Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

City of London

Brev skrivna i City of London i kronologisk ordning

Brev som nämner City of London i kronologisk ordning

London d. 30 maj 84. 30 maj 1884
I går afton gingo vi med vår tråkiga vegetarian, som vi voro tvungna att bjuda på middag in på ett äkta engelskt Grill-room i City – han satt och åt macaroni och såg blek och eländig ut, under det vi körde i oss dessa herrliga beefsteacks.
City, se det är intressant, också för en målare. Dimman ger det hela något fantastiskt. De höga lassen höga som hus – Domkrafterna och kranarna i husens öfversta våning för att hissa upp varor från gatan, de trånga gränderna, de gamla kolsvarta husen, smutsen, rörelsen de makalösa profilerna af kyrktorn och tinnar, Temple, Londons Palais de Justice, i engelsk-gotisk stil och advokaterna som vandra omkring på gatan i pudrade peruker och svarta mantlar allt detta är högst besynnerligt. Och så Themsen med dessa miljon tals båtar, pråmar skepp.
London, 3 juni, aftonen 1884. 3 juni 1884
I går på morgonen kilade jag af till det uslaste qvarteret i London, bakom City, vid Middlesex street. Der bo nu mest judar och tjufvar ex professo. En sådan ohygglig syn! Ingenstädes i verlden, ej i Spanien, ej i Polen, ej i Italien har jag sett sådan lort och sådant elände. En fadd, snuskig lukt, de ohyggligaste ansigten, de rysligaste jud-typer man kan tänka sig, ett uselt lif i hela dess fullkomlighet – nej aldrig glömmer jag huru denna sida af London såg ut. Jag andades fritt då jag ändtligen hade lemnat detta bakom mig. Många af butikerna buro hebreiska skyltar – typer värre än på Narinken, qvinnorna med lösbenor, karlarne med spottlockar. – Dickens "smutsiga ansigten" som han ofta talar om, förstod jag nu först rigtigt. De sågo alla ut, i denna myrstack, som om de aldrig sett tvål och vatten, och som om de vore födda med dessa ohyggliga paltor på sig 13, 14 års flickor med den fräckaste uppsyn, qvinnor eländiga, sjuka och magra! Äro icke de stora städerna ett helvete? På landet kan jag sådant elände ändå ej florera.
Torsdag 10 juni 1897 10 juni 1897
I morgse reste Koki – Vi voro tillsammans i går e.m. och använde vår tid till att stöfla omkring på gatorna – Jag naturligtvis nedåt temple genom Strand till Ludgate Hill och BlackFriars – Koki var förtjust åt den underbara gamla gotiska arkitekturen, de trånga gränderna och Themsen. Han sade att en massa tidiga barndomsminnen döko upp, ty alla dessa stället och gator voro honom bekanta från hans första sagböcker. Knappt hade han sagt detta då vi sågo några små pojkar i en underligt 1700 talets kostym gula strumpor, blå jacka med blanka knappar och barhufvade: då kom jag ihåg igen från min barndom att jag läst om ett legat från förra århundradet med stipulation att gossarna som uppfostrades i asylen alltid skulle gå barhufvade o.s.v. – Jag kan ej gå förbi Guildhall eller St Paul, och ej komma nära City utan att tänka på Tajtas "Lord majór i London.
Jag kan ej säga att distanserna förefalla mig så stora här – kanske just för att det är så oregelbundet och omvexlande – som t.ex i Petersburg. jag gick i går två gånger från West-End der jag bor (midt emot Buckingham palace) och till City och var ej alltför trött.