Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

svensk fysiolog, farmaceut, professor

Paris söndag 10 mars 1895 10 mars 1895
I går var den Acku Berndtsonska middagen, som jag på allt sätt sökt afstyrka, dels emedan jag anser det alldeles fånigt att Acku gör af med sina fattiga slantar på sådant, dels emedan jag verkligen ej har något nöje af Marie Louise. Men det var tacksamhetsskuld till Dr Santesson (en hygglig svensk kolossal medicinare) och mig (för ateliern). Jag hade vridit mig undan denna bjudning som en orm. – Och så fick jag höra hela aftonen: Ja nu är det sista gången vi se Albert under denna vår, ty när Ellan kommer o.s.v. – Lyckligtvis tyckes hon ha en helsosam fruktan för Ellan. Men mig älskar hon öfver all beskrifning, fastän jag icke är glad i hennes sällskap icke "så som med andra" hon frågar sig alltid: "är det Albert Edelfelt?" o.s.v. Det kunde fyllas volymer af en gammal göteborgsjud koketts absolut ologiska och föga distinguerade tal
Efter regencen ville jag gå hem – så mycket mera som jag sprungit hela eftermiddagen för våningar – det fins ändå till ganska rimliga pris möblerade våningar i trakten af triumfbågen. – Men nej – Marie Louise ville gå till "Maxime" och det hjelpte ej annat än att hon, Acku hennes lydige slaf, Santesson, jag och Kurtén men fr. Kurtén gingo dit. – Nu är "Maxime" alls ej något ställe för hyggliga damer, men det är Marie Louises älsklingsställe. – Der superas, dansas efter musik af en ungersk orkester, och der ser man alla Paris snobbar och snobinnor af le "quart du monde" – Jag kan ej begripa att man ids sitta och se på detta mer än en qvart. Men att få Marie Louise bort från denna välgörande atmosfer "måste ske med kran" som Bellman säger. Hon satt lycksalig der. Slutligen bröt jag upp gick hem och sade mig, sedan jag fått höra att jag ej var aimabel, "då det nu var sista gången", då de nu en gång fick rå om mig" o.s.v. – Acku bara förtjust; – Jag undrar om han ändå ej är en lycklig menniska med detta sitt orubbliga lugn, denna olympiska egoism, hvarmed han seglar stolt genom lifvet – troende på sin talent – skrifver nouveller nu – det är obegripligt! Säger sig ha så många nya idéer etc. Måtte de vara lika så goda som de äro nya! – Med det lifliga intrycket af en i grund och botten spolierad afton lade jag mig återigen förvissad om att man endast bör uppsöka sådant sällskap som gör en bättre, klokare, skarpare, mera koncentrerad.
Stockholm onsdag afton 11 november 1896
Den trefligaste bekantskap jag gjort är den unge Söndags-Nisse tecknaren Albert Engströms. Han är här hos Lundbergs jemte dr Santesson på middag. Han är Heidenstams gode vän. Efter mitt sätt att se är han en af de allra bästa här i landet. Han är 27 år gammal, gift med en Sparre, slägting till Louis. Jag har bjudit dem och Lundberg på supé om lördag efter theatern, der fru Lotten Seelig-Lundberg har en première.
Stockholm lördagen d. 19 Dec. 1896 19 december 1896
I går var jag, efter middag hos Gebers, der jag till min ledsnad såg originalplanscherna till Sv. B. pryda hans väggar, på ett kalas hos doktor Santesson – för mig, igen! Medecine doktorer och professorer samt Wieselgren och Calle Larsson. Santesson höll minst tre tal till mig – Wieselgren improviserade vers hela aftonen. Bland mycket af tifvelaktigt värde kom det ibland rigtigt bra saker. Och sist improviserade han till mig och Finland, på Kulneffs svåra, korta meter, ett rigtigt utmärkt vackert tal – men verkligen så fint och så litet understruket, och så poetiskt att jag, och alla andra med, voro ledsna att ej ha haft en stenograf der.