommit i dagen, precis samma argument som på Haiko i Augusti, då ännu Henry var vid lif, då krigsministeriets förfalskning af Panizzardi fuffer depesch ännu ej var känd o.s.v.
I lördags middag hos Menard Dorians. Aldrig har jag känt mig i så lika tänkande sällskap här i Paris. Jag blef utfrågad. Der voro utom konstnärer, bröderna Clémenceau, Georges Perrin, Gustave Geoffroy (de l'Aurore), Mme Jacquemaire Clemenceaus dotter, en ovanligt lyckad article de Paris, Mme Hugo m.fl. 20 personer ungefär. De voro alla ganska inne i sakerna. Angående Dreyfussaken voro de mycket hoppfulla, och menade att revisionen måste komma snart.
Anatole France sade häromdagen att han är Dreyfussaken tacksam för att den definitivt classerat "les intelligences et les coeurs".
Söndag d. 21 maj 1899 Pingstdag. 21 maj 1899
Att man här är mera sympatiskt stämd mot oss än man någonsin kunnat vänta är säkert. Jag passade i förrgår aftonen med Armand Dayot (han är inspecteur des Beaux Arts och har gifvit ut historiska Sammelverk Europas hufvudstäder o.s.v.). Han var mycket exalterad och menade att det nu vore på tiden att bilda en internationell liga "la ligue de gens d'esprit et de coeur". – Han var en fanatisk dreyfusard och menade att Acku B ej borde skämma bort en presslista för vår sak med namn sådana som Vervoost, Papillaud och andra bödelsdrängar.
Ledsamt var att höra att Dagnan, som nu fått Institut galenskapen i sig, råkat under inflytande af Gyp och derför skrifvit upp sig på la ligue de la Patrie française's lista – med sådana gökar som Quesnay de B. – Med Dagnan, som ej har reda på Dreyfussaken annat än genom Gyp, deras granne och onda ande, har jag ej talat om detta, men skall vid tillfälle nog väcka frågan. – Hans son, Jean, ehuru uppfostrad hos "les frères" i Neuilly är en ifrig revisionsman.
Häromaftonen var jag hos Vallery Radot på middag med deras abbé Hertig heter han, märkvärdigt nog, och en ung vetenskapsman som ser ut att vara något ovanligt skarpt. Han är bretagnare, elev af Pasteur och heter dr Le Dentec eller Ledentèque, – ett rigtigt bretagniskt gaeliskt namn. Inför en sådan karl, så vaken, så utomordentligt kunnig, så klok måste man beundra denna gamla franska kulturnation ändå. Han är ifrig Dreyfusard och talade om Finland och Ryssland med en kännedom som var förvånande. Han höll ett slags monolog om Europa och Asien som var makalös. – Han har förresten, ehuru blott 30 år nu, studerat pesten i Indien och Gula febern i Brasilien – och har haft Gula febern som han fick af en annan fransman som dog i den.
Paris, lördag 27 maj 1899. 27 maj 1899
Det ser ut som om revisionen skulle segra – när man NB läser de Dreyfusvänliga tidningarna, – men läser man de andra, ser man sådana figurer som Q. de Beaurepaire jubla segervisst öfver att den bestämdt ej går igenom. Roll som varit mycket lierad med Rochefort har fullständigt brutit med honom nu. – Om torsdag skall jag igen på middag till Menard-Dorians, jag tänker att jag der får höra ett och hvarje intressant de lefva ju midt inne i striden.
Paris 1 Juni 99 1 juni 1899
Madame Pasteur, ehuru sträng katolik är mycket förnuftig i Dreyfussaken – det är egentligen snobbarna, de mondäna massorna, hvilka som en man äro mot Dreyfus.
I afton middag hos Mme Menard Dorian med flere af Dreyfuspartiets soumititer. Det är ju en seger som heter duga, efter detta vansinniga motstånd!
6 juni 99 Café de la Règence 6 juni 1899
Anti dreyfusarderna äro vilda, som Ni sett, men åstadkommer bara une éclosion af motsatta känslor.
Måndag d. 12 juni 99 kl. 7 e.m. 12 juni 1899
Här ha varit upprörda tider, må ni tro. I går slogos de igen, royalister och republikaner (med käppar och ölglas) på Armenonville. I förrgår stor bjudning hos Trarieux för Picquart. Coquelin gick dit, der hade varit en gripande scen då Matthieu Dreyfus föll rörd i Picquarts armar. Hos Pasteurs äro de ifriga Dreyfusader på institutet ännu mera Duclaux o. Roux äro ju bland de ifrigaste lederne. Men allt hvad snobbar heter äro emot – man kan ej vara rigtigt ArturMeyerskt pomaderad "galanthomme", cercleux, chic m.m. om man ej skriker Vive l'armée och à bas les juifs. Ingenting har indelat menniskorna såsom denna historia. Det värsta är att militärpartiet ännu vill döma honom, på grund af – gissa hvad! Jo Kejsar Wilhelms bref, som ju hvarje klok menniska måste hålla för grofva förfalskningar, men som de tro eller låtsas tro på. – Många ss. Anatole France, Clemenceau som jag talat med äro icke optimister. – Hela folket läser Petit Journal och tror blindt på Dreyfus skuld.
I morgon skall jag på middag till unga Leon Moltke, som gift sig med en stenrik och ful amerikanska. Häromdagen var jag hos Modren, som jag ej sett sedan hans död – hon gret öfvermåttan, och jag konstaterade att mitt porträtt var ganska bra. Unge Leon vill ha en kopia af det, men i full uniform och 35 kraschaner. "Nästa år, svarade jag. – Der var bl.a. den andra sonens svärmor, en Mme Bonaparte (Paterson) som såg mycket hygglig ut. – I allmänhet voro de icke dreyfusvänliga der och jag fick hålla tungan rätt i munnen. Nolesse oblige att vara korkad nuförtiden.
15 Juni 99 15 juni 1899
Jag var på middag hos Leon Moltkes och träffade Koki der. Han har varit litet förkyld, men tycktes nu vara rask igen. På promenaden hemåt utvecklade har sina idéer om händelserna – och idéerna voro stock konservativa, royalistiska och antidreyfusiska. Det var rigtigt underligt att höra ett sådant resonnemang.
Dreyfussaken är ej så klar som den ser ut – De der fanatiska militären hota med att döma honom på kejsar Wilhelms bref – som alla förnuftiga menniskor anse vara falska. Alla royalister och snobbar äro emot D. och rättvisan på ett rent af grymt sätt.
20 Juni 99. 20 juni 1899
Utan denna fän. Ståls mara öfver mig vore jag nu en lycklig menniska, ty jag har slutat ett godt stycke arbete (tror jag nu åtminstone) med Mme Pasteur. Alla som sett det, d.v.s. familjen och hela Institutets läkare finna det mycket bra. Likaså deras gamla vän la baronne Le Pin, som sade: ce regard est l'histoire de toute une vie de devoûment. – Jag var der på familjemiddag i söndags och der höll på att bli Krakel i anledning af l'affaire – Gumman Le Pin var naturligtvis anti dreyfusarde.
I går var det en finsk tacksägelsemiddag för de fransmän som skrifvit mest om oss och arbetet för oss. Senatorn Trarieux var hedersgäst, Mamma vet han som spelat en så stor och vacker role i Dreyfussaken. Jag förde Aino Ackté till bordet och höll festtalet, som jag skall ge eder senare, då jag har det skrifligt. Trarieux svarade utmärkt, klokt och varmt Derefter höll den unge R. Puaux som har blifvit en rigtig finsk patriot och som känna sakerna hemma ypperligt (i Januari visste han ingenting om saken ännu) ett varmt tal för den finska konsten som han egnade Ville Vallgren, Aino A. och mig. Stämningen var mycket hög – Stor skada att Anatole France ej kommit – han har lofvat skrifva förtalet till Puaux' bok om "la Finlande, sa crise" Jag hade beredt mig på ett rigtigt djupt känd harang till A. F. som jag beundrar ännu mera sedan jag känner honom. Hvad det ändå är roligt att det finns sådana karlar och sådana konstnärer! – Trarieux gick på ett möte för Picquart, der han skulle presidera. Stämningen var sådan att det föll sig helt naturligt att Puaux satte sig till pianot och spelade Marseljäsen och alla föllo in med lust och lif. Aino Ackté var mycket söt och talte om sin beundran för Picquart så varmt och flickaktigt; hon sade till Trarieux: je ne saurai lui dire combien j'ai l'admiration pour lui mais je le lui chanterai un jour! fröken Söderhjelm, fr. Golovatscheff, Vallensköld Acku m.fl. voro den. – – Denna varma sympati från fransmäns sida gör godt i själen – det är mest Dreyfusarder, det är sannt. "Vous n'avez pas besoin de me dire leurs noms", sade France "ce sont toujours les mêmes qui se fait tuer". – Denna fest der vi sjöngo Vårt land och marseljäsen, der det talades så många varma ord, är ej lätt att glömma. – finnarna sade att mitt tal var bra.
Paris 28. (Jag tror det är den 28, onsdag är det i alla fall) mars 1900 28 mars 1900
"Es sind nicht die alten Franzosen mehr Auch tragen Sie andere Hosen" låter Heine Vater Rhein säga. Hvart har den franska enkelheten, stilen, smaken tagit vägen? Det är ändå herrligt med bildande konst, den kan ej ljuga. Och allt detta här talar ändå om Panama och Dreyfussaken och pengar och aktier och jobberi så tydligt att inga granna fraser någonsin kunna öfverskyla dekadensen. Då står vår lilla, mycket lilla finska kyrka der, med ädelhet i hvarje linje, med stil i hvarje detalj och talar om ett fattigt folk som lidit och sjungit sig fram till denna enkla skönhet som man sakna öfverallt annorstädes i denna karnavalsorgie.
Långfredag morgon 13 april 1900
Sådant är det här, en anarki i begrepp en folie, ett språng om hvarandra som yra höns. Ingen vet något intet är färdigt, misstag på allt men utställningen skall invigas i morgon för att undvika ministerkris och Mélines och AntiDreyfusarnas återvändande, som kunde medföra hvad som helst. Det här landet är bra sjukt ändå! Och det är sorgligt för den som hållit så mycket af det som jag!
Paris 14 maj 1900 14 maj 1900
En hel eftermiddag vandrade jag omkring med Coquelin på konstutställningen. Han talade om Mamma och om frukosten hos Mamma som stod för honom som ett mycket roligt minne. Hans stora sorg är att Dagnan icke tänker lika som han i Dreyfus-frågan – och jag kan icke neka till att jag också sörjer öfver att Dagnan skall hålla med Jules Lemaitre och François Coppée. Onda tunga säga att D. gör det emedan han gripits af den sjukdom som Vallery-Radot kallar Institutete aigüe d.v.s. en ohejdad feber efter att bli medlem af institutet – men det tror jag ej. Nej han har litet inverka på sig af sin omgifning, Courtois, Mme de Martel (Gyp) och andra af samma kaliber. Ni har väl läst om Gyps underliga politiska, enlevering? Endera är det gamla sjåpet vordet förryckt eller också ljuger hon hvartenda ord.
Paris 27 nov. 1900 27 november 1900
Jag har ej sett onkel Paul, men väl stått med de tusentals menniskorna derutanför hotellet och ropat Vive Krüger!, vivent les Boers! – En massa halfvuxna pojkar (de som manifestera i Paris äro mest halfvuxna pojkar) stå och gnälla på gammal Boulanger melodi C'est Krüger / Krüger, Krügère / C'est Krügère qu'il nous faut! / Oh! Oh! Oh! Oh! Hvilket inte just är en värdig hyllning. Men läste en Monods tal till honom? Det är herrligt. Han var i spetsen för en Dreyfusard deputation, med Anatole France, de Pressensé, Psichari, Vaughan o.a. – L. M. läste upp talet här i ateliern just nu och Aino Ackté ropade "Men det är som om en finne skulle ha skrifvit det!" sade hon. "Det är allt det bästa vi tänka och vilja" sade L. M. och fr. Ackté sade i hastigheten sålunda den största kompliment åt sitt folk!
Paris 23 dec. (da’n före julafton) söndag. 1900. 23 december 1900
Om fredag äter jag middag hos professor Psichari, gift med Renans dotter – det kommer en massa ifriga dreyfusarder.
I Dreyfussaken förgå underliga ting. Cuignets arrestering och alla de reaktionäras raseri är ganska märkliga. När skall den härfvan bli utredd. Å ena sidan kan man ej annat än sympatisera med detta ministerium, men å den andra sidan är det bra synd om Dreyfus sjelf och isynnerhet om Picquart som genom amnestin förlora möjligheten till återupprättelse. Och allt sitter general Mercier i Senaten. Men för den Republikanska idén har dock denna sorgliga sak varit mycket nyttig – Nu vet man åtminstone hvilka som stå på den ena, och hvilka på den andra sedan.
Paris 29.XII. 1900 29 december 1900
I går afton var Jag på en ytterst prononcerad Dreyfusmiddag hos Psichari, gift med Renans ena dotter. P. är grek och har studerat i England o. Tyskland samt är nu professor i grekiska och filologi vid universitetet här. De bo i hennes morfars, Ary Scheffers hus – och Psichari har inredt den gamla ateliern till studerrum. Der skulle Mamma trifvas! Ett storartadt bibliotek, med taflor o. handteckningar o. skulpturverk. Som den största rariteten visade de en teckning af – Göthe, ett klassiskt landskap, som Psichari trodde, ett dekorationsutkast till Iphigenia. Der var mycket folk och intelligent folk – Gast, Picquarts svåger, Salomon Reinach arkeolog, Ephrussi (också jude) hufvudredaktör för Gazette des Beaux Arts, Trarieux' son, flere greker m.fl. – men efter alla diskussioner återkom man alltid till Dreyfussaken och amnestien, som af värds folket, förkastades och af andra försvarades såsom välmening af detta ministerium som ju är Dreyfusvänligt. – Dreyfus sjelf är i Paris, men ingen talar om honom – han lär vara mycket obehaglig som menniska, sägs det – deremot var det hela kvällen tal om Picquart, som sagdt med utvikningar.
Paris 12 febr. 1901 12 februari 1901
På e.m. gick jag ändtligen till min vän Baude som jag ej sett på tre år och blef der hela aftonen. Baude har med lif och själ kastat sig i Dreyfussaken, på Zolas och Clemenceaus sida, hör till stiftarne af "la ligue des droits de l'homme" och har också fått en djup väckelse af allt detta. Att alltid tala ut efter sitt samvete, att hvar minut, utan mannamin kämpa för det rätta och friheten, att aldrig förtröttas att lefva för andra, för menskligheten. – det skulle nu bli hans mål. Han sörjde djupt öfver att Dagnan, som alltid ignorerat hela saken, på god tro gått in i la ligue de la patrie française med Lemaître, Coppée o.a. – och han hade haft många duster med Dagnan för detta. Och så talte vi om Socialism och mensklighetens framtid och kommo till gamla minnen från 1878, 75, 76 – och Bastien Lepage och hela den tidens starka rörelse och tro på vensterns seger – så gräsligt gäckad af reaktionen nu. Han var ej någon vän af franskryska alliancen, må Ni tro och han talte om Finland med lif och eld och indignation.
Paris 3 april 1901 3 april 1901
Här har varit, i den republikanska och Dreyfusvänliga pressen, rigtiga brandartiklar om Ryssland, meetings för de ryska studenterna o.d. – en skulptör skall ställa ut en allegorisk figur ”la république russe” – hvilket naturligtvis blir förhindradt af ambassaden. Alla mena här att hela denna rörelse måste vara bra för oss finnar, då vi ej deltagit i någon revolution, och då de samma reaktionära ministrarne varit också våra förnämsta antagonister. Gud låte det gå bra för Finland! Att den stränga Pobedonostjeffska reaktionsregimen nu är, om icke förbi, dock dugtigt sjuk, det tviflar ingen på. G. Clemenceau hade i le Bloc en utmärkt artikel om Ryssland, som jag skall skicka i rek. bref till Ellan.
Paris Annandag Påsk 1901 8 april 1901
Midt under det jag målade för Moltke i lördags kl. 10 f.m. fick jag ett bref från fru Thaulow som bad mig komma på afskedsfrukost för Björnson och med Drachmann. – Jag åt just ingenting – men Mamma skulle ha njutit af de 3 tal jag fick 1 af Björnson, 2 af Holger Drachmann. Björnson höll ett tal till "Nordens aand" och tre så olika representanter som undertecknad (han började med mig) – Drachmann och Fritz Thaulow. Han talte om Finland och "tragiken" som jag fått in i fänr. Stål, den största, den ädlaste tragik, ditt lands tragik" denna tragik som kompletterat mig och gjort mig djupare och bättre, sade han – Så Dachmann, lyrikern, rusets skald, ungdomen, hafvets – allt mycket vackert sagdt som endast Bj. Bj kan det och sist Värden Thaulow naturen, idyllen, bäcken som obekymrat om menniskornas öde och olyckor flyter fram under träden, och bara rinner och rinner och rinner – Vi gapskrattade, men Fr. Thaulow "riait Jaune" – Så höll Bj. ett tal om Paris och Dreyfussaken och rättvisan också så att man kunde sitta och gräma sig öfver att det ej Skrefs upp – och Så höll Dachmann att tal till mig – huru han känt mig för 23 år sedan, och då bara tänkt: hvis jeg nu var et pigebörn vilde jeg slaa damerna om den Fyr – och det var hans intryck under många år. Men nu såg han mig med streck och kors i pannan som lifvet ristat, som Finlands öde tecknat och så talade han om min tafla, Rosqvist i träsket som han sett i Filadelfia, "det bedste Billede der" som utstrålade hela Nordens poesi, och derför ville han dricka med mig som "man och digter" och ville trycka min hand för hvad jag gjort, utan att tänka på om han skulle vara "et Pigebörn" nej nu ville Holger Drachmann dricka med Albert Edelfelt. – Och så ännu ett tal till Finland som var ord och inga visor. "Det är hårdt att vänta, men man väntar aldrig för länge på seger, ty många tecken tyder på att Er sak skall segra.