Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Europa

Brev skrivna i Europa i kronologisk ordning

Brev som nämner Europa i kronologisk ordning

Antwerpen d 24. Nov. 73. 24 november 1873
Häromdagen hade Edelfelt på konstakademien hamnat i en dispyt med Joseph Cornet, som ansåg att Jozef Van Lerius var en av Europas nu levande största kolorister; Edelfelt invände att Van Lerius inte var särdeles bekant utanför Belgiens gränser; Edelfelt fick en hel mängd på sin sida och Cornet blev grundligt slagen.
Antwerpen d. 30 Nov 73. 30 november 1873
De antwerpiska teckningarna hade i London på en internationell exposition [utställning] av arbeten från konstskolorna i Europa vunnit första priset; konstakademien i Antwerpen kan vara den bästa i Europa; Düsseldorf är på nedgående och akademien i München lär inte vara något extra, även om Tysklands största målare slagit sig ner i denna stad.
Antwerpen d. 9 Februari 1874. – 9 februari 1874
Två tavlor av Hendrick Leys och Joseph Lies har återkommit från utställningen i Wien; Leys är i Europa känd som grundläggaren av den prerafaelitiska skolan, men Edelfelt tycker mera om hans tidigare, enkla, sköna bilder ur livet på 1500-talet; han ber om förlåtelse för att på nytt trötta ut Alexandra Edelfelt med "den eviga målningen".
Till näst har de en intressant uppgift; de ska måla Attilas död i sitt träpalats i Ungern; det blir en brokig bild med hunner, romare och göther och i mitten liket av "hunnerkonungen, Guds gissel och Europas skräck".
Antwerpen d. 8 Mars 1874. 8 mars 1874
Edelfelt gillar fullkomligt Lulle (Julian) Serlachius åsikt om adeln, ”I det hela taget är vår adel derhemma bra human, bildad och folklig"; i Belgien, där adelsståndet som politiskt parti inte har någon betydelse, har man i varje stad adelsklubbar, dit ofrälse inte har tillträde; i likhet med Frankrike är belgarna "ordensgalna"; på festen för Nicaise de Keyser fäste man sig vid att direktören blivit utnämnd till kommendör av Leopoldsorden; det skulle inte falla studenterna i Helsingfors in att gratulera Elias Lönnrot eller biskop Frans Ludvig Schauman för en sådan utnämning; ändå är Belgien Europas friaste land; kungen är inte lika framträdande som i Sverige.
Paris d. 26 Augusti 74. 26 augusti 1874
B.O.Schauman borde inse att i deras tid är Paris, München och Antwerpen de enda städerna att studera i; Edelfelt skulle vilja veta vilken målare från Italien som i deras tid kan jämföras med Alexandre Cabanel, Jean-Léon Gérôme, Léon Bonnat, William Bouguereau, Alphonse de Neuville, Carolus Duran och Charles Chaplin; muséerna är visserligen utmärkta i Florens, men de är inte så dåliga heller i Paris; för att göra framsteg hjälper det inte att springa på muséer, det gäller att studera naturen och hantverket, samt noga studera hur de gamla mästarna, som Rafael och Peter Paul Rubens, målade; det finns tillräckligt att studera för ett helt liv i salon Carré i Louvren; om Edelfelt har lust att se något muséum är det muséet i Madrid, där man hittar Diego Velasquez, Bartolomé Murillo, Jusepe de Ribera, samt Rubens och Anthonis Van Dyck; hur kan Schauman gå emot hela Europas omdöme? Rom förser visserligen världen med konstverk i tidsandans smak, målade under Marià Fortunis chefsskap och säljs dyrt till engelsmän och amerikaner; Schauman måste [under världsutställningen] i Wien ha fått den snedvridna uppfattningen av konstfältet genom att ha sett på allt "genom ryska glasögon".
Paris d. 20 Sept. 1874 kl. 11 på afton 20 september 1874
Adolf von Becker påstår att Hugo Salmson och Alfred Wahlberg är de enda svenskar som har kommit någon vart i Paris, och det beror på att de satt sig in i de franska förhållandena och försökt bli något där och inte i Stockholm; August Malmström, Mårten Eskil Winge och Wilhelm Wallander har rest iväg lika svenska som när de kom; vad lönar det till att resa igenom Europa bara för att konstatera att allt utanför Stockholm är bara skräp; ynglingen Ernst Josefson påstod på allvar att Nationalmuseum i Stockholm var mera värt än Louvren; "Stackars franska konst som ej har lyckan att vara förstådd af så många stora män i Sala, Köping och Arboga!"
Paris den 16 Dec. 1874. Kl. 11 på natten 16 december 1874
I kväll har Edelfelt och Julian Alden Weir berättat sina livshistorier för varandra; Weir är inte förmögen som Edelfelt först trodde, utan lever på ett långlån som en vän i Amerika gett honom; efter året i Minnesota dit han åkt för att kurera sitt dåliga bröst, tillbringade han två år i New York där han försörjde sig själv på sitt måleri; en vän gav honom pengar att resa till Europa, och sedan två år befinner han sig i Paris.
Paris d. 10 Januari 1875. 10 januari 1875
Paris lever i ett rus av festligheter med anledning av Nya Operans öppnande; främlingar från Europas alla hörn har kommit till den stora festen, bl.a. Lord Magorn [?] från London och drottning Isabella med sonen, den nyutropade kung Alphonse XII; fransmännen är stolta över seklets praktfullaste byggnad.
Edelfelt förvånades över inbjudan till "la soirée dansante" [afton med dans] hos Madame Enjolras eftersom han under sin tid i staden inte sett till fröken Naëmi Ingman; han gick dit med Filip Forsten och Oscar Kleineh behörigen bränd i håret, försedd med handskar och uppsträckt i frack; Madame Enjolras ger lektioner i deklamation och kvällen inleddes med en "dum scenisk föreställning" kallad "Dispute des Etats de l'Europe" [Gräl mellan Europas stater] som konkluderas i att Frankrike är den främsta bland dessa stater; sedan spelade fröken Ingman och en "liten jude" utmärkt på två pianon samtidigt; Edelfelt dansade med en ung belgiska som påminner lite om fröken Hernmarck i Helsingfors; det utländska sättet att dansa en hel dans med samma dam tycker han är trevligt; han dansade också med fröken Ingman och en fru som han i efterhand fick veta hette Julia och hade ett belgiskt efternamn på Van -.
Paris d. 20 Januari 1875. 20 januari 1875
Före Edelfelt begav sig till familjen Sargent vid Champs Elysées måste han införskaffa handskar; Herr FitzWilliam Sargent liknar Stjernchantz och är läkare; han är mycket rik och har de senaste 20 åren vistats i Europa, mest i Nizza, Venedig och Florens; båda barnen är födda i Italien; Madame Mary Sargent är röd och trind, ytterst glad, livlig och "fiffig"; sonen John Singer Sargents uppfostran har gjort honom till en skicklig målare, han har en massa skisser, figurer och landskap från Italien, Spanien, Böhmen, Tyrolen och Ungern; dottern Emily Sargent är ful och illaväxt, men intelligent.
Paris d. 30 Juni 1875 30 juni 1875
Ferdinand Gueldry tog Edelfelt först till snickaren, sedan till chateau de duc de Sens, ett gammalt hus från 1400-talet i ursprungligt skick; de såg också Madame de Sévignés hus och andra gamla palats i renässansstil; de såg Ninon de Lenclos lilla byggnad med trädgård, där Voltaire som 20-åring presenterades för kurtisanen; vid Bastiljplatsen var de för varje steg på historisk mark, där skedde stormningen 14 juli 1789, och där stod de största barrikaderna 1830 och 1848; vännen Guerly har under sina nio år vid Lyceet haft god tid att bekanta sig med stadsdelen; Paris är städernas stad, Europas historia finns skriven i varje gathörn och gränd.
Wien d. 7 Mars 1876 7 mars 1876
Det kändes skönt att komma från Asien till Europa, Edelfelt hade knappast kunnat drömma om något så sibiriskt som vägen från Petersburg till Wilna och Grodno.
Norra delen av Polen var till stor del översvämmad, det märktes att de kom till mellersta Europa; Polen lämnade ett genomsorgligt intryck; den oändliga slätten med enstaka lerkojor och popplar påminde om så många krig och så mycket utgjutet blod.
Roma, söndag d. 14 Maj 1876 14 maj 1876
Bredvid bor baron Küster, en gammal ryss som lider av elefantiasis och ålderdomskrämpor; han är släkt med ministern för kejserliga huset; sedan 40 år har han fört ett vagabondliv i Europa, Indien, Syd- och NordAmerika och Australien; ruinerad har han hamnat i Rom där han ger språklektioner; Küster vill träffa Edelfelt för att fråga efter bekanta finnar; genom Giovanni har han frågat efter greve Aminoff, Edelfelt frågar sig om han menar Adolf Aminoff.
Frascati d. 10 Juni 1876 10 juni 1876
De stora adelsfamiljerna i Italien har att tacka påvar och kardinaler för sin rikedom; Clemens VIII gav åt sina nevöer [brorsöner] Aldobrandini av den påvliga inkomsten; släkterna Farnese, Doria, Sciarra, Barberini och Borghese har öst ur påvens och kordinalernas kassa; under renässansen byggde prelater och furstar slott och villor, och lät pryda dem med målningar och skulpturer, med de miljoner som det "bigotta" Europa skickade till Rom; de gav fester som inte ens de moderna i Tuilerierna eller Vinterpalatset överträffar i prakt och glans; inget ont som inte har något gott med sig, konsten skulle aldrig ha blomstrat på samma sätt utan de olagligt tillkomna rikedomarna.
d. 29 april 77. 29 april 1877
Om kriget, Gud förbjude, rasar om ett år över hela Europa påverkar det konsten.
Paris d. 16 Juni 77 16 juni 1877
Julian Alden Weir reser i sommar hem till Amerika, kanske för 2 år; han är mycket mystisk om saken; Weirs gamla far står på gravens rand och önskar se honom; Weir reflekterar ofta om Paris och Europa, som trots allt gammalt, förvekligat och fördärvat ännu har kvar så mycket poesi, kultur och ideella intressen; på basis av vad Edelfelt hört om Amerika är det inte ett sympatiskt land; man måste vara van och uppvuxen där för att trivas.
d. 23 Juni 1877 23 juni 1877
Som Alexandra Edelfelt sett i tidningarna har senaten i enlighet med Patrice Mac Mahon röstat för att upplösa deputeradekammaren; man hoppas att höstens val sänder flera republikaner till Versailles; för närvarande är ändå Mac Mahon och hans klerikalt-monarkiska kabinett ensamma herrar på täppan, detta medan Tyskland är hotande och krig rasar i Europa; en del tror Mac Mahon siktar på att genom en statskupp bli president på livstid; säkert är att han är bulvan och landet styrs av ärkebiskop Félix Dupanloup, Albert de Broglie och Madame Élisabeth Mac Mahon; Edelfelt tyckte att Victor Hugos tal i senaten var utmärkt bra, även om Hogbergsgubben sitter i honom; Hugo omfamnades av Jules Simon då han steg ner från tribunen; Léon Gambetta "är en karl och talar som en karl"; högermännen uppträder simpelt, Eugène Rouher har sagt att Paul de Cassagnac är en skam för partiet; av monarkisterna är legitimisterna de mest aktningsvärda, även om de lever 500 år efter sin tid.
Paris måndag – 17 dec. 77 17 december 1877
Man säger att det är Madame la Maréchale som på inga villkor vill avgå då hon ställt in sig på att spela drottning och ta emot alla Europas förnäma och stora vid världsexpositionen [världsutställningen].
Paris d 20 dec. 79 20 december 1879
Edelfelt skyller oregelbundenheten i korrespondensen på kölden; Alexandra Edelfelt kan inte föreställa sig hur uppochnervänt allt är; Edelfelt vet inte hur mycket han är skyldig charbonnieren [kolaren]; priset på kocks och stenkol har blivit dubbelt dyrare och det finns inte tillräckligt i Paris; modlösheten gör sig gällande och de lärda säger att detta väder skall fortsätta ända till mars; den 26 och 27 lär det bli en sådan köld man aldrig haft i Europa.
d. 29 Februari 1880. 29 februari 1880
Edelfelt tecknade några karrikatyrer på Cercle de la presse, vilka vann allmänt bifall; Seilern går omkring och talar om Edelfelt enorma talang; Seilern är helt och hållet musiker, utan tecken till människokännedom, trots ett liv i Europas förnämsta litterära, artistiska och aristokratiska kretsar; Edelfelt måste bjuda honom någon dag på middag hos Foyot, en god restaurang i quartier latin.
Paris d. 16 mars 1880 16 mars 1880
Det är dessutom inte roligt att kuska genom Europa på 14 dagar och se hela Italien i flygande fläng.
Paris d. 27 april 1880. 27 april 1880
Herrskapet Austin reser till Amerika på lördag; den yngsta, Mary, har förlorat sig betydligt, likaså den äldsta även om Miss Sally är sig lik; det är 5 år sedan Edelfelt flammade för henne; familjen är förbittrad på fadern som envist vill resa på lördag, och osäkra på vad de ska tycka om Amerika efter 8 års frånvaro; man tar för avgjort att flickorna blir gifta där; Edelfelt undrar varför de har umgåtts med fattiga artister i Europa då de därborta får göra solida bekantskaper med framtidsmän inom industri och handel; miss Sarah skulle ha blivit idealisk konstnärsfru, vacker, glad och söt på alla sätt och vis.
Fjerdedag jul 1880. 28 december 1880
Föregående dag var Edelfelt på middag hos Jean Baptiste Pasteur; dennes far Louis Pasteur var också där; den store kemisten må vara en av Europas främsta vetenskapsmen, men han hade något inte sympatiskt i sig; han kände bra till Finland och Sverige och man kunde i detta sällskap inte spåra den omtalade franska okunnigheten i geografi.
Onsdag d 16. febr. 1881 16 februari 1881
Ack hvad jag ofta känner det på samma sätt som Mamma vid läsningen af fransk litteratur – samma förargelse öfver att det icke skall finna den sunda jemvigt som gör så godt hos t.ex. Runeberg. Det skulle oftabehöfvas blott en enda varm, klar solstråle för att göra en bok förträfflig och ge den rätta färgvalören åt alla de irrbloss, elektriska ljus och talgdunkar som författaren låter de upptänder. Fröken Augusta! Ja någonting sådant finnes ej i den franska litteraturen, Gud vet om någonting sådant finnes i verkligheten men hon kunde finnas hos oss – hvarföre icke äfven här? Jag tycker att menniskorna äro sig så fullkomligt lika – och tycker det så mycket mera som jag nu ej mera stöter mig vid seder och bruk och en del åskådningssätt som i början låter oss tro att det ännu finnes skilda, fiendtliga, i grunden olika racer i Europa. – Men olyckan med den franska litteraturen är att den göres uteslutande i Paris, att den skrifves för en blaserad, upphetsad publik, som ofta glömt hur naturen ser ut och som mera hört talas om än egentligen känt "le clocher de son village". Alph. Daudet har skrifvit några provencaliska nouveller som ha denna intima, varma prägel, och ofta återfinnes i hans böcker någon strimma af sol och ljus men så kommer åter pariser dimman med de fina grå tonerna, fina visserligen men – grå. – Men med allt detta känner man sig aldrig i den franska litteraturen så "på landet" som t.ex. med Fritz Reuter. Det är alltid parisarn på landet som dumt och sjåpigt hänföras af höns och kalfvar, men som icke förstår att inandas den friska sunda luft som finnes derute. – Fröken Augusta är verkligen den allra vackraste typ som man kan tänka sig. Jag läste just om Julqvällen – hvad hon är söt, elegant comme il faut, gammal adel tillika, icke sant? – Hade Al. Dumas någonsin haft en sådan inspiration i sitt lif så kunde han ha blifvit stor, nu blir han det aldrig. – Musset är jag rent af arg på nuförtiden. Dessa verser skrifna af en, visserligen snillrik petit crevé efter en orgie, förarga mig trots deras skönhet, eller kanske just för deras skönhets skull, just derföre att så mycken makalös form, så praktfull färg blifvit slösade på falska och upphittade känslor.
Petersburg 8 mars 1882 8 mars 1882
I dag hade jag ett bref från Krohn från Wien. Han är far till en pojke sedan December, hans fru har legat för döden i barnsängsfeber men är nu återstäld och han sjelf är i Wien för att organisera Danmarks afdelning i en internationell utställning som skall öppnas der. I somras var han i Venedig – han säger att det är honom rakt af omöjligt att lefva utan att göra en tittut i Europa då och då. Hvad jag förstår honom! Förresten säger han sig vara mycket lycklig. Han ber mig icke bli hofmålare, ty då skulle mina svagheter som konstnär lätt florera. ”Du mangler form og Kraft, og saa et Par elegante Penselströg, der skule dölge det” – han har rätt. Också försöker jag i Mme Miatleffs porträtt att försona hvad jag brutit i Gatchina och jag tecknar, tecknar så ordentligt jag kan.
Mellan Hagen och Barven d. 24 nov 24 november 1882
Man känner att man är i Europa nu igen – mildt, fuktigt väder; allt har denna egendomligt varma, djupa färg i grått och brunt som karaktäriserar mellersta delen af vår verldsdel, och som jag aldrig finner deruppe i Norden. Här är gråväder något vackert. Derhemma är det jemnt och nätt det värsta på jorden. Det är egendomligt hvad lukten kunna föra en tillbaka till gamla minnen, Hvar gång jag kommer bort från norden och Ryssland, frapperar mig denna mellersta Europas gråvädersluft och lukt, blandad af väta, fet jord och stenkolsrök. Ovillkorligen måste jag då tänka på mina första intryck från min första resa till Antwerpen.
Så dumt att måsta resa så här som kurir! – Jag har i dag varit på några mils afstånd från Hildesheim, som jag så gerna ville se engång; och heller icke långt från Cassel der ett af Europas bästa Gallerier finnes.
Paris d. 9 dec. 1882 9 december 1882
En amerikansk marinmålare, som bor här i huset var inne hos mig då Gerôme kom – den lurken steg ej upp och tog ej mössan af sig – Jag hade velat vrida halsen af honom, den lymmeln. Det finns amerikanare som äro rysliga. Den här förstår ej annat engelska, och har debarquerat i Europa för 2 månader sedan. "Kände ni då ej Gérôme?" frågade jag i vredesmod. "Oh, yees, I know him very well, I saw a photograph of him in America" svarade han med idiotiskt lugn. – En sådan der usling utan talent borde ligga på sina knän då en sådan karl som Gérôme kommer in. – Lyckligtvis satt han i andra rummet under visiten. Jag hoppas Gérôme tog honom för någon handtverkare som var der för att stoppa en stol eller sätta in ett fönster.
Söndag d. 4 februari 1883. 4 februari 1883
Apropos: Weir har skrifvit till mig och talt om att han står i beråd att gifta sig, att han i vår kommer till Europa med sin hälft och då skall presentera för oss den mest charmanta unga dam i verlden – tant mieux!
Paris d. 23 febr 83. 23 februari 1883
Elyséepalatset är i Empire styl såsom de flesta palats i Europa – Utmärkta gobeliner, men fula mattor och så detta stela, tråkiga tycke som alltid palats ha.
Paris d 20 mars 83 20 mars 1883
Han beklagade sig öfver de dåliga tiderna, framkallade af det politiska läget, affärs krisen och anarkisterna. Också lära mycket få utländingar vara i Paris, jemförelsevis. Amerikanska kongressen har dessutom nu satt hög tull på konstverk, som komma från Europa, så att den amerikanska marknaden icke blir så fördelaktig för herrar konsthandlare som den hittils varit.
Berlin, British Hôtel torsdag 31 jan. 84 31 januari 1884
Det är herrligt att komma till Europa och till ett mildare klimat igen. Jag ha just nu spatserat upp och ned längs Unter den Linden, precis som Ni måtte ha gjort i våras, och jag har derunder konstaterat att jag är född för vestra och mellersta Europa. Kanske är det mycket banalt att ej tycka om karaktären, den mongoliska-tartariska karaktären i Ryssland – men jag är i det fallet banal – Luften är denna varma, litet fuktiga, lifgifvande vinterluft, eller snarare vårluft, som jag känner så väl från mina första år i Antwerpen och Paris. Alltså här i denna sal, matsalen, sutto Mamma och Anni när ni rigtigt voro ute på egen hand. Ack om jag ändå hade Er här nu!
Paris, Lördag 11 april 85 11 april 1885
"Förfärligt" med engelsk-ryska kriget; dagens tidningar har lugnande underrättelser från S:t Petersburg; Edelfelt hoppas Finland "inte blir lidande som sist" [Krimkriget]; förvånande att alla länder i Europa "gå i Bismarcks snaror", det är ju han som ställt till med detta precis som med kriget i Tonkin och engelsmännens "misèrere" i Afrika.
Paris lördag 18 april 85 18 april 1885
Krøyer reste tillbaka till Köpenhamn i går för att fullborda ett porträtt av Emil Poulsen med fru; kommer tillbaka om tre veckor; Köpenhamn ligger så mycket närmare Europa.
Monte Carlo d. 25 Mars 1886 25 mars 1886
Altenburg har varit diplomat och känner "hela Europa".
Paris d. 3 april 86 3 april 1886
Vädret är varmt i Paris, men det är norra Europas himmel och sol.
Paris d. 18 april 87 18 april 1887
En herre från Chile har beställt ett porträtt av sin dotter; mannen sade att han "där borta i Santiago" i flera år har tänkt att Edelfelt ska måla dotterns porträtt då familjen kommer till Europa; Sargent målade ett porträtt av frun för sex år sedan.
Paris d. 12 maj 87 12 maj 1887
Edelfelt har talat om Ellan de la Chapelle med Chambure, som gav sina intryck; Ellan är glad, vänlig, intelligent, men kanske för mycket en kvinna begiven på lyx, menade Chambure; om hon inte har en egen förmögenhet är hon för dyr för Edelfelt; Chambure tyckte att Edelfelt inte skulle tala om sina känslor med Ellan de la Chapelle, han är för upprörd och nervös just nu, om två veckor kan han sända henne ett brev om han fortfarande känner att han måste; äktenskap är en allvarlig sak, konstaterade Chambure, och undrade om Edelfelts känslor är tillräckligt starka; Ellan de la Chapelle är ingen musikmänniska, men Edelfelt älskar musik; Edelfelt menar att Chambure misstog sig om lyxen, Chambure drog parisiska slutsatser av Ellans tal om ridhästar, "De veta ej hur fattiga vi äro hemma, och hur ofullständig, efter europeiska begrepp, den lyxen är som man består sig hemma i Finland"; i Paris levde Ellan och Julia de la Chapelle mycket tillbakadraget och sparsamt.
Paris d. 5 juni 87 5 juni 1887
Alexandra, Annie och Berta Edelfelt är redan i Haiko; Edelfelt skulle önska att Haiko vore närmare Europas centrum; han jämför med sina vänner som har högst ett dygns resa till sina hemorter.
Köpenhamn 2 maj 92 2 maj 1892
Jag trifs utmärkt väl här i staden. Hos Krohns är jag som hemma och hela den andliga atmos-feren här i Kongens By behagar mig oändeligen. Jag känner ju också alla de bästa här, känner deras "Bestræbelser" och deras verk.I Köpenhamn är man ändå bra mycket mera "dans le train" än i Stockholm och jag finner i denna öfvergång från Skandinavien till Europa en jordmån der min själ hastigt slår rötter. –
Köpenhamn 7 maj 92 7 maj 1892
Af all denna jämmer, af forceradt arbete och af det jägtände lifvet samt af den gräsliga väderleken har jag blifvit hvad på danska kallas "foraset" – bör ej öfversättas med utasad utan med förslöad. Det värsta är att ett dylikt väder rasar hela Europa rundt. I Paris är det fasligt också. I nästan vecka blir det väl bättre och då reser jag dit ned.
Højfjildssanatoriet i Gausdal, söndagen den 9 juli 1893 9 juli 1893
Som jag kan färdas här i Europa numera utan att träffa någon bekant under der första halftimmen af mitt uppehåll på ett ställe, träffade vi, straxsom vi kommo till Kristiania Octavius Hansen (höjer oläsligt advokaten) fr. Khvn. Otto Benzons svärfar med 2 dötre, som skulle göra en fodtur genom Norge. Vi voro litet med dem och O. H. förklarar nu att han som fordom varit en af Björnsons intimaste, nu begynt bli "lidt degoutered af ham" som politiker. Hela Bjsons prat om skilnaden mellan en agitator och en politiker förstod han ej. På grund af denna teori, tar han, agitatorn Björnson, till harapasset nu och låter politikerna reda ut konseqvenserna af hans läror – B. sade mig i Khvn. I ett trögt folk, som det norska, behöfs det en agitator som bara sätter sinnena i rörelse. Men detta är ju ytterst farligt och Bson har mycket på sitt samvete uti alla dessa dumma konsulats och flagghistorier, som kanske föra till krig innan man vet ordet af. Octavius Hansen sade dessutom att B.B varit så otroligt naïv, att han verkligen, på fullt allvar i höstas trodde att Sigurd Ibsen tvärt skulle bli utrikesminister, och få gage som sådan. Så trodde han vid bröllopet – nu blef Sigurd Ibsen emellertid ej norsk utrikes minister, och da blef Bargliot gal i hodet och så blef Björnson knusende vred på ministrarna som ej strax "grejede" saken. Emellertid sitter nu Sigurd Ibsen med fru på Aulestad hos brodren Ejvind Björnson som är gift med en rik bonddotter. De strålande litterära namnen och allt detta politiska kannstöperi lär emellertid ej behaga bonden svär fadren.
Stockholm söndag 1sta april 94 1 april 1894
Det var rigtigt roligt att komma ut i Europa igen, – aldrig har Stockholm förefallit mig så europeiskt som nu. det beror på vårvädret och de menniskor jag varit tillsammans med. första aftonen var jag med Wåhlin, Heidenstam, Levertin Lotten Seelig och hennes man R. Lundberg, Tor Hedberg och några andra. Det var ett talande om symbolism och Ruskin och litteratur, – högst intressant. skulle Schauman säga. Heidenstam föreföll mig alls ej poseur, och ser trefligare ut än porträttet. Han är mycket lång, röd i ansigtet och går som Juhani Aho. En bra lång näsa här han, men det är ju intet lyte att ha ett väldigt snyte. Levertin är en typisk jude, blek fin hy och litet krokig ödmjuk rygg. –
Onsdag 11 Okt 94 Bregentved Haslev 11 oktober 1894
Jag märker nu att jag är rätt intresserad af att se hösten utomlands i Europa – det har jag ej sedan 89, då den var ovanligt ruskig: Luften med jorddoft, väldiga rödgyllne löfträdsgrupper som med de röda taken bilda det vackraste varma accord – någon arkitekturdetalj som talar om flydde tider och också har en sådan der rik höstprägel, allt detta är något som påminner mig om min ungdom i främmande hand, t. o. m om mina allra första intryck från Antwerpen.
Bregentved 1 nov – 94 1 november 1894
Nu på aftonen kom det sorgliga budskapet att Kejsaren dött – efter de sista dagarnes mera lugnande telegram kunde man icke vänta att katastrofen var så nära. Jag tänker oupphörligt på Finland och dess öde – måtte den nya Kejsaren verkligen vara vesterländskt sinnad, måtte han komma ihog sin slägts traditioner, besvära vår grundlag och låta oss lefva så som vi gjort det förr, då får han sina trognaste och bästa undersåtar bland Finlands folk. Kejsarn Alexander III hade något så godt och manligt i sin blick, han var alltid så utmärkt vänlig mot mig – att jag känner förlusten som rent personlig. Ännu senaste sommar hade han upprepade gånger frågat efter mig. Hans ärliga arbete för freden, hans hat till kriget och den allmänna aktning han åtnjöt i Europa göra honom nu efter döden till en vacker och ädel historisk personlighet. – Om dessa kodifikationskomitéer i Petersburg icke gjort något ondt åt vårt land och vårt samhällskick, så tror jag att vi till största delen ha att tacka kejsaren derför. Jag tror att man nu på hans döda mull skall uppskatta honom bättre än förut. Den stackars Kejsarinnan – Det är svårt att tänka sig hennes förtviflan och sorg. – Jag hade gått upp på mitt rum då grefven skickade upp ett skrifvet meddelande och Kejsarens död. Jag kom ned och fann dem mycket bestörta. Att de båda genast tänkte på Finland höll jag dem räkning för och som grefvinnan skulle gå upp till en gudstjenst för folket i kapellet sade hon till mig med tårar i ögonen: "Nu vill jag gå och be för deras land". Ja, Gud gifve den nye unge Kejsaren (Tänk ett år äldre än Bertha!) förstånd och mod och ädla känslor för de svage och små. Koki sade sist i Kbhvn att han tronföljaren, var "très intelligent" – och det är ju redan en stor lycka. Att han har engelska sympathier är också lyckligt – Är det icke besynnerligt med den fransk- ryska alliancen och dess två förnämsta upphofsmän kejsare Alexander III och Carnot, båda två döda nu ett år efter festligheterna i Toulon och Paris!
Petersburg söndag 5 (17) febr. 95 17 februari 1895
I grunden kan det ju vara bra att vistas här i varma rum i stället för att frysa ihjäl i Paris eller Berlin. Den här kölden är ju en olycka för hela Europa.
Paris torsdag 7 mars 95 7 mars 1895
Hos Zorn var jag i går på frukost och fick igen min tafla [En premiär] som nu i 3 år rest Europa och Amerika rundt. Zorn bråkade med en parisisk tafla nattstycke från Boulevarden – som nog var bra måladt men ej det ringaste parisiskt. Så hade han en vacker svenska flicka (en målarinna) att stå modell för en parisisk americain-kund – det kan ju ej bli annat än mischmasch. Fru Zorn är fortfarande utomordentligt vänlig mot mig och vi drucko på att ofta vara tillsammans sedan Ellan kommit. Hon (fru Z, syster till fru Geber, född Lamm) är i allmänhet ej omtyckt. Hon har ett utmärkt godt hufvud och en ganska skarp tunga – ser folks löjligheter och svagheter ögonblickligen.
Paris, tisdag 12 mars 1895 12 mars 1895
Jag har nu på morgonen telegraferat till Ellan (telegrammet kostar 1 fr. 50 – så är det i Europa) och hoppas på e.m. få ett svar. Gud låte dem ej ha fått något fel, ty influenzan har varit vildare i Berlin än i många andra städer.
Paris måndag 13 maj 95 13 maj 1895
Här är f.n. en historisk exposition af saker från revolutionen och Kejsardömet – högst intressant! Jag hade lust att ta hatten af mig inför Napoleons hatt, hans cirkelbestick, hans kartor och bref – den säng der han dog på St Helena, hans silfvertvättfat, hans vapen hans ordnar med det bleknade hederslegionsbandet – Och alla de andra Carnot, Berthier, Kleber, Massina, Ney! – allt dyrbara reliker lånade från familjerna. Och fruntimmerna sedan! Josephines harpa otaliga porträtt, denna hönan Marie Louise med sina fåniga ögon, Mme d'Abrantès, ja Mme de Staël. och så alla dessa utländska slagfält från alla Europas länder – teckningar, karikatyrer, fanor, – som sagdt en hel verld och ett helt tidehvarf. Ack om vi hade något sådant från 1808–1809! – Då vore det lättare att illustrera fänrik Stål!
Paris 30 Juni 95 30 juni 1895
Vallgrens ha lofvat ta hand om mig (de bo nära Institute Pasteur) de stanna här hela sommaren. likaså d. Chantemesse. Skulle jag få något fel på helsan – så har jag Europas bästa läkare omkring mig. – Det är så roligt att höra dem tala – hvar och en har sin specialitet. Metschnikoff studerar koleran, en ung, sympatisk blond dr Hiersaint Pesteu, Roux bråkar fortfarande med difterin – och elever från hela verlden – 2 ha tilltalt mig på svenska, och en af svenskarna (jag vet ej hvad han heter) sade: herr Edelfelt måste göra något lika bra som Pasteur nu igen – det blir en heder för hela norden! – Hela detta nya lif som Pasteur gifvit vetenskapen har något oändligt elektriserande – man känner sig midt i "le mouvement". Och så är det bra roligt att vara med menni-skor som lefva för ett högt mål, – vetenskapsmän och konstnärer – som ej sqvallra, ej tala om pengar och ej bry sig derom, som kunna lida för sin sak och som göra det utan prat, gladt, sans phrases.
Paris fredag 26 Juli 1895 26 juli 1895
Jag har haft utmärkt roligt på Institut Pasteur. Den der entusiasmen och oräddheten och ungdomligheten det är så ytterst uppiggande. Roux är den äldsta der, och han än 42 år. – En ung österrikare, dr Marmoreck, som nu har funnit en vaccin för ros, barnsängsfeber och andra postoperatoriska åkomor (de hålla på med de första försöken nu och de lyckas – man kan tänka sig att en ung 30 års doktor är förtjust) – sade mig stampande på golfvet i institut Pasteur: C'est ici le centre du monde scientifique medical – l'univers a les yeux sur sous. – Roux är en utmärkt älskvärd och varm menniska i grunden för dem han tycker om – men häftig till galenskap – ragerar skriker, gormar och är för svår mot dem han anser enfaldiga – många läkare ha inför mig fått snubbor för dumheter de begått. – Till laboratorie pojkarne ryter han som in galning: "Sauve-toi on je ta tue" o.d. små nätta saker. Men när han klart och enkelt (alla dugtiga vetenskapsmän tala enkelt så att en fattig Caicus förstår) talar om invenlationen om difteri, stelkramp, ros, kolera och allt det der, då har man verkligen intrycket af att ha en ovanligt fiffig karl framför sig. – Det är ändå en fröjd utan like att vara tillsammans med fiffigt folk och framstående menniskor – Hvad pengar, och snobberi och chic förefaller utuselt och fjolligt i bredd med detta: en framstående karl. – Den der unga militärläkaren dr Yersin (så skrifs namnet) som om några dagar reser till Tonkin igen (han har varit öfverallt och tycker ej om Europa mera) för att studera pesten, är också en rigtigt välgörande typ af fanatiker och entusiast.
Stockholm, söndagen d. 29 nov. 1896 29 november 1896
Alla dessa literära venstre tala om bara nya böcker, Obstfelder och Geijerstams sista – och bilda i allmänhet "la petite église" Derigenom begå de samma fel som de flesta artister i vår tid, det näml. att en del fakturfrågor bli hufvudsak (det centrala, som det nu heter i svensk literär stil) och man så mycket som möjligt blir främmande för publiken som står utom den lilla frimurarlogen. – Det är visst sannt att publiken här är oändligt materialistisk, moralisk och sofvande – (den som sofver syndar icke, derför äro de moraliska), och i detta fall underlägsen Helsingfors publik. Tack vare, evig tack vara universitetet hos oss och vår hotade nationella tillvaro samt de större vyer vi ändå ha genom att ha Ryssland inpå oss! – Jag tycker t.ex. att vi mera intresserar oss för Europa hos oss och i allmänhet äro mera konstnärliga och liberala. Jag trodde prins Eugen skulle kunna omvända detta samhälle. – Jo resultatet är att samhället med ett öfverlägset brackleende rycker på axlarna åt "röde prinsen". – Det är nämligen i grunden en skam här att skrifva, måla och allt det der, att inte vara reaktionär och konservativ och moralisk (då det gäller att strängt bedöma andra och himla sig öfver att man icke är som denne syndaren). Nu är prins Eugen ytterst moralisk en ädel menniska, en begåfvad målare – men han umgås med publikaner och syndare och han älskar verkligen konst och poesi, och det är ett fel för en prins. Sager sade ursäktande att han, prinsen ändå fått 2 andra pris i hinderridt vid regementet – annars vore han ju också omöjlig – icke sannt?
Petersburg, söndag 14 mars 1897 14 mars 1897
Det var en rigtig lisa att se den tyskskottska aqvarellutställningen Arrangerad af min vän unge Diagilew. Europa, Europa älskade Europa, hvad jag åter beundrade dig och längtade till dig då jag såg detta! Finess och Smak och gammal kultur det är ändå något! Här sakna de det ej, likasålitet som Eskimåen saknar Pears soap. Denna utställning diskuteras mycket och Societén går dit för att finna det orimligt "Quies que c'iest? och så det vanliga "Jag förstår mig visserligen ej på konst, men jag tycker det är drafvel." – Den senare delen af meningen gör ju den förra fullkomligt onödig. Jag svarar derför alla som fråga hvad jag tycka om den Diagilevska utställning "admirable". Och färgen d.v.s. en verkligt fin färg förstå de ej. I de bästes t.ex. i Repins taflor fins det alltid något af nianiornas och padushkornas förfärligt, obarmhertigt hjertlöst rosenröda, ett rosenrödt som skär i nerverna som när man täljer kork eller rifver med en spik mot en ruta.
Paris 1 Maj 99 1 maj 1899
Att vi i allra högsta grad har Europas sympathier är säkert. Det är en slags äretitel att vara finne nu – det har det för resten alltid varit! Mamma skulle ha hört hur ryssar, som t.ex furstinnan Eristoff talade om oss för fransmän – det var entusiasm och indignation, och samma tankegång som tolstojs, att Ryssland gjorde bättre i att följa och imitera Finland. Yves Goyot (f.d. ministern) Max Nordau, Pasteur allesamnan feu et flammes af indignation En klerikal författare Ponsonailhe likaså. Han har skrifvit en mycket vacker artikel (alldeles spontant) i en revy. för resten äro alla dreyfusarder för oss. Vallgren sade att Madame Menard Dorian ordentligt sörjer öfver Finland och dess öde. Hundratal menniskor kommo på de två vernissagerna och talade med mig om detta. t.o.m. alliancens vänner anse denna politik ytterst oklok och sörja deröfver.
Söndag d. 21 maj 1899 Pingstdag. 21 maj 1899
Att man här är mera sympatiskt stämd mot oss än man någonsin kunnat vänta är säkert. Jag passade i förrgår aftonen med Armand Dayot (han är inspecteur des Beaux Arts och har gifvit ut historiska Sammelverk Europas hufvudstäder o.s.v.). Han var mycket exalterad och menade att det nu vore på tiden att bilda en internationell liga "la ligue de gens d'esprit et de coeur". – Han var en fanatisk dreyfusard och menade att Acku B ej borde skämma bort en presslista för vår sak med namn sådana som Vervoost, Papillaud och andra bödelsdrängar.
Häromaftonen var jag hos Vallery Radot på middag med deras abbé Hertig heter han, märkvärdigt nog, och en ung vetenskapsman som ser ut att vara något ovanligt skarpt. Han är bretagnare, elev af Pasteur och heter dr Le Dentec eller Ledentèque, – ett rigtigt bretagniskt gaeliskt namn. Inför en sådan karl, så vaken, så utomordentligt kunnig, så klok måste man beundra denna gamla franska kulturnation ändå. Han är ifrig Dreyfusard och talade om Finland och Ryssland med en kännedom som var förvånande. Han höll ett slags monolog om Europa och Asien som var makalös. – Han har förresten, ehuru blott 30 år nu, studerat pesten i Indien och Gula febern i Brasilien – och har haft Gula febern som han fick af en annan fransman som dog i den.
Paris Söndag d. 4 nov. 1900 4 november 1900
Den finska frågan börjar ändå bli bra känd bland alla intellektuella; talte jag om min långa promenad med prof. Psichari på utställningen i förrgår. Han sade allt som vi säga och som vi tänka, men dertill ännu mycket beröm om finska nationen, så grannt att vi icke våga tänka något sådant. "C’est une des premières nations en Europe, sinon la première, sade han, comme liberalisme eclairé et amour du progrès" – et soyez tranquille, on ne tue pas ute nation comme celle-là.
Paris 27 nov. 1900 27 november 1900
Efter frukosten kom prins Waldemar till mig och sade: Nå, Stemningen er vidvarende trykket i Finland? – Ja, hur skulle den icke var det svarade jag och så talte jag om B. och Plehwe, om tidningarnas indragning, och sade "jag hoppas att Kejsaren icke vet af att så lojalt folk som det finska alltid varit, ett så civiliseradt och arbetsamt folk, som just nu haft triumfer här vid verldsutställningen, behandlas på det viset! Lyckligtvis ha vi vänner, sade jag – och våra vänner i Danmark, kronprinsen och Kejsarinnan veta sanningen – "Oh, det er förfærdelig sørgeligt"sade han flere gånger. Jag har fått en viss vana att tala i den finska frågan och det går som ett flytande vatten – dessutom blir jag alltid arg, när jag tänker derpå, och då få orden mera eftertryck. – Alla prisade den finska paviljongen som en af de vackraste och originellaste på hela utställningen. – Går stormen öfver, på ett eller annat sätt så ha vi genom denna pröfningens tid vunnit enormt – vi äro nu mera kända i Europa är någon annan liten nation, och ingen finnes som har penna att gifva de storryska publicisterna och Pobedonostyeff rätt.
Paris 24 jan. 1901 kl. ½ 7 på morgonen. 24 januari 1901
Bed Bertha telefonera till Sparre att jag först nu fått se (och köpa) Studios julnummer med alla penselteckningarna i, att jag är förtjust i gamle Hurtig som reproduktion och att jag tackar Sparre för de mycket vackra Ord han säger om mig i texten. Det är en bra vacker bok. Underligt att hvarken svenskar eller norrmän hållit sig framme – mindre märkvärdigt att ryssarna ej äro med, men de höra ju ej till detta ruttna Europa utan till det unga friska idealiska Asien.
Paris 1 febr. 1901 1 februari 1901
Jag skulle genast nu börja med dekoreringssprånget, om jag icke i morgse fått ett af dessa skyndsamma patriotiska uppdrag som tar hela ens dag. Derhemma der man alltid i telefon kan stämma möte på Socis och Catani, veta de ej hvad det är att få "in en artikel" i något af de största bladen d. 2dra, sist den 3dje febr. d.v.s. i morgon eller öfvermorgon. Jag får åka och springa hela eftermiddagen och Gud vet om jag lyckas. Det gäller militärlagen. Nog kunde de ha skickat mig detta 2, 3 dagar förut. Kommer artikeln in senare än söndag så är det för sent. – Måtte dessa franska artiklar ha något inflytande på ryssarne – Jag tror och hoppas det ehuru jag vet huru föga tillgängliga de äro för skäl och bevis. Att resonnera – det kan vara bra för tyskar och protestanter och tschuder, mera för rättrogna ryssar gäller det ju bara att lyda. Dessutom hvad bry de sig om det ruttna Europa? Alla deras blickar äro riktade mot öster.
Paris 1 maj 1901 1 maj 1901
Just nu har jag haft en envis intervieware här från Idun och Aftonbladet en herre som heter Lindblom. Som jag för hans skull fick sitta uppe i natt och retouchera fotografin efter A. Acktés porträtt, var missöjd med detta lika så pinsamma som i grunden onyttiga arbete, som jag dessutom två gånger bedt hr Lindblom på ett hyggligt sätt) draga sina färde, var jag föga lifvad för ett interwiew, när han kom på slaget 2. – Jag hade lust, som Flaubert att skrifva en sjelfbiografi en gång för alla, sådan som brackorna vilja ha en konstnärsbiografi. Flaubert säger bl.a. "Jag har förbindelser med alla Europas hof och utländska ambassadörer komma ofta och rådfråga mig i kinkiga fall. Je suis très riche et je donne des fêtes." – Förskräckt öfver dessa mina planer att sjelf författa biografin, lofvade Herr Lindblom låta bli att fråga ut mig och skulle visa mig sitt opus om fredag, då han igen kommer hit med en fotograf! – Jag hade skrifvit om mitt utseende: af medellängd, snarare lång än kort, en smidig, nervös gestalt. De blixtrande bruna ögonen uttrycka mildhet som dock ej utesluter viljekraft. Jag bär till mitt yttre prägeln af en fullständig gentleman och mina kläder komma ifrån verldens bästa skräddare. Jag är en utmärkt kännare af viner och ingen kan anordna en fin liten middag som jag. Jag är dessutom ett finansielt snille för hvilket icke de mest subtila affärskombinationer äro främmande o.s.v. o.s.v. alltnog hr Lindblom blef förskräckt. Om de engång skulle begripa huru otäckt hela detta interviewsystem är. – Men de uslingarna få betalt för rad och vilja göra det så långt som möjligt och derför få man stå och skämmas för publiken såsom en jubelåsna.