Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Bordeaux

Brev skrivna i Bordeaux i kronologisk ordning

Brev som nämner Bordeaux i kronologisk ordning

Paris d. 12 nov. 77 12 november 1877
En granne och målare, Monsieur Ennemond Payen har gett Edelfelt buteljer med vin direkt från Bordeaux; Edelfelt får ännu bara äta flytande, buljong, mjölk, vin och tisane [brygd, infusion].
Paris d. 15 november 77 15 november 1877
Monsieur Ennemond Payen har skickat Edelfelt 6 buteljer gammalt Bordeaux, som han fått av sin far i Bordeaux.
12 januari 1881. 12 januari 1881
Tänk min förvåning då jag häromdagen ser Filip Forstens kort. Efter att ha sprungit om hvarandra förgäfves, lyckades jag träffa honom i går, kort före hans afresa. Min häpnad tog aldrig slut då han förklarade att han nu skulle bli vinhandlare, presenterade för mig en svensk hr Bratt som sin principal och sade sig resa till Sverige på två månader för att stå på kontor hvarefter han skulle bli agent för ett vinhus i Bordeaux i Sverige och Finland. Ack, måtte det lyckas.
Paris d. 15 Maj 1881. 15 maj 1881
Visserligen känner jag mig nu, isynnerhet i afseende å allt hvad till lifvets nödtorft hörer, i en mera civiliserad verld – men har ännu, sedan jag kom, icke ett ögonblick hört upp att sakna Spanien. Redan vid Bordeaux var jag alldeles förvånad öfver att allt såg så grått ut – och ändå var vädret vackert. Den blå himlen, ljuset, teckningen i allting saknades. Menniskorna föreföllo mig alla förfärligt "bourgeois", fruntimmerna fjeskiga – och här i Paris tycker jag allt är så gammalt och kändt, och har en litet trivial anstrykning, åtminstone i jemförelse med det jag nyss lemnat. Ack, Spanien och dessa 5 veckor stå för mig som något briljant, storartadt som jag fåfängt söker här. Och så förefaller det mig så eget att menniskorna här göra en konst i boleros och peteneras, och ej intressera sig för den eller den gatan i Toledo eller Granada; jag tycker det vore helt naturligt att alla, alla, som jag skulle vara midt upp i extasen öfver Andalusien och Castillen. Ännu har jag ej hunnit sätta mig in i Paris, och jag har sällan känt mig så dépayée här. Boulevarden med dess bråk, tidningarna med deras käbbel, menniskorna med den affärsmessiga brådska som utmärker dem, förarga mig.
d. 9 mars 83 9 mars 1883
Sedan sist har jag varit på middag hos dansken Jürgensen – en dansk som talar dåligt danska, ty han är född och uppfostrad i Bordeaux – Har jag icke talat om det der? Frun är danska, mycket söt och behaglig. De är förmögna, och ha nu slagit sig ned i Paris.
Paris d. 24 mars 84 24 mars 1884
I går var jag på en familjemiddag hos Jürgensens – en massa slägtingar från Bordeaux. – Der var en ung nièce bara 15 år gammal, söt och vacker som en dag – Jag kunde ej få i mitt hufvud att hon vore lika gammal som Butti, eller Butti lika gammal som hon – Den här i långa kjolar såg ut som om hon vore 18 år.
Paris d. 18 dec. 86. 18 december 1886
Edelfelt åt middag med Otto Hjelt från Bordeaux dagen innan; sedan gick herrarna tillsammans till Runebergs, Edelfelt hade velat följa med Hjelt då han reste hem till Finland i morse.
Paris d. 27 mars 1887. 27 mars 1887
Herr Grosjean var prefekt under kejsartiden, sedan deputerad, Bordeaux och Versailles; han var Gambettas vän, en av stödpelarna i La Ligue des patriotes [patrioternas förbund, en nationalistisk, revanschistiskt politisk rörelse i 1880-talets Frankrike]; Grosjean är klok med anstrykning av provinsiellt "prud'hommerie" och patriotisk optimism, vilket gör gott i det parisiska tvivlet.
Paris 29 april (måndag) 1901 29 april 1901
I går var jag på middag hos Mme Potrel (tre generationer konstälskande Paris-bourgeois enkor), med Vallgrens och en framstående målare Lobre, hvilken jag alltid kännt som en hygglig menniska. Men han är Gascognare och kände sig som sådan tvungen att föra ordet vid middagen, skräflade med en utpräglad, tröttande Bordeaux accent, och skällde ned alla målare utom sig sjelf på ett sätt som gör att jag än i dag har kväljningar. Jag känner igen denna genre "le genre rosse" hvars kvickhet består i att vara så elak och hänsynslös och grym som möjligt – den är modern nu för tiden – men den är ej treflig. Det är ett dekadens-symptom, likasom svaga och fega menniskors vrede, alltid öfverdrifven och grym.