Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Sevilla

Brev skrivna i Sevilla i kronologisk ordning

Brev som nämner Sevilla i kronologisk ordning

Paris d. 6 Febr. 1875. 6 februari 1875
Huvudvärken hade Edelfelt fått på den berömda litteraturhistorikern René Taillandiers föreläsning, som han gått på tillsammans med Pauline Ahlberg; på grund av hettan i den lilla och proppfulla salen på la Sorbonne hade Edelfelt inte kunnat koncentrera sig på den intressanta föreläsningen om Pierre Beaumarchais liv och om första gången pjäsen 'barberaren från [i] Sevilla' gavs; Taillandier liknar kammarförvanten Paul Frans Vilhelm von Hausen i Helsingfors.
Paris, söndag d. Nov 1876. 3 december 1876
Italienska vännen Filadelfo Simi återkom i förrgår från Spanien, dit han reste med Julian Alden Weir; både Simi och Weir säger att det inte går att beskriva Alhambra, det måste ses; de tycker Granada och Toledo är de intressantaste orterna i Spanien; moskén i Cordova tycks inte ha gjort intryck på dem; de är inte så förtjusta i Bartolomé Murillo och Diego Velasquez som Edelfelt tänkt sig, i stället talar de med hänförelse om Alonso Cano och om Tizians och Rafaels målningar i El Prado; de beryktade spanska skönheterna med "le pied andaloux" [den andalusiska foten] ser man enbart i Madrid; tjurfäktningen är ett barbariskt nöje som det tar tid att vänja sig vid; i Sevilla trodde de att de skulle förgås av hetta; på många ställen i Spanien åker man ännu diligens, vilket lär vara förfärligt.
Paris d. 30 mars 78. 30 mars 1878
En "theatervurm" som Pietro Krohn skulle naturligtvis första kvällen på theatre français: de såg Barberaren i Sevilla, Coquelin var ypperlig som Figaro; därefter gavs La joie fait peur av Madame Delphine de Girardin, Edmond Got som den gamla trotjänaren är överlägsen och Suzanne Reichemberg, Marie Favart och Broisat var ypperliga; följande dag var de på maskeradbal och föregående dag på operetten les Cloches de Corneville.
24 nov 80 24 november 1880
Edelfelt var hos Jean-Joseph Benjamin Constant för att tala om den spanska resan; svårigheten är att Benjamin Constant vill resa redan den 15 januari för att i Sevilla göra färdigt en tavla som han påbörjat; hans överdådiga färgprakt går åt ett helt annat håll än Edelfelts måleri; Edelfelt tror ändå att han skulle lära sig mycket av att ha honom till ressällskap; en konsthandlare är på Edelfelt för att denne ska måla något därnere.
Paris d. 26 mars 1881 26 mars 1881
Jag reser neml. först dit ned stannar kanske 1 dag i Madrid, och ville gerna se den hel. veckan i Sevilla. – I intet fall reser jag före den 5te, det är en ren omöjlighet.
1 april 1881 1 april 1881
Om jag kan reser jag onsdag afton, är om fredag i Madrid, Stannar der en dag och reser så till Cordova der jag stannar 1/2 dag för att se moskén, och derifrån till Sevilla, der jag stannar. Mrs Boït och Noël vänta mig der. Den hel. veckan i Sevilla lär vara af det mest storartadt praktfulla man kan se, och vi stanna väl der omk. 10 dagar, hvarefter jag reser till Granada, mitt hufvudqvarter. Se der ungefär marschrutan. Så upp till Toledo och Madrid, der jag grundligt skall se på Velasquez.
Jag gläder mig alldeles ofantligt åt att få se det "sköna det herrliga Spanien" tänk på Sevilla i vårskrud, tänk på palmer rosor och lagrar i Alhambra – ack hvad jag är lycklig som får se detta. Mitt sällskap den ena amerikanare den andra fransman, båda rika, båda dilettanter (alls ej utan begåfning) äro utmärkt hyggliga karlar, rigtiga gentlemen. Måtte de blott ej resa för dyrt.
Paris d. 7 april kl 5 e.m. 7 april 1881
Om 2 timmar reser jag. Vädret är grymt. Tänk att det är så stor öfversvämningar i Sevilla nu, att Jag troligen ej kan resa dit.
Mamma vet huru "hätäkello" jag är när det gäller afresa. Jag har derföre ej ro att skrifva och rigtigt tala om huru förtjust jag är på förhand åt allt det Jag kommer att se. Måtte blott Guadalquivir lägga sig till 20 igen, så att jag kan komma till Sevilla, om ej förr så i Maj.
Lördag 9 april 1881. Madrid – Casa de Huespedes Calle de la Salud 13. 9 april 1881
Tänk att alla de stora påskhögtidligheterna äro instälda i Sevilla t.f. af öfversvämningen som tyckes vara särdeles våldsam. Guadalquivir är i Sevilla 3 verst bred nu, och vattnet står till första våningen vid stränderna.
Madrid, måndag d. 11 april 1881. 11 april 1881
Jag stannar 1 à 2 veckor i Granada och kommer så upp igen öfver Sevilla och Toledo.
Alhambra d. 13 april 1881. 13 april 1881
Jag stannar troligen här en vecka; mina reskamrater, som vilja se Spanien icke från kupéfönstret utan i vagn med mulåsnor, resa om måndag till Ronda i diligence och derifrån likaså i dil. till Sevilla der jag återfinner dem.
Granada, måndag, annandag påsk 1881. 18 april 1881
Som Mamma ser har jag i morgon varit här en vecka, och tiden har flytt med förvirrande hastighet. Jag stannar ännu här till torsdag då jag reser direkt till Sevilla, dit mina reskamrater begifvit sig i går via Ronda i diligence och till häst, 4 dagars resa, som kommer att ge dem lokalfärg så mycket de kunna begära.
Karlar och qvinnor äro fint växta här. Små händer och fötter, och fina ”attachee” – vi nordbor förefalla oss därföre oss därföre särdeles lunsiga med våra dugtiga bakdelar och stora fötter. – Då ock då ser man, i den fattiga stadsdelen ”Albaycin” (arabiskt namn, arabisk arkitektur i många gamla hus) fullkomligt moriska typer – de långa halfslutna sammetsögonen, tjocka läppar och en fin näsa med utspärrade näsborrar. Bland de bättre klasserna ser man alls ej denna typ. Emellertid lär det vara i Sevilla hvar andalusiskorna äro sin esse.
Torsdag d. 21 april 21 april 1881
Jag vill egna den sista qvarttimmen i Granada åt Mamma. Ingen ordentlig penna har jag, men det är likavälment med blyerts ändå, Det är tungt att skiljas härifrån, om jag också nu beger mig till ”Andalusiens blomma”, Sevilla.
Madrazo hade gifvit mig rekommendation till en Don Diègo Castillo, en intim vän till Fortuny, samlare och konstvän och denna herre har varit artigheten sjelf, fört mig omkring till märkvärdiga ställen som resande i vanliga fall ej besöker och var just nu häruppe med speciella rekommendationsbref för mig till 3 herrar i Sevilla, hvaraf 1 stor samlare och 1 målare. Don Diègo talar mycket litet franska – en äldre herre – och jag har derföre i dag hela dagen gnott på med de 10 à 20 spanska ord jag kan.
Men tiden lider Farväl Granada, Alhambra, Generalife! – Nu måste jag skynda mig, det regnar och jag har en 15 timmars jernvägsresa för mig med 3 tågombyten. Allt praktiskt står på dåliga fötter här, jernvägarne långsamma, förfärligt långsamma. – Au revoir, nästa gång skrifver jag från Sevilla. Får se om jag kan sanna ordspråket ”Quien non hay visto a Sevilla Non hay visto una maravilla,
Sevilla d. 22 april 1881 22 april 1881
Usch, hvad jernvägsresorna i Spanien äro tröttande. Igår från kl. 5 på morgonen till 6 på aftonen för att fara från Granada till Sevilla.
Andalusien var åt denna sida, ytterst enformigt. Rikt bördigt, med eviga hvetesåkrar omringade af aloëhäckar, här och der någon hvitmenad gård med några små palmer omkring, de enda träd öfverhufvudtaget som finnas. Vårt nordiska öga saknar betydligt den lummiga löfträdsvegetationen. Ännu är det ej särdeles varmt, men jag kan föreställa mig huru förfärligt det måtte vara här i detta trädlösa land under Juli och Augusti månader. – Sevilla, Andalusiens ros – är en stor, glad, prydlig och snygg stad. Allt hvitmenadt putsadt fint, men utan någon synnerlig karaktär.
Sevilla d. 24 april 1881. 24 april 1881
Det blef, som jag trodde – mycket litet gjordt i Sevilla. En figurmålare skulle ha enormt mycket att göra här, men dertill skulle framför allt fordras ett längre uppehåll.
Eget nog, påminna många gator här om unionsgatan vid klinikerna och Krigshospitalet i Helsingfors. 2 vånings hvitmenade eller gulmålade hus –. Sevilla, byggdt uteslutande af rappad tegel ser ytterst snyggt ut. Husen hvitmenas 2 gånger om året och fönsterluckorna efter, alla målade med den grannaste spansk-gröna, se mycket propra ut. Alla fönster äro försedda med blomsterprydda balkonger, der de vackra Señoras passera en del af dagen med att mönstra de förbigående.
Velasques var, som Mamma vet också från Sevilla, likaså Senaca, den romerske skalden.
Toledo d. 28 april 1881 28 april 1881
Jag är här sedan två dagar, i en helt annan verld än sist i Sevilla. Inga palmer mera, ingen glad lekande sång, ingen bolero och malagueña, inga vackra fruntimmer med blommor i håret! Det var roligt att vädret var så vackert och att derföre det minne jag har af Andalusien är så utmärkt behagligt. – Jag beklagar mig ej nu heller, ty Toledo är, i en annan genre, lika så intressant som Granada och Sevilla. Vi ämna stanna här åtminstone 10 dagar! Karaktären är helt annorlunda. Här är allt allvarligt, storslaget, barskt, här ljuder castillanskan ren och kraftig, och tusen monument tala om romare och Wisigother, mohrer och "los reyes catolicos" och sist om inquisition.
Folket i Andalusien saknar jag mycket och är nu ledsen öfver att ej ha stannat längre i Granada (I Sevilla såsom en stor stad är det dyrare och svårare att arbeta) Men detta är bra att veta för nästa gång då jag kommer tillbaka till Granada och Sevilla ty "hvem det landet engång sett Han längtar dit, längtar dit igen. Och jag hoppas, med Guds hjelp någongång kunna uppehålla mig flere månader med ens dernere.
Från Sevilla reste vi till Cordova – Mosquén är bland det mest märkliga man kan se, men staden är så dyster, ser så öfvergifven och död ut och landskapet med Sierra Morena har något så solbrändt, dödt i sig, att jag skulle bli hypocondrisk om jag bodde der. Córdova liknar Palestina sådant jag föreställer mig det efter plancher och teckningar. Jag gick och vandrade som i Gamla testamentets tid med Mohriska minnesmärken omkring mig. Husen äro små, hvita, utan fönster åt gatan, staden, som engång varit bland de största i verlden, är för stor för sin folkmängd och Guadalquivir som här är mycket bred rullar trögt fram sina rödgula böljor under en monumental bro som romarne byggt. Jerusalem, Betlehem måste se så ut. Märkvärdigt var det. Hettan var stor, och ingen vindflägt var till finnandes. Jag har aldrig varit så totalt borta från vår tid, och vi föreföllo oss helt "ostiliga", i denna omgifning. Ty här borde man bära turban och fotsida kläder.
Madrid, söndag d. 8 Maj 1881 8 maj 1881
I går på morgonen kom jag hit. kan ej neka att det var med ett visst välbehag jag såg folk igen. Med undantag af min lilla modell i Toledo hade jag ej sett ett skapligt fruntimmer sedan i Sevilla, och det var derföre roligt att kommat till en stor stad med folk och rörelse på gatorna.
Madrid d. 12 maj 1881 12 maj 1881
I söndags voro vi, Madrazo och jag på Corrida de Toros. Tjurfäktningen äro här rigtiga nationalfesten, motsvarande revyerna i Paris och Derby i England, och redan ur denna synpunkt äro de mycket intressanta. Plaza de Toros är här ännu större än i Sevilla, publiken deremot ej så briljant (mycket mindre fruntimmer och icke så fint klädda som i S. men mycket mera stormande och ytterlig i applåder och hvisslingar. Sjelfva det blodiga skådespelet var detsamma – endast att en picador med sådan hafsighet slängdes med häst och allt mot barrieren att han låg som död – han lär dock ha kommit sig, säger man. Här i Madrid finnas de rigtiga amatörerna "los aficionados" och denna "sport" eller hvad man skall kalla det har tagit ännu mera fart derigenom att kungen, den föga intelligenta mannen, är mycket begifven derpå. Tänk, han, Alfons XII är aldrig på någon vetenskapssocietet eller konstexposition, men försummar icke en enda tjurfäktning, kapplöpning eller jagt, har suttit och druckit med torero'n Frascuelo, och låter alltid presentera för sig de toreros som utmärkt sig.
På f.m var jag uppe hos Madrazo i hans atelier och målade litet – Ett minne från en blomstermarknad som jag såg i går. Han hade en modell, en flicka från Sevilla som under hvilostunden sjöng och spelade på guitarr de kända andalusiska sångerna. Det var för sista gången, för en tid åtminstone, som Jag hörde dem, och det gjorde ett egendomligt intryck.
Fragment 6 juni 1882
Sista gången var der bl.a en markisinna de Brieba, som Sargent och jag blefvo alldeles betagna i. S. känner henne sedan länge och vill nödvändigt måla hennes porträtt. Hon är en rigtigt Andalusisk typ, och lär ha varit en af Sevillas största skönheter i sin tid, ty nu är hon redan nära 30 år hon lär vara en grefvinna Castilleja i sig sjelf. – Sådana händer! och – pour la petitesse de son pied, elle était andalouse et comtesse. Hon ser litet högfärdig ut, men förefaller ej dum att tala med. Jag skickar härmed ett porträtt typen är ju så spansk som möjligt, icke sannt? Men hennes man! En gammalt torrt skinn, obetydligheten personifierad.
d. 9 mars 83 9 mars 1883
Fröken Beyens, som fru Reuterskiöld alltid skildrat som så styf och inabordable, pratade jag med hela aftonen. Hon är excentrisk, spelar piano, guitarr och violin, talar om allt hvad spottet för i mun, och håller på att målas af Gervex f.n. – Modren är spanska, en marquesa Casavalencia och fröken, Amparo heter hon, tänk ett så lustigt namn, men det lär vara spanskt, dansar fandango, jota arragonese m.m, som hon tagit lektioner i af hos gitanas i Sevilla.
9 maj 1900 9 maj 1900
Från Enckell har jag i dag haft ett långt och muntert bref – han är fortfarande i Sevilla, har många vänner der och tyckes vara mycket intresserad. Hos Mörners i Genua var han en vecka. Mörner lagade så att han kom till Cadiz gratis på en norsk galeas. Han E. talar om denna resa med delfiner, hajar och andra förnäma hafsvidunder i det mörk, mörkblå hafvet, såsom något makalöst. Efter en vecka är han i Madrid och ber mig skrifva dit. Ej ett ord om penningenöd – lofvar tvärtom om några veckor vara här. Vår Herre är de dårars förmyndare.
Paris 15 juni 1900 kl ½ 11 e.m 15 juni 1900
Som sagdt Enckell kom och var frisk och glad och ännu ej anfäktad af polisen för lösdrifveri. Han hade gjort många bekantskaper i Spanien och var förtjust i Toledo och Sevilla – I Madrid hade han haft regnväder hela tiden och alls ej för varmt.