Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Alhambra

Brev skrivna i Alhambra i kronologisk ordning

Brev som nämner Alhambra i kronologisk ordning

Paris le 13 Nov 1876. 13 november 1876
Det är underligt att vara tillbaka i Paris; Julian Alden Weir säger att det bara finns ett Paris också efter sin resa till Spanien; det som han beundrade mest var Rafael, Hans Holbein och Tizian i El Prado, inte de spanska konstnärerna; Weir har målat goda studier i Alhambra och Toledo.
Paris, söndag d. Nov 1876. 3 december 1876
Italienska vännen Filadelfo Simi återkom i förrgår från Spanien, dit han reste med Julian Alden Weir; både Simi och Weir säger att det inte går att beskriva Alhambra, det måste ses; de tycker Granada och Toledo är de intressantaste orterna i Spanien; moskén i Cordova tycks inte ha gjort intryck på dem; de är inte så förtjusta i Bartolomé Murillo och Diego Velasquez som Edelfelt tänkt sig, i stället talar de med hänförelse om Alonso Cano och om Tizians och Rafaels målningar i El Prado; de beryktade spanska skönheterna med "le pied andaloux" [den andalusiska foten] ser man enbart i Madrid; tjurfäktningen är ett barbariskt nöje som det tar tid att vänja sig vid; i Sevilla trodde de att de skulle förgås av hetta; på många ställen i Spanien åker man ännu diligens, vilket lär vara förfärligt.
d. 15 Oktober 1880 15 oktober 1880
Edelfelt har varit i valet och kvalet om han ska resa till Biarritz; det är inte bara förnuftsskäl som avhållit honom från att resa, utan också ren egoism; att resa till Spanien med Etter & Manzey utan att stanna där vore galenskap, 1) då han inte vet om de vill resa till Spanien, 2) då han inte kan räkna med mer än ett par dagars vistelse i Madrid och alls ingen resa till Alhambra, 3) då en sådan lustresa skulle kosta honom minst 1 000 francs; däremot vore han lycklig om han kan få dem att stanna lite längre hos honom, han ska försök vara den bästa guide man kan tänka sig; han kan ändå inte hålla sig från att skriva till dem och fråga om de tänker resa till Spanien.
Lördag. Okt 1880 16 oktober 1880
Resan till Spanien skulle knappast ha blivit möjlig; de 21 baden som Nikolaj Buistroff rekommenderat måste först tas i Biarritz och Edelfelt har räknat ut att de tagit slut först i dag; han har tänkt dra söderut i februari; det vore roligt att göra en resa där man hade tid på sig med Manzeys; han vill till Boruvna nästa sommar; han kan få resa till Alhambra med Jean-Joseph Benjamin Constant; om det inte blir någonting av porträtten i Petersburg kommer han troligen att tillbringa våren i Andalusien.
1 april 1881 1 april 1881
Jag gläder mig alldeles ofantligt åt att få se det "sköna det herrliga Spanien" tänk på Sevilla i vårskrud, tänk på palmer rosor och lagrar i Alhambra – ack hvad jag är lycklig som får se detta. Mitt sällskap den ena amerikanare den andra fransman, båda rika, båda dilettanter (alls ej utan begåfning) äro utmärkt hyggliga karlar, rigtiga gentlemen. Måtte de blott ej resa för dyrt.
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11 april 1881
I morgon afton är jag således i – Alhambra ty Fonda de los Siete Suelos ligger i sjelfva Alhambra – Der träffar jag Messieurs Noël et Boït som telegraferat att de vänta mig der.
Alhambra d. 13 april 1881. 13 april 1881
Jag kan icke låta en af de intressantaste dagarna i mitt lif gå till ända utan att skrifva till min älskade Mamma. Jag har hela dagen gått som i ett rus, och ändå har jag ej druckit vin. Denna morgon i Alhambra med Andalusien och Granada framför mig, med rosor, oleandrar och vårluft för näsan har försatt mig i ett sådant stadium af förtjusning, att jag känner på mig att jag ännu är ung, och att jag kan göra mycket, mycket ännu, ty annars skulle icke pulsen slå så starkt och hjertat känna så varmt, ögat se så väl!
Kl. 10 på aftonen hörde jag, halfdöd af trötthet, konduktören ropar Granade. Jag spratt till och i ett nu var jag ute från vaggonen, uppe i en ”coche” förespänd med mulåsnor i spann, och sålunda gjorde jag mitt intåg i Granada i det herrligaste månsken en aprilnatt. Jag såg berget med Alhambra och Generalife, Sierra Nevadas snötoppar bildade fonden och den mohriska staden låg rundt omkring mig. Nyfiken och med klappande hjerta stod jag på kuskbocken, slukande med ögonen allt som månens strålar lät mig se. På ett gammalt hus såg jag en bizare målning, och med nyfikenhet tog jag upp pinze nezen O nutid, o praktiska amerikanare, o horror! det var en affisch-reklam för Singers symaskiner. Vi komme snart till en arabisk port – Alhambras port, foro så genom Kalifernas urgamla park – det rikaste och lummigaste man kan se, och snart stodo vi vid foten af Alhambra, vid Torre de los Siete Suelos, der Fonda’n är belägen.
Så trött jag än var, fanns det något som, utom medvetandet att vara i Alhambra, uppiggade mig så att jag skulle ha varit färdig att vaka 3 nätter till. Det var Don Josés en dotter (han har 10) en rigtigt förtjusande unge, som till råga på olyckan talar flytande franska. Hon kan vara 17 år, har de mest strålande svarta ögon, är dugtigt kokett och har varit föremål för alla ungherrars låga. – Jag fick mat i mig jemte några glas Manzanilla (ett makalöst vin, bättre än Sherry, något i samma stil) och pratade ännu länge men mina herrar Boït och Noël och den vackra flickan.
I morgse, förrän hin fått skorna på sig, var jag färdigt klädd och gick på egen hand ut – Alhambra är ej något slott, det är en hel befästad stad. Läs hvad stora författare skrifvit derom, lägg dertill den mest glödande österländska fantasi för att skapa landskapet, tänk på en vårmorgon med tusentals fåglar som sjöng, rosor som doftar och ett ungt hjerta som slår, och Mamma kan göra sig ett begrepp om ensemblen af denna morgontur. Då jag omsider kom fram till Den stora porten, Domens port, som Yusuf lät bygga 1348, ”Babusch-schariah” med de kufiska inskriptionerna, - det första rent orientaliska ögat möter i denna labyrinth af sagolik skönhet, bultade hjertat så starkt, och ögonen fylldes af tårar. Jag är en narr, och blir troligen aldrig bättre. Första bästa resehandbok ger mamma en minutiös beskrifning på alla dessa gångar, gårdar, salar, bad o.d. som bilda Alhambra, men hvad böckerna ej återge är intrycket som jag fick då jag ensam, en herrlig vårmorgon i långa drag drack denna skönhet.
Min fantasi skenade så vildt som möjligt och jag tänkte då och då på Isaak Lindqvist, den store mannen, som engång hos Topelius, under senaste turkiska krig, sade att Islam ej frambragt någon konst. Om jag finge välja mellan den arkitekten som byggt Alhambra och Isaak Lindqvist, tror jag dock jag gåfve musulmanen företrädet framför den kristne Isak. Den finaste konst jag någonsin sett, endast jemförlig med Bramantes bästa saker, är denna. Hvart steg medför en öfverraskning, och de urblekta färgerna i arabeskerna äro det finaste man kan se i färg. Den berömda Lejongården behagade mig mindre – den är nu kal – men man får lof att tänka sig densamma fylld med blommor, med sultanninnor och slafvar.
Granada, måndag, annandag påsk 1881. 18 april 1881
Jag har arbetat då och då, sett omkring mig och haft utmärkt roligt. Hvilket Paradis – friskt, skönt, högt beläget med vegetation från alla jordens länder är Alhambra, frånsedt det poetiska och historiska intresset, en den herrligaste ort. Huru ofta har jag ej gått af och an i Carl Vs allé, der lindar, bokar o. almar växa och der man kan tro Sig vara i Frankrike eller Tyskland. Några steg derifrån de vackra rosenträdgårdarna – något alldeles makalöst – och så kaktus aloë, palmer, och allt detta i ett friskt, svalt, behagligt klimat, med fågelsång och blomsterdoft. Araberna visste hvad de gjorde då de byggde sitt féslott här uppe på berget. – Det blir svårt att skiljas härifrån. Eget är att man med eller mot sin vilja blir orientaliskt stämd här. Man vaggar in sig i en liknöjd lycksalighet, tanken står stilla, men fantasin reser af på de mest besynnerliga virrvägar. – Jag är nu alldeles förtagen med de gamla mohriska slotten och kan säga att ännu ingenting i konst så fängslat mig som detta. Fantasin fyller ovilkorligen dessa salar som påminna om tusen och en natt med sultaninnor, Abencerrager, kristna fångar o.s.v. och innan en drömbild är slut, tränger en annan sig på mig – Man kan sitta timtal i en fönsternisch och se ut öfver Granada
I går på aftonen voro vi, en amerikansk familj och jag uppe på Torre de Vela i Alhambra derifrån vi sågo på Granada som var illumineradt och ett grannt fyrverkeri som afbrändes. En sådan tafla får man ej se alla dagar. Jag ringde, som alla amerikanskorna i den stora klockan från mohrernas tid, derifrån Ferdinand och Isabella först förkunnade segern öfver de otrogna, och der korset först planterades. Att ringa i klockan anses vara särdeles lyckobringande, och den gamla väktaren sade att han af klangen kunde höra att jag inom året skulle gifta mig med en ”americana muy hermosa y muy rica” troligen för att vara artig mot mina följeslagerskor.
Här i Granada är det alls ej för varmt. Jag tror att Alhambra t.o.m. vore en utmärkt sommarsejour, ty här är lummigt, rikligt med vatten (artificielt sedan mohrernas tid) och ständigt blåst, samt Sierra Nevadas snötoppar ett stycke ifrån.
Hvad jag gerna ville skicka Eder en liten bit Alhambra med rosendoft och vårsol i brefvet. Det är helt eget att tänka på is och snöslask i vårt goda Helsingfors – men jag är ju också en bit längre söderut nu. – Farväl för denna gång – tusen varma helsningar till alla alla från Atte.
Torsdag d. 21 april 21 april 1881
Hvad det är ledsamt att resa från Granada och Alhambra. Gud vet när eller om jag kommer hit igen! Jag har sällan känt mig så frisk, så glad, så helt uppe i fantasin, så förtjust som under de 10 dagar jag passerat här.
Men tiden lider Farväl Granada, Alhambra, Generalife! – Nu måste jag skynda mig, det regnar och jag har en 15 timmars jernvägsresa för mig med 3 tågombyten. Allt praktiskt står på dåliga fötter här, jernvägarne långsamma, förfärligt långsamma. – Au revoir, nästa gång skrifver jag från Sevilla. Får se om jag kan sanna ordspråket ”Quien non hay visto a Sevilla Non hay visto una maravilla,
Sevilla d. 22 april 1881 22 april 1881
Som artister ha vi haft några deceptioner hvad ”alcazar” och ”Casa de Pilatos” beträffar. Dessa båda, i mohrisk stil byggda hus kunna ej annat än förlora vid jemförelsen med Alhambra. Carl V har dessutom i sin förstörelseifver så klottrat bort stilen på sina ställen och öfverallt klistrat sitt ganska förmätna valspråk ”nec plus ultra” att karaktären alls ej är densamma som den ursprungligen varit.
Sevilla d. 24 april 1881. 24 april 1881
Det himmelshöga torn som är dômens campanile, daterar sig från arabernas tid, men är ytterligare påbyggdt. – i allmänhet saknas dock vacker arkitektur här. – Som slutomdöme om Spanien (det jag hittils sett), skulle jag säga att landet och minnesmärkena (med undantag af Alhambra) äro mindre betydande och mindre sympathiska än Italien, folket har deremot mycket mera cachet.
Petersburg torsdag – nov. 1881 23/nov. 1 november 1881
I går afton var jag som sagdt, bjuden till Spetschinskys. Alla hade vi hört talas om en surpris, och denna var, att Jacoby efter middagen arrangerade tableaux vivants. Vid middagen satt jag som alltid, vid fröken Ms sida. Huru än känslorna varierat ha vi ändå vid familjemiddagarne följts åt. – Hon är förtjusande, men det rent främmande i omgifningen, det ryska, har alltid passat på att komma och hälla kallt vatten öfver mig just då jag brunnit som bäst. I tableauerna figurerade äfven jag. Jacoby framstälde endast egna taflor. 1o en rysk scen som han ämnar skicka till Paris. – Buistroff, Armfelt och fr. Odinzoff – vackra kostymer, men som dessa tre hata hvarandra blef uttrycket och ensemblen si och så. – Tableauerna voro mycket väl arrangerade i ett stort spegelglasfönster som skiljer salen från ett förrum – man kan ej tänka sig en bättre ram, belysningen med alluminium o. bengaliska eldar. Derefter kom ett mohriskt rendez-vous (Alhambra) Jag och grefvinnan Armfelt. Vi hade magnifika och rigtiga kostymer båda, och fingo höra åtskilliga komplimenter – endast Mme Armfelt började hvarje gång dumt nog, att flina – hvad det tjente till hvet jag ej. Så kommo två arabiske tiggare, bröderna Jacobson, och detta var någonting alldeles utmärkt. Sist fröken Sonia M. som (arabisk bayadère) "Almee" dansande sabeldansen.
Moskva tisdag 7/19 Maj 1896 19 maj 1896
Kreml öfvergår näml allt hvad jag föreställt mig. Det ser ut än som en medeltidsstad med höga torn och tinnar, än som ett indiskt Benares, än som en Hoffmansk Sagostad – mycket besynnerligt och mycket vackert. Visserligen har Nikolai I gjort allt för att förstöra det genom att brygga ett fasligt stort palats och en massa kaserner – men ändå här han icke lyckats ty det har karaktär. Från vissa sidor påminner Kreml mycket om Alhambra – dessa höga yttre murar bakom hvilka guld kupoler skymta – dessa många småpalats som liksom hänga på de krenelerade murarne.