Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

generallöjtnant, friherre

Söndag 1sta Advent 2 december 1900 2 december 1900
När jag nu ser på fänrik Stål, så der en gång i veckan, så måste jag tillstå att jag är rätt nöjd. De här sista årens harm och elände ha hjelpt till att få kläm i teckningarna. Visserligen finnas helt misslyckade som Sandels apoteos och Den döende krigaren, som markerar, som B sade, men så finns der andra som Döbeln och korpral No 7 Standar, trumslagar Nord, Rissanen (hvad betyder det att det ej är Runebergs ynglingar det är finska folket jag ville rita) Soldatgossen Schwerin, No 15 Stolt "säg har du glömt hur du tog dig gevär" och bröderna – som gör att jag sjelf får litet kalla kårar öfver ryggen. Det är det allra största beröm för mig att dessa teckningar icke verka störande på intrycket af fänr. Stål – som har sin underbara trollmakt – det der att man icke han låta bli att lipa när man är finne och bara tänker på vissa rader! Ville och Antoinette Vallgren hade suttit en hel afton och lipat öfver bilderna – och när fr. Ackté med sällskapsdamen en Estniska, satt och såg på dem här i ateliern, såg jag med ens hur det började rycka i Aino As ansigtsmuskler, under det att fräulein Schmidt satt tyst, tänkte uppå intet just, och såg förvånad på sin fröken – men så brast det löst och tårarna började rinna ned för kinderna på fr. Ackté – hon stortjöt!!
Paris 12 febr. 1901 12 februari 1901
I söndags var jag på frukost hos norske tandläkaren Heidé, som tyckes förtjena duktigt pengar, att döma af installationen vid Bd Haussmann. Det var för Björnsons, Langens, en norsk lärarinna fr Sievers och undertecknad – Björnson var rigtigt på sill briljantaste lynne nu då han slutat "Laboremus" "Nej, hvad jeg morer mig" och det var da den beste mad jeg har spist i mitt lif" och "den dejligste champagner" o.s.v. och så höll han ett tal om sitt nya stycke ett tal som räckte en halftimme, med stora gester så att den franske betjenten såg alldeles förskräckt ut. Men roligt är det alltid att höra honom, han är ändå en af de bäste talare i vår tid. Senare höll han ett tal också det långt, och det var till – mig. Ja, till Finland också, i anledning af mina fänrik ståls teckningar. "Der är ett träd i Indien, som skjuter högt till väders, men när det vuxit om de andra träden och grenarne bli tunga, böja sig dessa alltmera till jorden tills de nå den, och då slå de rot, fast och säkert, och trädet står som en äreport." – ja det var mycket vackert, och fru Langen gret, och fru Heide gret – . Och så talte han om Finlands kraft att föra hem sina söners tankar och så var det mycket vackert om ynglingen med barmen genomskjuten om Döbeln och den yngre generationen af kämpar – och Finland "detta namn som lyder som sang" – ja det är ej godt att dissikera ett sådant storartadt tal – jag satt också och bet mig i läppen. Och han sade att jag blifvit "sund och stark" och att jag skulle helsa mor och hustru och syskon och alla derhemma" och det lät icke som ett brefslut utan mycket pompöst så som han sade det. – Detta tal gick igenom hela registret af tonfall och känslor – det var alldeles glänsande och glödande framsagdt, och jag skall nog minnas det.