Beskrivning

fransk författare

Källor

Antwerpen d 14 och 15 December. 73 14 december 1873
Föregående kväll uppvaktade de högre klasserna på konstakademien Nicaise de Keyser på dennes födelsedag; de Joon höll kopparstickarnas tal på flamländska; Emile Claus för målarna höll likaså sitt tal på flamländska; Moos [?] och De Bergh höll skulptörernas och arkitekternas tal på franska; de Keyser var mycket aimabel [älskvärd] och talade med alla; för Edelfelt berättade de Keyser att denne känt Antoine Wiertz redan som pojke; Jules Dubois höll ett hjärtligt avskedstal; för studenterna fortsatte festen på ett närbeläget estaminet [värdshus] "in de Bruinfisch"; Louis-Joseph Anthonies, Sidney Adams och Nicolaas Steffelaar spelade piano; Peeters härmade professor Jozef Geefs; komiska visor sjöngs av Claus, Aloïs Boudry och Steffelaar; skulptören Dierkx deklamerade på flamländska; Jules Dubois uppträdde med sina bravurstycken, han deklamerade André Geniers död och stycken av Victor Hugo; klockan 1 gick Edelfelt hem med Karel Scriba och Frédéric Matthæi.
Paris, lördag d. 22 Aug. 1874 22 augusti 1874
Edelfelt har lånat böcker från biblioteket: Victor Hugo, François-René de Chateaubriand, Gustave Droz och Paul de Kock.
Victor Hugo har råkat ut för en olycka; skämttidningen la Fronde drev med händelsen och skrev en artikel i Hugos stil med rubriken "Victor Hugo est mort" [Victor Hugo är död].
Edelfelt skall läsa 93 av Victor Hugo; han är ett av vår tids mest utmärkta snillen, med verk som Hernani, Ruy Blas, [Ringaren i] Notre Dame och Napoléon le petit; Edelfelt har tänkt gå på Theâtre Français där de ger Zaïre av Voltaire.
Paris den 16 Dec. 1874. Kl. 11 på natten 16 december 1874
Som julklapp sänder Edelfelt en teckning av deras logi på Rue du Pont de Lodi med honom och Julian Alden Weir som huvudfigurer; Weir ber att få påpeka att grannlåten på bröstet är banden i hans "schlafrock" och inte hederslegionen, som man kunde tro; familjen skall föreställa sig att på alla fyra väggar hänger fotografier och gravyrer efter Anthonis Van Dyck, Rembrandt, Frans Hals, MichelAngelo, Rafael, Diego Velasques och Hans Holbein och original av mästarna Weir och Edelfelt; ute är förfärligt yrväder och tjockt med snö på Paris gator; bland böckerna på hyllan finns Victor Hugo, Alfred de Musset, Madame de Staël, Henry Murger, Walter Scott och lord Byron.
Paris, söndagen d. 21 Februari 1875 21 februari 1875
Pauline Ahlberg och Edelfelt tänker försöka skaffa sig inträdesbiljetter till då Elme Marie Caro blir intagen i Franska akademien; om det lyckas får de se en massa av Frankrikes och hela världens mest utmärkta män: Adolphe Thiers, Victor Hugo, Albert de Broglie och duc d’Aumale.
Paris d. 9 Mars 1875. 9 mars 1875
Pauline Ahlberg och Edelfelt har skrivit till sekreteraren för franska Akademien för att få biljetter till festligheterna med anledning av Elme Marie Caros inträde; de har fått biljetter och får således se och höra Adolphe Thiers, Victor Hugo, Émile Littré, Alexandre Dumas, duc d’Aumale och Albert de Broglie.
Paris 18 April 1875 18 april 1875
Unga Monsieur Lachaise satt en lång stund och resonerade med Edelfelt om Victor Hugo; de beundrade Hugos Chants des crépuscule, Les orientales; Edelfelt är speciellt förtjust i dikten "le roi de Rome" i Chants des crépuscule.
Paris, Måndag d. 3 Maj 1875 kl. 12 på natten 3 maj 1875
Julian Alden Weir har sett Victor Hugo arm i arm med Jean-Léon Gérôme och Gustave Doré på Salongen.
Paris d. 5 Maj 1875 5 maj 1875
Edelfelt har umgåtts mycket med Léon Chevreuil; efter cours de soir (kvällslektionen) äter de middag hos Madame Nail, där elever från École des Beaux Arts äter, eller på Crémerie de Buci eller chez Madmoiselle Anne, som oftast besöks av Alexandre Cabanels elever och lagisterna, de som tävlar om Romarpriset; Chevreuil är som en levande antologi och kan utantill läsa dikter av Victor Hugo, Alphonse de Lamartine, André Chénier och Alfred de Musset; Chevreuil är betagen av Frankrikes medeltid, av Henrik IV och glansen vid Ludvig XIV:s hov och är rojalist; för att komplettera beskrivningen av Chevreuil nämner Edelfelt att han är genomhederlig på ett nästan finskt sätt och massier (kassaförvaltare) i ateljén, han är ful men med ett genomärligt, klokt utseende, han är närsynt och fanatisk beundrare av Rafael och har en stor insektsamling, hans pappa har en egendom i Argenteuil.
Börjadt d. 25 Maj 1875, fortsatt senare. 25 maj 1875
Senaste söndag läste Edelfelt Victor Hugo tillsammans med Pauline Ahlberg; Hugo är den skald som näst efter Johan Ludvig Runeberg gjort störst intryck på Edelfelt; det skall bli roligt att tillsammans med Alexandra Edelfelt läsa les Orientales, les feuilles d'automne och les chants de crepuscule; Mademoiselle Suzanne säger sig kunna kasta sig om halsen på Hugo om hon mötte honom på gatan.
Liksom Johan Ludvig Runeberg är Victor Hugo mångsidig, men ändå ständigt densamma storslagna, stolta, genomfranska anden.
Paris d. 20de Augusti 75. 20 augusti 1875
På Alexandra Edelfelts fördelsedag den 25 augusti skall han nedkalla all Guds välsignelse över henne; han tänker alltid på Mamma när han läser ett par verser av Victor Hugo: "Oh, qui que vous soyez, bénissez-la, C'est elle! La soeur, visible aux yeux de mon âme immortelle, Mon orgueil, mon espoir, mon abrim, mon recours, toit de mes jeunes ans, qu'espèrent mes vieux jours" [Åh, vem ni än må vara, välsigna henne, Det är hon! Systern, synlig för min odödliga själ, Min stolthet, mitt hopp, mitt skydd, min tillflykt, Taket från mina unga år, som mina gamla dagar hoppas på].
Roma d. 10 maj (onsdag) 1876. 10 maj 1876
Edelfelt skall låta binda in Alfred de Musset riktigt fint och ge åt Pietro Krohn som beundrar denne stort; Krohn beundrar även Alphonse de Lamartine, men anmärker på Victor Hugo; Edelfelt beundrar Hugo; i Alexandra Edelfelts brev från sjukdomstiden ser Edelfelt hur innerligt tacksam hon är mot Krohn, vilket Edelfelt också är men han vet inte hur han skall kunna visa sin tacksamhet; han kommer aldrig att kunna återgälda Krohns godhet och uppoffring.
Rom, måndag d. 29 maj 1876. 29 maj 1876
Edelfelt har läst Victor Hugos tal i amnestifrågan i franska senaten; han talar vackert och storartat om förlåtelse och mildhet, men övertygar inte om att kommunarderna borde få komma tillbaka till Frankrike.
Paris d. 27 Mars (på aftonen) 1877. 27 mars 1877
Pauline Ahlberg blir allt mera originell och drömmer bara om litterära bekantskaper; genom svenska ministern har hon kommit i kontakt med Victor Hugo och Françisque Sarcey; hon har fått Hugos nyaste bok "La legende des siècles" försedd med dedikation; hon är så hemlighetsfull och strängt sysselsatt att Edelfelt och Madame Jacquinot misstänker att hon skriver något, men de kan inte föreställa sig vad; all sentimentalitet är åtminstone bortblåst, vilket är en vinst; Pauline talar inte mera med Edelfelt om litteratur, kanske hon finner honom dum och okunnig; då har hon ju inte orätt; hon har varit hos prinsessan Mathilde och känner en ofantlig massa människor i Paris inom den intressanta världen.
Paris d. 15 April 77. 15 april 1877
Pauline Ahlberg är uppfylld av sina litterära bekantskaper Victor Hugo, Francisque Sarcey, François Coppée och prinsessan Mathilde; hon håller bestämt på att skriva något; hon bedömer människor humanare än för två år sedan; det fröjdar Edelfelt att hon fattat vänskap för fröknarna Krogius och Örsted; på pensionatet finns också en kokett svenska nomine [vid namn] Robertson.
d. 29 april 77. 29 april 1877
Pauline Ahlberg besöker flitigt Victor Hugo och Francois Coppée; hennes liv växlar mellan högsta ångtyck av litterär entusiasm och kroppslig och andlig trötthet; då hon känner sig andligen slapp använder hon starkt kaffe eller choklad för att liva upp sig, vilket enligt Edelfelt måste ta på nerverna.
d. 23 Juni 1877 23 juni 1877
Som Alexandra Edelfelt sett i tidningarna har senaten i enlighet med Patrice Mac Mahon röstat för att upplösa deputeradekammaren; man hoppas att höstens val sänder flera republikaner till Versailles; för närvarande är ändå Mac Mahon och hans klerikalt-monarkiska kabinett ensamma herrar på täppan, detta medan Tyskland är hotande och krig rasar i Europa; en del tror Mac Mahon siktar på att genom en statskupp bli president på livstid; säkert är att han är bulvan och landet styrs av ärkebiskop Félix Dupanloup, Albert de Broglie och Madame Élisabeth Mac Mahon; Edelfelt tyckte att Victor Hugos tal i senaten var utmärkt bra, även om Hogbergsgubben sitter i honom; Hugo omfamnades av Jules Simon då han steg ner från tribunen; Léon Gambetta "är en karl och talar som en karl"; högermännen uppträder simpelt, Eugène Rouher har sagt att Paul de Cassagnac är en skam för partiet; av monarkisterna är legitimisterna de mest aktningsvärda, även om de lever 500 år efter sin tid.
Paris d. 27 Juni 77. 27 juni 1877
Föregående dag hade Carl Mannerheim och Edelfelt talat mycket om Johan Ludvig Runeberg, Zacharias Topelius, Alfred de Musset och Victor Hugo; Mannerheim ansåg att få i Finland riktigt förstår Runeberg som skald och ännu färre i Sverige; Runebergs realism och naturtrohet ställer honom 50 år framom sin tid och ställer honom samtidigt i bredd med alla tiders största; Mannerheim lider ofantligt varje gång Runeberg och Topelius nämns tillsammans.
Paris d 10 maj 85 10 maj 1885
Pasteur, Hugo, Lesseps är de tre populäraste stormännen för närvarande; ett bra porträtt av Pasteur är det bästa sättet att göra sitt namn allmänt känt, konstaterar Edelfelt.
Paris d 22 mai 85. 22 maj 1885
Victor Hugo är död; i Paris talas inte om något annat.
Planerna för Victor Hugos begravning diskuteras i tidningar; den ska bli storartad; alla politiska partier är taktfulla.
Edelfelt är förargad över att han aldrig träffade Hugo; han ångrar att han inte gick med Pauline Ahlberg till Hugo; alla säger att Hugo under de senaste åren var "utgammal och förbi".
Tidningarna skriver inte om något annat än om Hugo.
Tidningarna publicerar gamla texter om Victor Hugo: elakt och dräpande om Hugo av Heinrich Heine, men inte helt orätt.
I tidningarna behandlas Hugos 1830-tal mest; hans politiska sympatier: bonapartismen, Napoleon, Ludvig Filip.
Victor Hugo var en inkarnation av romantiken, därifrån nutiden härstammar "i rakt nedstigande led".
Telegram från Becker har ankommit: finländarna ska delta i Hugos begravning; Edelfelt bidrar gärna till kransen, men vill inte gå med i processionen.
Paris, söndag d. 31 maj 85. 31 maj 1885
Edelfelt har skrivit till Berndt Otto Schauman om Victor Hugo; han bad Schauman gå upp till Alexandra Edelfelt för att läsa upp brevet för henne; Edelfelt visste inte att Alexandra Edelfelt är i Haiko.
Edelfelt har försökt engagera de skandinaviska konstnärerna att delta i en krans på Victor Hugos grav, men har mötts med likgiltighet; bara finländarna har varit intresserade, men Becker försökte backa då kransen redan var beställd.
Har fört de finländska konstnärernas och studenternas krans till Victor Hugos bostad tillsammans med Jarl Hagelstam, efter att ha skrivit till Hugos släkting Léon Glaize, som Edelfelt känner; kransen är en meter i diameter med svarta penséer och vita nejlikor; Madame Lockroy var inte inne, men lät tacka genom en annan dam.
Jarl Hagelstam och Edelfelt fördes till "dödsrummet"; vid Hugos lit de parade tänkte Edelfelt på Napoleon, 1830-talsromantiken, Alexandra Edelfelts tal om romantiken, Annie Edelfelts deklamation på fruntimmersskolan, Hugos texter, Runebergs kritik av Lucretia Borgia; Schauman, Cygnaeus, Tegnér, trikoloren, Marseljäsen, "Frankrikes storhet och ära".
Edelfelt beskriver Victor Hugos katafalk som är arrangerad av arkitekten Garnier.
Victor Hugos begravning är följande dag, beskrivning av processionens rutt; man fruktar demonstrationer av socialisterna.
Svenskarna är ointresserade och "försoffade"; de är inte intresserade av Victor Hugo.
Edelfelt går ut för att se på Victor Hugos katafalk; "hela Paris är där".
Café Voltaire fredag d. 5 Juni 85 kl. 6 e.m. 5 juni 1885
Har skickat korrespondenskort om Victor Hugos begravning; det var imponerande med den långa kortegen med kronor, flaggor och musikkårer.
Victor Hugo påminde om "Hobergs gubben" också efter sin död.
Victor Hugos kista färdades i fattiglikvagnen så som han själv velat, detta uppskattades av arbetarna.
Victor Hugos kransar är utbredda på Pantheons trappor.
Hugos begravning var mer storartad än Gambettas.
Paris d. 12 Juni 1885 sent på aftonen. 12 juni 1885
Prinsessan av Sagans kostymbal dagen efter Hugos begravning var en skandal; gästerna var klädda som djur och ska enligt ryktet ha uppfört sig som djur; damerna var berusade.