Beskrivning

kejsarinna av Ryssland, även Katarina den stora

Källor

St. Petersburg d. 2 Mars kl. 8 på aftonen Hôtel Kaiser 2 mars 1876
De gick på kvällen och spatserade på Newski, såg Catharinas staty, som liknar en kyrkklocka och hennes gunstlingar står så trångt på piedestalen att de löper risk att knuffas ned; petersburgarna ser tråkiga och ledsamma ut i ansiktet; Edelfelt såg dem visserligen med outsovda ögon, kanske han följande dag kommer att rättfärdiga dem.
Paris d. 5 April 77 5 april 1877
Edelfelt tycker att Nadescha står långt under Julqvällen, Elgskyttarne och Hanna; Katharinas ingripande i slutet påminner om den goda fén i sagorna som ställer allt till rätta; Johan Ludvig Runebergs språk är charmant, det är underbart hur Runeberg skildrat Dmitris sinnliga glöd, hat och hämndlust i så enkla och rena ord; Edelfelt har läst igenom sångerna med tanken fästad på det pittoreska i situationen; vissa passager är inte tidsenliga och tillräckligt ryska - falkjakten, furstinnans tal i familjen, salen med porträtten för dem in i medeltiden och riddarväsendet; Grigorij Potemkin och kejsarinnan Katharina är ypperliga; Alexandra Edelfelt kanske tycker att han har fel, men hans åsikter ändras säkert ju längre han lever.
Paris d. 27 mars 1887. 27 mars 1887
Festen var elegant och vacker som alltid på ryska ambassaden; trappan var full av pudrade betjenter, härolder, löpare, schweizare i galakostym, Edelfelt kände många och var livad hela kvällen; han umgicks med Madame Marschall, greve Lewenhaupt, friherre Fredericks och Madame Adelswärd; hertigen de Maulny med fru, hertigen och hertiginnan de la Rochefoucauld, fursten och furstinnan Radzivill, markisinnan de Gallifet m. fl. var på plats och Edelfelt kunde betrakta dem på nära håll; på festen var också "kineser, turkar, persiska shahens kusin"; friherrinnan Adelswärd gjorde Edelfelt uppmärksam på en "utgammal furstinna Galitzin" som var en verklig uppenbarelse från kejsarinnan Katarina den storas tid; är det inte sant att man måste se detta för att tro det, viskade friherrinnan Adelswärd; stämningen var glad; på plats var också Madame Munkacsy som neg och sade dumma komplimanger och Falkenberg som kanske hade drabbats av otrevliga bölder; Madame Magnin med dotter försökte monopolisera Edelfelts sällskap och ambassadörens fru Madame Fredericks höll en moralpredikan för att Edelfelt enligt henne hade övergivit ryssarna för ”votre prince, qui n’est pas le vôtre”, er prins [prins Eugen] som ändå inte är er, och ambassadssekreteraren Giers, ministerns son, flög nästan i armarna på Edelfelt då de möttes; La Baronne Decazes-Stackelberg läxade vänskapligt upp Edelfelt för att han inte genast kände igen henne; Edelfelt hade verkligen inte känt igen henne, hon bar en mycket urringad klänning och "gudlöst mycket diamanter".