Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Borovno

Brev skrivna i Borovno i kronologisk ordning

Brev som nämner Borovno i kronologisk ordning

Lördag. Okt 1880 16 oktober 1880
Resan till Spanien skulle knappast ha blivit möjlig; de 21 baden som Nikolaj Buistroff rekommenderat måste först tas i Biarritz och Edelfelt har räknat ut att de tagit slut först i dag; han har tänkt dra söderut i februari; det vore roligt att göra en resa där man hade tid på sig med Manzeys; han vill till Boruvna nästa sommar; han kan få resa till Alhambra med Jean-Joseph Benjamin Constant; om det inte blir någonting av porträtten i Petersburg kommer han troligen att tillbringa våren i Andalusien.
Måndag, allhelgonadag 1 november 1880
Edelfelts resa till Boruvna följande sommar är så gott som säker (ifall inte Sophie Manzey gifter sig med Mischa Wolkoff); fadern Nikolaj Manzey har i brev talat om att han gärna vill att Edelfelt målar även Schura Manzeys porträtt.
Onsdag d. 10 Nov 1880 10 november 1880
Edelfelt är lika nyfiken som Alexandra Edelfelt på att "Petersburgska vägen" få veta vad hans regretterade [saknade] gäster har skrivit om hans ateljé och de sista dagarna i Paris; Paul von Etter har sänt ett långt brev från Nizza; fru Alexandra Manzey hedrade honom också med några rader; en viss reservation angående Mademoiselle tycktes han sig spåra i båda breven; fru Manzeys fråga kunde tolkas som en oförskämdhet, men Edelfelt tyckte sig märka ett stort tillmötesgående, samt en suck över hans ställning i utlandet och hans nationalitet som ställde hinder i vägen för all tanke på framtiden; då de uppriktigt bad honom komma till Borovna nästa sommar tyckte Edelfelt att de åter lämnade alla dubier åt sidan.
Gatschina 3 januari 1882 3 januari 1882
Jag flydde till Manzeys, och då fru M. ett ögonblick antydde att det ej vore konvenabelt att stanna der öfver natten då Gubben ej var hemma (han är på Boruvna) flydde jag till Alex. Jacobson som gaf mig ypperligt nattherberge. Förstämningen var allmän, och ledsnaden öfver att julen nu skulle bli så trist för fru Etter och Etters lästes på allas anleten. Emellertid är Koki nu bra. enl. hvad fru Etter i går skref – Jag fick brefvet i dag.
Måndag morgon 3 april 1882
Gud vet om det blir något af målandet i höst här. Hem till Haiko kommer jag nog, far kanske också till Moskva och Boruvna, men att åter stanna här i månadtal för att måla porträtt – hu. Åtminstone måste jag få ta många långa och djupa andetag i Paris först, innan jag åter kan döma mig till denna artistiska pina och död.
Petersburg fredag d. 10 nov 82 10 november 1882
Paul vill att jag skall med honom följa till Boruvna på 2 dagar, de vänta oss dit, som syntes senast af ett i dag anländt bref.
Fru Etter vill ingenting säga om Boruvnaresan, talar tvärtom om det långa afståndet o.s.v., men nog ser man att hon gerna ville att den blefve af. Ännu har Jag, som sagdt, ej fattat något beslut.
Petersburg söndag. 12 nov 82. 12 november 1882
Fru Etter tyckes önska att Jag och Paul skulle resa till Boruvna på 2 dagar, framhåller resan som ingenting, då Mr Manzey och hennes bror Mitja företaga den en gång i veckan o.s.v.
Petersburg Måndag d 19 nov 82 13 november 1882
Fru Etter tyckes mycket vilja att jag och Paul skola resa till Boruvna och påstår att färden skulle kunna göras på 2 dygn, inclusive järnvägsresan.
Petersburg onsdag 15 nov 82 15 november 1882
Emellertid gå de här allt på med sitt Boruvna – Paul tycker att vi skulle resa fredag afton och vara tillbaka måndag morgon – men på det sättet skulle jag ju ej kunna resa förrän om tisdag. Paul kan nämligen ej resa förr – kejsarinnan tar emot om fredagarna, och 2 dygn tar det minst att resa till Boruwna då sjelfva resan tager 2 nätter. Det är som från Helsingfors till Wiborg.
Innan jag reser telegraferar jag. Ännu har jag alls ingen lust att resa till Boruvna – kanske den kommer. Visserligen är ju två dagar ej hela verlden, men med den oro jag har i kroppen, är det mycket.
d. 17 Nov. fredag 17 november 1882
Ett ögonblick har jag på mig. För en stund sedan expedierade Jag ett telegram, nu har vi ätit middag, och jag skall resa om en 1/2 timme till Boruvna, och ingenting är inpackadt ännu.
P.burg måndag d. 20 november 1882 20 november 1882
Det var i dag, vid hemkomsten från Borovna som jag erhöll Mammas båda, kärkomna bref.
Nåväl, resan till Borovna var i allo lyckad och jag har medfört ett det bästa minne derifrån. Vi voro icke väntade, och kunde derföre konstatera att deras glädje och öfverraskning voro verkliga.
Borovna ligger mycket nätt – men är mindre än jag af Etters berättelser trott. Det är ett gammaldags stenhus sådant som massa herrgårdar hemma – icke så stort och så dominerande som Kiala, på långt när. På mangårdssidan ligga två små flygelbyggnader åt sjösidan är en gammal stadig veranda med två runda trappor ned. Ungefär 50 steg derifrån ligger sjön och bryggan, som är gammal, halfrund och af sten. Stället är gammaldags, hemtrefligt, men alls ej storartadt – trappor o.d af gulmåladt trä, som på Kiala. – Utmärkt snyggt öfverallt. Stora björkar rundtomkring. – en lång landtunga som bildar som en liten ås, måste om sommaren vara en särdeles behaglig promenad. Mest björkar – en och annan liten, planterad ek. Från Borovna ser man 2 kyrkor, Wolkoffs ställe midt öfver sjön som endast är några (2) verst bred, samt alldeles midt öfver en by som ger åt det hela ett ganska lifligt utseende. Naturligtvis finnas icke Haikos bergsformationer, vackra vikar och allt det der. Inne äro rummen enkla, men trefliga, stora ej höga men ljusa. Alla möbler äro gamla, sådana som på Kiala de adlercreutzska speglarne. stolarna o.d. Allt Mahogny – i kejsartidens smak 2 vackra bord och en do pendyl ha de, men öfverhufvudtaget är möblementet mycket enkelt. En treflig stor biljardsal med Jakovleffar och Manzeyar i massa alla från början af detta århundrade.
A propos, Alexander Iwanowitch, Sasha Jacobson, lär ha någonsorts bröståkomma, så att han skall resa till Nizza under vintern, via Paris. Om fredag reser han, så att jag har honom hos mig i Paris några dagar efter min ankomst dit. Han telegraferade i går till Borovna att Buistroff rådt honom att resa genast – jag tolkade detta såsom en påminnelse åt Manzey att förstärka kapitalerna. Mamma vet huru de ta sådana saker. Sascha gör sig tror jag sjukare än han är. Alla äro ytterst oroliga för hononm. Tänk, han tar sin kusk med sig till Nizza, för han vågar ej resa ensam och vill ha någon att tala ryska med. De våga ej kriticera denna hans fundering. Jag skall försöka att vara artig mot honom i Paris, men kusken tänker jag hvarken bjuda på middag eller på theatern.
Hvad mina känslor efter Borovnaresan beträffar, så tror jag att jag att det vänskapliga förhållandet mellan fröken och mig aldrig varit bättre. hon var tusen gånger bättre nu än sist, och Jag kände mig mindre främmande och oförstådd. Skada blott att hon skall vara härifrån detta land, som jag så litet svärmar för.
Petersburg, tisdag d. 22 nov 82 22 november 1882
Detta Ryssand är ännu något stort, främmande, dystert, tråkigt och dödt för mig. Jag tror ej att någon grad af kärlek, vänskap eller medlidande för personer kan ändra detta mitt intryck af det hela. – Utaf Boruvna fick jag ett godt intryck – derföre att jag såg Manzeys som jag håller af, skilda från hela karavanen af slägtingar, fördomar, manéer och modets inverkan på tänkesättet.
Paris d. 2 Dec 1882 2 december 1882
Samtidigt fick jag ett från – fröken Sophie M., som ber mig skrifva till henne om Sascha, tackar mig för visiten på Boravna m.m – en vänligt bref. Hvad har gjort att jag vederfarits en sådan ära. "Je suis bien indiscrète en vous priant de m'écrire” – Soyez sans crainte, Mademoiselle, vous ne savez pas combien cela me fait plaisir. Det är ändå någonting med den flickan. De der familjehistorierna ha ibland alldeles skymt bort henne för min blick. Jag tror att om man får rätt på bilden, är den ändå bra sympathisk. Skada att hon skall vara af en race som jag hatar.
Petersburg fredag d. 13/25 Jan. 84 13 januari 1884
Sophie var bara glad åt att jag stannade att fadren tvingat mig att stanna – . Et puis, emmenez moi au bout du monde, je ne demande pas mieux.” – "nous retournerons quelquefois à Borovna, n'est pas, Petersbourg ça m'est bien égal. – Allt detta afbrutet. ofta sagt "en passant" – Hon var glad, strålande, söt.
Petersburg, lördag d. 26/1 84 26 januari 1884
Strax sedan jag skrifvit detta olyckliga, lycksaliga bref till Mamma, gick jag upp till Manzeys. Fröken med förgråtna ögon – alla högtidliga. Fadren började med att säga, att sedan känslan nu talat å alla sidor, borde förståndet komma till tals. Han ville derföre ha reda på huru jag tänkt mig framtiden, och började ensorts förhör i fruns och frökens närvaro, med ungefär följande frågor. Hvar ämnar ni bo? Med hvad ämnar ni föda er hustru? Hvilka äro Edra inkomster? Är ni säker på att ni kan omgifva henne med den komfort hvarvid hon är van? Blir hon finsk undersåte? Vill ni bryta med edra vänner för att ge er helt åt ert hem? Tror ni att en artist kan vara en god man och familjefar? Finns det i Edra lagar något som kan garantera hustruns förmögenhet och göra henne till ensam disponent öfver densamma? – m.m. Jag svarade att jag hade för afsigt att ständigt bo i Paris, men att komma hit hvarje år, – och nu bröt stormen lös. – Tänk, föräldrarne hade gjort upp att jag skulle bo i Petersburg om vintern, på Borovna om sommarn – någongång göra en resa till Paris om våren. – Det finns ju många målare här, Makovsky och andra. – Det vore omöjligt för fr. Sophie att vara långt borta från de sina om hon blefve sjuk, melankolisk o.d. Till slut sade fadren att det var en oförklarlig "egoisme de metier” å min sida, som han ej förstod – att hans dotter skulle bli olycklig, och att han hade tänkt att jag var färdig till hvilka koncessioner som helst. Sedan kom frågan om barnen – jag sade att barnen af blandade äktenskap enl. finsk lag ej behöfver bli orthodoxa, och att jag gerna ville att mina barn blefve protestanter som jag – (detta taltes om då fröken ej var inne). Manzey svarade ingenting men såg beslutsam ut, sade att han ville rådgöra med sin hustru och dotter.
Fröken Sophie, Ja Gud vet hvad hon tänker – hon är ju pessimist (som fadren, för resten) och säger att det icke är värdt att göra oss olyckliga båda två, att jag icke älskar henne att det är en kapris som snart går öfver o.s.v. "C'était une folie” säger hon ”je savais bien que ça devait finir, c'est toujours comme cela chez nous”. Manzey sjelf tror att jag skall gå in på alla hans vilkor – han utlade redan för mig hurusom halfva året skulle kosta mig ingenting på Borovna, andra hälften så och så mycket här med våning, atelier o.d. – samt resorna till Paris då och då. – Allt detta är ju mycket förnuftligt från hans ståndpunkt, men tänk huru det kännes för mig. – Jag var naiv – och trodde, att då de alla med öppna armar togo emot mig, att det var för mig sjelf, sådan jag är och blir, och icke för att de i mig sågo en blifvande Jacobsonsk måg. – De äro ju olyckliga, och jag förstår nog alla deras skäl.