Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Relaterat brev

Beskrivning

tysk-brittisk tonsättare

Källor

Fragment 30 oktober 1879
Edelfelt hörde en konsert på Operan; en fröken Tesdorff sjöng ur Georg Friedrich Händels Messias; konserten var skral och tråkig.
Paris d. 27 april 1880. 27 april 1880
I förrgår var Edelfelt på en konsert i konservatoriet; han hade fått biljetter via Mademoiselle Jenny Vaillant, som Edelfelt gjort bekantskap med hos Gueldrys; endast elever uppträdde; den instrumentala delen var bättre än den vokala; en 16-årig violinist spelade en sonat av Ludwig van Beethoven utmärkt bra på piano; de manliga sångarna var dåliga ochh såg sluskiga ut; den som mest hänryckt Edelfelt på scen är Adelaide Ristori; de unga sångerskorna på konservatoriet bråkade [besvärade sig] för mycket; Georg Friedrich Händels Messias passade inte in i programmet; Mademoiselle Flandin sjöng bäst, hon lär vara född i Helsingfors, där hennes pappa varit fransk konsul; amerikanskan Miss Griswold var också bra, men hade ett grötigt amerikanskt uttal.
Paris lördag d. 6 april 1895 6 april 1895
Medan ni haft Scholander der ha vi haft några koncerter här som mycket framkallade samma stämning som vännen Svens sång. En qvartett af de utmärktaste strängvirtuoser ha gifvit en serie koncerter på gamla instrument – Diemer claver, Delsart viola de Gamba, Taffanel – oboë d'amour hautbois d'amour, några andra vielle, viole d'amour med 8 strängar o.s.v. – Naturligtvis bara Bach, Händel, Lulli, Rameau – men också många vocala saker – visor just i Scholanders stil. Det var utmärkt roligt och vackert. Mamma kan aldrig tänka sig hvad viole d'amour är förtjusande med claver. Det hade en stämning som Jag sällan erfarit – så intensivt, så känsligt och fint. – Goncourt säger att den störste lyriska poet under sjuttonhundratalet hette Watteau – jo, men det fans också andra, och det var just musikerna, de stora. allt det poetiska som finnes hos menniskan, och som ej fans hos sjuttonhundratalets snusförnuftiga, torra lyriker, det fans hos Watteau och hos musikerna. Naturligtvis, tänkte jag alltjemnt på Bellman och Scholander – Utom några melodier som helt och hållet användts af Bellman slutades de flesta sakerna med samma figurer som hos Bellman. – Der sjöngs bl.a. "la belle bourbonnaise" en nidvisa öfver Mme Dubarry – som Bellman tagit som den går och står till: Om himlen mig sku skicka o.s.v.