Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Isakskatedralen

Brev skrivna i Isakskatedralen i kronologisk ordning

Brev som nämner Isakskatedralen i kronologisk ordning

Köln. d. 29 September 1873. 29 september 1873
Edelfelt är obeskrivligt förtjust i Kölnerdomen, "ädel, ståtlig, helig, måste detta helgjutna snilleverk mägtigt inverka på hvarje menniska, som ännu har sina två ögon och den minsta gnista af ädel känsla i behåll"; den "götiska" stilen ger kyrkan en prägel av helighet och kristlig andakt som andra byggnadsstilar fåfängt försöker åstadkomma; i Kölnerdomen vet man vilken "kult" kyrkan är vigd åt, medan man i t.ex. Isakskyrkan måste med hjälp av korset på taket gissa sig till detta; det enda som stör Edelfelt är de "otrevliga" katolska prästerna, "det är sorgligt att en sådan kyrka skall egnas åt den gamla, genomruttna katolicismen!"
Paris d. 7 December 1874. 7 december 1874
Nu till en nyhet som kommer att ge stoff åt en korrespondens i Helsingfors Dagblad; Edelfelt har med några kamrater och Julian Alden Weir fått tillstånd att se det inre av nya operan; det enda som i lika hög grad imponerat på honom i rikedom är Isaakskyrkan; där finns målningar av Frankrikes bästa målare, Paul Baudry, Isidore Pils och Gustave Boulanger; allt är framdanat av arkitekten Charles Garniers produktiva snille; inträdesbiljetten hade de fått av Joseph Blanc, vars far målat några dekorativa pannåer.
Sevilla d. 22 april 1881 22 april 1881
Katedralen är storartad och isynnerhet rik – Silfver och guld-arbete, sammet, brons smidt jern finnes i öfverflöd, ja jag tror mig aldrig ha sett något så rikt, icke ens i Isaks-Kyrkan. Men hvad Theophile Gauthier säger om domens proportioner, t.ex. att Notre Dame de Paris kunde spatsera upprätt inne i kyrkan är då den fräckaste lögn.
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12 februari 1882
Till Ehrnrooths gick jag på lördag morgon. Casimir mötte mig med underrättelsen att betjenten insjuknat i tyfus, och såg högst bekymrad ut – hvilket också haft följder – hvarom mera längre fram. – Damerna hade just gått in för att klä sig, och som jag ej ätit frukost, höll Casimir mig sällskap vid en biffstek med lök, smörgåsbord o.d. – Och så kom skön Annna och Mamma Mimmi. Skön Anna såg betydligt medfaren ut, följder af nattvak och oregelbundet lif i den stora staden. Det är då en märkvärdig flicka att ej säga just annat än ”aj, jess” eller ”aj, så herrligt” eller ”att han int litet skäms”. För resten hade de hört Sembrich i Romeo och Julia – Casimir tyckte att Gounods R o. J. ej var så bra som Rossinis (sic) – musikaliskt folk. De ville nu först gå till Isakskyrkan sedan till Utställningen vid Stora Morskoi, men jag bad dem först komma till Ermitaget, efter de ändå skulle dit, samt ställde mig till deras disposition. Jag var artig och språksam. Först gingo vi till Isaaksk. ”Aj jess ändå” hvad den sången var vacker” och så till Ermitaget. Casimir var en ypperlig guide, kände allt och förklarade, ofta med tydlig mening att genom sin lärdom förbluffa mig. – Men också i det fallet är jag nog mycket verserad nu redan för att låta förbluffa mig så lätt. C. var galant, men icke annat. Då och då tog han Mimmi à part för att berätta någon pikant anekdot ”Voj, voj den Cassimir”. Som jag uppsnappade några ord af hvarje, och olyckligtvis känner till de flesta i den stilen, kan jag påstå att de lutade åt allt det grofva som luktar rofva. – Härefter gingo vi till Gregarovitshs utställning der mina taflor togo sig rätt bra ut. – I allmänhet är det rätt svårt att visa målningar åt menniskor som ej det ringaste begripa sig derpå, men i bland blir det verkligen mycket mödosamt. Hos G. var det endast några ohyggliga crôuter som frunt. fäste sig vid. – Anna var förvånad öfver rikedomen i Eremitaget – de magnifika rummen, borden, smyckena allt det der som ju verkligen är magnifikt. Helene hade bedt dem se på Aiwasoffsky – (Verldens skapelse) och vi sågo och beundrade – Jag vågar ej säga hvad jag tycker – att Aivasoffkys måleri är en grym smörja, utan går på och himlar mig också.