Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Parisoperan

Brev skrivna i Parisoperan i kronologisk ordning

Brev som nämner Parisoperan i kronologisk ordning

Paris d. 8 Maj 1874 8 maj 1874
Edelfelt tog in på hotell och gick på en spatsertur; han gick till kyrkan S:te Trineté, Stora operan, Vendôme kolonnen, och Tuilerierna, sedan till Louvren, palais royal och sist till Notre dame; Paris är som Stockholm i det att alla monument och större gator känner man igen från fotografier; Notre dame verkade liten och futtig i jämförelse med Kölnerdomen och katedralen i Antwerpen.
Paris d. 28 Juli 1874. 28 juli 1874
Edelfelt "får gå på som en igel" med Calle Holms tavla, p.g.a. att han måste återlämna kostymen på lördag; Adolf von Becker rådde honom att hyra kostym från Babin, som är den bästa i Paris och gör dräkter för operan och theatre français; Edelfelt hittade en makalöst vacker grågul sidenklänning i Louis XV-stil; det kostar "rysligt" att måla en tavla; kostym, mannekäng, duk, seancer (Bassan betalar hälften) och färger, penslar kostar 58 francs.
Paris d. 5 September 1874. 5 september 1874
I korrespondensen till Helsingfors Dagblad ser Alexandra Edelfelt att den Baudryska expositionen är öppnad; några av dekorationerna till Operan påminner om MichelAngelo som är Paul Baudrys ideal; de stora pendanterna [pendangerna] tragedin och komedin är vackra; komedin illustreras av en ful gubbe som med en lejonhud spelar Herkules och som störtas av skrattande genier [andar] och Thalia ner från sin tron; det förekommer även scener från musikens historia föreställande David som spelar för Saul, Salomes dans och sång för Herodias, Orpheus och Eurydice, den heliga Cecilias dröm, Jupiter och Chorybanterna; de länder som spelat en roll i den dramatiska och musikaliska konstens historia representeras av en allegori, Egypten, Rom, Grekland, Frankrike, England, Tyskland och Spanien; på tavlan le Parnasse ser man bl.a. Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach och Gioacchino Rossini, samt porträtt av operans arkitekt Charles Garnièrs och av Baudry.
Paris d. 7 December 1874. 7 december 1874
Nu till en nyhet som kommer att ge stoff åt en korrespondens i Helsingfors Dagblad; Edelfelt har med några kamrater och Julian Alden Weir fått tillstånd att se det inre av nya operan; det enda som i lika hög grad imponerat på honom i rikedom är Isaakskyrkan; där finns målningar av Frankrikes bästa målare, Paul Baudry, Isidore Pils och Gustave Boulanger; allt är framdanat av arkitekten Charles Garniers produktiva snille; inträdesbiljetten hade de fått av Joseph Blanc, vars far målat några dekorativa pannåer.
Paris d. 10 Januari 1875. 10 januari 1875
Paris lever i ett rus av festligheter med anledning av Nya Operans öppnande; främlingar från Europas alla hörn har kommit till den stora festen, bl.a. Lord Magorn [?] från London och drottning Isabella med sonen, den nyutropade kung Alphonse XII; fransmännen är stolta över seklets praktfullaste byggnad.
*Edelfelt ska skriva till Helsingfors Dagblad om operan.
Paris d. 20 Januari 1875. 20 januari 1875
Edelfelt har skickat tidningar med artiklar om nya operan till Alexandra Edelfelt.
Paris d. 6 Febr. 1875. 6 februari 1875
Edelfelt har fått brev från Oskar Levin, som ber honom ta hand om fröken Viola Levin när hon anländer till Paris och presentera henne för Pauline Ahlberg; Edelfelt är förargad över att Levin har reda på att han känner Pauline och tycker att finska styrelsen borde anställa en guide i Paris för resande finnar; det vore på tiden att skaffa någon som stod ut med att gå fem gånger på Louvren och peka ut vackra verk av Titian, Rafael och Peter Paul Rubens, eller att på gatan visa dem Nya Operan, Madelaine, Tuilerieträdgården och Place de la Concorde.
Paris d. 2 Mars 1875 (fortsatt d. 3) 2 mars 1875
Edelfelt har varit August Eklöfs guide den senaste veckan; på förmiddagarna har han haft concours [tävling], men efter klockan 12 på dagen har han följt med Eklöf; Eklöf har stått för alla utgifter och bjudit Edelfelt på frukostar, middagar och på en operabiljett i söndags; de såg Judinnan, även om det var Wilhelm Tell som var utannonserad; operans nuvarande direktör Olivier Halanzier generas inte av att bjuda den billigare Madmoiselle Gabrielle Krauss i Judinnan, i stället för Monsieur Jean-Baptiste Faure som är dyrare; Krauss sjunger utmärkt, men agerar dåligt och är "illa växt", hennes tyska ursprung har också gett upphov till vitsar; operan, som han redan tidigare beskrivit, ser ännu mera praktfull ut i eldsljus; Eklöf menade att den utmärkta teatersalongen var mindre än den i Petersburg.
I Edelfelts korrespondens till Helsingfors Dagblad skrev han om bekvämligheten på Operan, vilket han nu vill ta tillbaka, på en del ställen blev det snabbt trängsel; foyén är ändå det allra präktigaste och Paul Baudrys målningar oöverträffade, fastän de inte genast anslår en som inte känner till måleri; August Eklöf beundrade sånggudinnorna i målningen "Parnassen".
Paris d. 13 Mars 1875 13 mars 1875
Gustave Boulanger, som gjort målningarna i dansfoyén på Nya Operan, har korrigerat studierna i ateljén eftersom Jean-Léon Gérôme är sjuk; Edelfelt har fått det bästa berömmet från en lärare någonsin; Boulanger tyckte hans studie var levande, man kunde känna musklerna och livet under huden, tonen var frisk, klar och lysande, och helheten var bra; med lite mera finmodelering, och lite finess i konturerna skulle studien vara perfekt.
Paris d. 12 Maj 1875 12 maj 1875
På onsdag eftermiddag efter studierna på Ecole des Beaux Arts gav Elme Marie Caro ingen föreläsning, men Pauline Ahlberg ville gå på Salongen med Edelfelt; på kvällen bjöd hon honom på Operan; Edelfelt tackade ja även om han inte hade lust; fastän han blir bjuden är det utgifter för vagn, glass eller limonad, dessutom vill Pauline promenera i det vackra vårvädret vilket gör att Edelfelt kommer hem till Rue du Pont de Lodi först sent på natten, eftersom omnibusarna i Paris slutar gå klockan 12; tröttheten och värmen gjorde att han inte kunde koncentrera sig på Jean-Baptiste Faure, Gabrielle Krauss och Caroline Miolan Carvalho i Hugenotterna.
Av Giacomo Mayerbeers operor såg Edelfelt en bra uppsättning av Afrikanskan i Antwerpen och nu Hugenotterna; Judinnan som han också sett på Nya Operan tilltalade honom inte.
Paris d. 15 Juli 1875. 15 juli 1875
Fröken Mathilda Grabow har debuterat på Stora Operan; det skall ha gått skralt, i synnerhet om man jämför med Caroline Miolan-Carvalho som förut spelat rollen i Huguenotte; häradshövding Ludvig Gustaf Leonhard Clouberg ställde till middag för henne; Edelfelt och Filip Forstén var bjudna, likaså frun som Grabow bor hos och två svenskor, fröknarna Anna Agrell och Kinstrand.
Wien d. 7 Mars 1876 7 mars 1876
I Habsburgarnas gamla stad Wien tog de på Harlings rekommendation in på Hôtel Métropole och fick två eleganta rum med utsikt över Donaukanalen, Leopoldstadt och Frans Josefskasernen; Wien är en intressant och vacker stad, där Edelfelt kunde tänka sig att slå sig ned för en tid; han har vandrat genom hela der Ring, sett vaktparaden på Hofburg, Stephanskyrkan, Operan och Nya Börsen; rörelsen på gatorna påminner om Paris, men man märker snart att Wien är mindre; Edelfelt är förtjust i arkitekturen som påminner om Venedigs renässansbyggnader; Operan är fin och elegant men överglänser inte Parisoperan; i Wien ser man omväxlande folktyper; "Die Wienerschönheiten" förtjänar detta namn, kvinnorna ser inte så distingerade ut som parisiskorna och är mera extravaganta i klädseln men han har sett riktiga skönheter, blondiner och brunetter om vartannat; de är vackra och ståtliga och ser välmående ut, som om de blivit uppfödda på bara "knakwurst" [knackkorv] och öl; i synnerhet fäster man sig vid deras extravaganta "coiffurer" [frisyrer], det är det franska modet använt i överdrift.
Paris d. 5 Februari 1877. 5 februari 1877
Snart är de inne i karnevalen; flera gånger i veckan är det maskeradbal och liv och rörelse på bulevarderna; varje lördag är det bal på stora operan där orkestern på 200 man anförs av Johann Strauss, som beställts dit för ändamålet.
Paris, torsdag d. 6 Dec. 1877 6 december 1877
Edelfelt gick med Gustave Bourgain till Operans kostymier Morin; Edelfelt hittade alla kostymer han behövde till tavlan; han får hyra för 30 francs i månaden; för Carl IX valde Edelfelt en dräkt som bestod av en brun-röd sammetspourpoint med gråbruna sidenärmar [stoppad jacka med långa ärmar], byxor och grå stövlar ända till knäna; cuirasse [rustning] med lårstycken, stor värja, bälte, blått och gult skärp och en ljusgrå sammetskappa med skinnbräm, fraise [pipkrage] kring halsen, grå handskar, och guldkedja över bröstet.
Paris d. 10 Jan. 78. 10 januari 1878
I söndags hörde Edelfelt Hector Berlioz berömda "Damnation de Faust"; publiken var hänryckt och Edelfelt önskade att Alexandra Edelfelt suttit bredvid honom; musiken är den högsta av alla konster, Edelfelt har sagt det förut då han på Pasdeloup eller på Chatelet hört Ludwig van Beethoven, Jospeh Haydn och Christoph Wilibald Gluck; Berlioz är en kontrast till sin samtida Daniel Auber; dirigent var Édouard Colonne, han var lika stark som Jules Pasdeloup; kören bestod av artister från Operan och Opera Comique; Edelfelt behagades mest av orkestrationen, bland annat under Älvdansen; mest underbar var Fausts och Mefistos ritt.
Paris d. 4 maj 1878 4 maj 1878
På kvällen hade Waldemar von Frenckell beställt en vagn; de åkte, eller stod egentligen i en oändling fil av vagnar på boulevarden; Edelfelt hade aldrig kunnat tänka sig en sådan trängsel; arbetarföreningar drog kring gatorna med sina fanor; vagnar hejdades av poliser för att inte köra ihjäl fotgängare; Operan var förtrollande och upplyst med elektriskt ljus, bengaliska eldar, kinesiska papperslyktor, gaslågor i hundratusental; alla hus var illuminerade [upplysta], mest med papperslyktor i fönstren; de åkte längs Seinen, Champs-Elysées, från Madeleine längs boulevarden till Rue Montmartre, längs Rue Lafayette till operan, där de satte sig på ett kafé; kl. halv 3 på natten släcktes gasen och det blev möjligt att komma fram.
Edelfelt tog sig hem till Boulevard Montparnasse utan vagn; där sjöng folk ännu Marseillaisen och Mourir pour la patrie och ropade Vive la République [Leve republiken]; då hela operan lystes upp ropade ett 20 till 30 tusental människor Vive la Républick!; det gick genom märg och ben och man förstår hur man kan låta sig hänföras av det i farans stunder.
Paris d. 3 april 1880 3 april 1880
Efter festen for Camille la Ronciere le Noury iväg med Adolf Erik Nordenskiöld till Operan; Pirre Horn, Gustaf Cederström och Alfred Wahlberg, som ville ha ut Nordenskiöld på vift, stod med långa näsor.
Paris. torsdag 28 oktober 1880
Det var för sent att gå på Operan; fru Alexandra Manzey gick med Paul von Etter på La femme à Papa, dit de ansåg att fröken inte kunde föras; hon skulle sitta hemma med Schura Manzey och skriva brev; alla grämde sig över konvenansen som inte tillät Edelfelt hålla henne sällskap på hotellet; fru Manzey hittade en medelväg: Edelfelt fick i uppdrag att ordna mat till en supé och tilläts lite före klockan 11 gå upp till Sophie Manzey och ställa i ordning.
måndag d. 29 nov 80. 29 november 1880
Edelfelt träffade Raphaël Collin härom kvällen på en soaré hos målaren Charles Giron; trots flere sångkrafter från Operan och en massa unga musikaliska artister blev tillställningen tråkig i och med att fruntimren, mest fruar, såg så högtidliga ut och tycktes inte alls känna varandra; Edelfelt var nöjd då han, Charles Baude, Henri Gervex och Rafaël Collin tog sig därifrån och fortsatte kvällen på ett kafé vid boulevard St Michel.
Paris, Nationalfesten d. 14 Juli 1882 14 juli 1882
Flaggor, böss-skott, hornmusik, sedan tidigt på morgonen – med perspektiv af fyrverkerier och briljant illumination i afton. I går var jag på invigningsfesten à Hôtel de Ville – 8 tusen menniskor – det var förfärligt man trängdes såsom på alla republikanska fester, dit alltid alldeles för många inbjudas. Marseillaisen spelades och sjöngs af Operans chör, folket, skolgossarne, republikanska gardets musik o.s.v. Efter att ha fått ett glas champagne i en bufett efter en strid på lif och död, der min nya frack höll på att få sitta emellan, gick jag min väg med kapten Bagge – en svensk officer som sedan kriget är i generalstaben här.
d. 10 febr. 84 10 februari 1884
Om onsdag är jag bjuden i Reuterskiölds loge på Operan.
Paris d. 13 febr. 84. 13 februari 1884
I afton skall jag på Operan med Reuterskiölds. Man ger Don Juan.
Paris d. 17 febr 84. 17 februari 1884
Sedan dess har jag varit på Operan i Reuterskiölds loge med bankiren Fould och hans fru, (som talte om att Mlle Bochers porträtt har så stor succès hos dem, jag måste gå dit).
Lördag d. 26 april 84. 26 april 1884
Jag har haft ett tråkigt arbete i afton. Det att gå igenom öfversättningen af fänrik Ståls Sägner ord för ord med M. Bayle, den franske student som nu hålla på med andra delen. – Fastän vi haft ett helt filologiskt göra, diskuterat långa stunder om "anamma", huruvida det borde öfversättas med "nom du nom" eller "Peste" eller något dylikt, eller "han sprack den saten" huruvida saten der borde återges med "la diablesse" eller "la salté" o.s.v. så känner jag mig dock så uppfriskad och vederqvickt af Runeberg och fänrik Stål, att jag nästan glömmer detta bråk sedan tre timmar. För att icke förlora denna seance med M. Bayle har jag försakat 1• middag på banque de France med Magnins, 2• Operan i Seineprefekturens loge, 3• Munkacsys invigning af expositionen af Christus på korset.
Paris 23 mars 1895 23 mars 1895
På aftonen bad Sanny att få gå ut litet, men det var ej att tänka på att låta henne gå ensam. Jag tog henne derför under armen, och under 3 timmar visade jag henne herrligheten. Samma trängsel som på dagen. – Vi voro mest vid Operan (Sanny deltog lifligt i confettikriget) och der var anblicken verkligen feerisk – tänk facaden af Operan upplyst af elektriskt ljus i olika färger, bengaliska eldar inne i foyen tusentals masker dansande på Place de l'Opéra, hela trappan full af masker: mest i rödt och hvitt – republikanska gardet till häst upp-stäldt framför musikkorpser öfverallt confettikrig och skratt och mirlitonblåsning och stoj. Sanny var förtjust naturligtvis och förvånades öfver att se alla klasser af samhället så broderligt skämta och kriga med confetti. (Confetti är här små runda papperslappar i alla färger som sitta fast i kläderna utan att förstöra dem). – Hon tänkte på huru hon i Helsingfors skulle berätta om detta – det var verkligen mycket storartadt. Isynnerhet förvånade det Sanny att man ej såg en enda drucken menniska. Parisarne visade sig rigtigt till sin fördel – muntra och barnsliga Gamla herrar depenserade 40 och 50 frcs på Confetti – (de kostade 20 penni struten) – Vi köpte Konfetti, brokiga qvastar mirlitons och en lösnäsa åt Kiki
Paris 12 april 1897 (Måndag) 12 april 1897
Till Ellan skref jag om kostymbalen hos Operans direktör Gaillard, med dess spanska prägel. Mme Artôt har en moderlig vänskap för mig och bjuder mig ständigt till sig – hon var också orsaken till att jag kom till Gaillard hvilken är som hemma hos sig hos Artôt.
Paris, andradag påsk, kl. 6 e.m. 19 april 1897
I morgon är jag bjuden på Operan af M. Fourton, hvars Vackra fru är svenska (förut gift med en kammarherre Boy) – de äro mycket rika och fina hus här i staden. Tamagno sjunger Otello af Verdi. Jag tar med förtjusning fatt i allt som för ett ögonblick får mig att glömma cette sale peinture – la mienne!
Paris, Onsdag 10 maj 1899 10 maj 1899
Efteråt gingo vi på det också sedan ett år moderna Café de Paris, der den fina verlden superar efter Operan och teatrarna – alla damer i stor toilett. ungersk orkester.
Paris 27 nov. 1900 27 november 1900
Jag har i dag gjort en studie till fröken Acktés porträtt som är bra. Krohns sista ord innan han reste var: se nu till att få det porträttet riktigt bra: Stanna litet längre om så behöfves, men gör nu en god målning igen – det är ändå det vigtigaste! Krohn blef allt mer och mer förtjust i fr. Acktés sång och spel. Hon är alldeles, alldeles utmärkt i Glucks Alceste. Elle a de la ligne! Hon får då gno på, flickan stackare; på samma vecka Alceste, Tannhäuser och Romeo och Julia och två Soirées dans le monde. Det är ingen sinécur att vara primadonna vid Operan i Paris. Jag kan dock icke måla henne i Alceste kostymen, helt grekisk, men kall på en tafla – icke heller i Elisabeth, der man ej ser hennes hår för doket, ej heller som Elsa der hon har en otäck teaterkostym på sig. Om lördag går jag och se på henne som Julia – Krohn sade att hon vunnit enormt som julia på detta år. Der har hon i första akten en utmärkt vacker renaissancekostym. Jag tror dock när allt kommer omkring att jag målar henne i stor svart hatt och grå pelskappa och svart klädning med paljetter – allt i svart och brunt och grått – det står så "henrivende i Farve".
I söndags var jag bjuden på frukost till Léon Moltke. Der voro Prins Valdemar, prinsessan Marie, prins Georg af Grekland Marquis de Bouillé och Mr Dufeuille, Orléancernas factotum, storpratare, men ganska klok. – Jag vet ändå ingen menniska som verkar så prinsessa som prinsessan Marie, och det fastän hon är litet gauche i rörelserna. Men fastän hon icke har fru Linders säkerhet är hon ändå mycket mera rasdjur än fru Linder – och så är hon så snäll och vänlig och naturlig. Hon lofvade komma hit till ateliern endera dagen. Alla intressera sig för fr. Acktés porträtt – hon, Aino Ackté har en ställning här som man hemma ej drömmer om – hon har med ens blifvit No 1 vid Operan och publikens favorit. Att hon är absolut hygglig och comme il faut misshagar ej parisarne tvärtom – de skryta dermed! På frukosten talades ganska mycket politik. Hvad dessa prinsar ändå äro underliga. I Boers frågan voro de engelska – alltid naturligtvis på maktens sida, t.o.m. de hyggligaste.
Söndag 1sta Advent 2 december 1900 2 december 1900
Der finnes ju vackra saker, duetter i Romeo och Julia och deras: Non, ce n'est pas le jour / Ce n'est pas l'alouette! / C'est le doux rossignol / messager de l'amour, som går igenom en hel akt är förtjusande. Jag mins när jag första gången hörde den med Pauline Ahlberg, stackaren, bjuden af henne – huru hon underströk hvarje, ord i texten. (Ackté sjunger hela rolen litet för tragiskt tycker jag – ty hon är tragédienne det såg jag i Alceste af Gluck – icke naivt barnsligt. Mme Carvalho, som för resten var en af de bästa sångerskor jag hört och som funnits, kunde, trots sin väldiga volym, få fram mera af detta omedvetna och unga. Men fr. Ackté kan, i tragiska scener, der hon verkligen spelar med med lif och själ, väcka rigtigt medlidande – så ung och så olycklig, tänker man! – Bertha såg henne ju i Tannhäuser der hon var utmärkt. – Men körerna i Romeo och Julia äro bra ytliga ändå, och så boulevard-franska – Nåja, något djupt snille var ju Gounod icke. Jag hade sist varit på Operan med hela utställningsbundten – japaner, negrer, ryssar, tyskar och skandinaver, och operasalen föreföll nu så underligt kråkvinkelparisisk med ansigten som man sett här i åratal.
I går var jag på operan, bjuden af fr. Ackté med Ville Vallgren – egentligen för att se hennes kostymer i Romeo och Julia. Hon var icke till sin fördel der och kostymerna voro ej heller rigtigt klädande. Nej, skall det vara kostym så tar jag den antika från Alceste, lång och veckrik, och för att undvika hvitheten gör jag henne då hon närmar sig altaret och belyses af offerelden (en gaslampa på hvilken jag låtit sätta Auerbrännare.)
Paris 24 jan. 1901 kl. ½ 7 på morgonen. 24 januari 1901
Och just under denna tid var det ett fasligt krångel med fröken Acktés séancer, ty än skulle hon resa hem strax, än skulle hon stanna – detta var nu visserligen inte hennes fel utan Gaillards, operans direktörs, och som hennes Alceste kostym skulle skickas hem till mig hvar gång och tas ut från Operan och vi rätta oss efter bud och återbud, och skicka hennes svenska jungfrus Mathilda eller Amelie efter kostymen, så var detta också litet kompliceradt.