Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Kristiania

Brev skrivna i Kristiania i kronologisk ordning

Brev som nämner Kristiania i kronologisk ordning

23 april 1891 23 april 1891
Men hur är det med Er och Er helsa Alla mer eller mindre krassliga, skrifver Mamma utom Annie Gud låte er bli raska igen och det snart – utan några sjukdomar såsom influenzan o. d. – Jag läser i telegram i dagen tidningar att influenzan rasar förfärligt i New York och Kristiania: franska skulptören Chapu dog i går i influenza. – Det otyget tar då aldrig slut.
onsdag 1 januari 1893
Ellan bör nu vara i Modum. från Kristiania hade jag bref från henne. Hon var glad, likasom jag var det att komma från det dystra Gausdal.
Stockholm 4 juli 1893 4 juli 1893
I morgon resa vi troligen till Gausdal – huruvida vi stanna i Kristiania är ännu ej afgjordt. Jag stannar ej alltför länge deruppe i fjällen, ehuru jag efter dessa sista månaders sjå nog skulle behöfva hvila en smula.
Højfjildssanatoriet i Gausdal, söndagen den 9 juli 1893 9 juli 1893
Mamma fick ett alldeles hufvudlöst brefkort från Kristiania, Annie ett lika vansinnigt från Stockholm – Ni måtte tro att vi blifvit förryckta. Litet abnorma äro vi af den tropiska hettan –
Jag är dock den som minst lider deraf. resan till Kristiania var dyr, lång och så nedrigt obeqväm att jag aldrig varit med om något sådant, icke ens i frankrike, der man ändå ej är bortskämd med komfort på jernvägar. – Min stora fröjd under denna genomvakade natt var att läsa om och om igen Mammas kära, välsignade bref. Tack vare det och telegrammet som jag fått dagen förut fans det nu ingenting i verlden som kunde ta bort mitt goda humör. Jag visste att Mamma igen var på bättringsvägen och att Mamma hade sitt hurtiga lynne qvar (det såg jag på passagen om Snolle och mig, nahjussarna!
Efter en brännande het morgon med mycket folk körde vi kl. 1/2 12 in i Kristiania, och togo in på det dyra,smutsiga grand Hôtel. Hvad Kristiania är fult som stad betraktadt! Ingen komposition i det hela, som i Helsingfors, ingen hufvudåder utom den temmeligen tarfliga Carl Johan Parken, Statyer ovanligt dåliga och en arkitektur (mest från 50 och 60 salen) att gråta åt. Hvad som mest kom en att sakna Stockholm var bristen på snygghet. Jag såg icke en helt hvit Serviett under de 24 timmar vi voro i Kristiania. Mycket utländingar, isynnerhet fransmän och engelsmän. Jag såg en massa bekanta ansigten från Paris. På hotellets termometer läste jag 43 grader Celsius i solen – det var visst 30 i skuggan, tänker jag.
Kiki vaknade då jag kom hem kl. 6 på e.m. – då tänkte jag fara ut till Skredsvig som bor på Sandviken, en half timmes tid från Kristiania, men det var så varmt. Jag få derför med min familj till St Hans hauge, der man har en mycket vacker utsigt öfver Kristiania fjorden. på aftonen gingo vi till Kristiania tivoli för att äta. Det var en mycket anspråkslös tillställning, men Kikuli var i extas. först såg han en dvärg, så en clown och sist bland djuren en "harajusse" (som dock var en ekorre). Med hög röst, så att alla menniskor vände sig om, kom han och förkunnade oss detta. Han var utom sig af förtjusning åt clownen hoppade dansade och ådrog sig allmän uppmärksamhet. Det var svårt att få honom till sängs igen. Han skulle nödvändigt rita bara en Carl Johan och en norsk gardist. Som det vara stekhett i rummet fick han sedan lof att "vara neger" d. v. s att hoppa och skutta sprittnaken. Han var ganska storartad. Han har varit snäll hela tiden – mycket road af allt, hoppande af glädje, frågande och aldrig sur – han svarar vänligt och artigt på främmande folks frågor, också på engelska Med grefvinnan Snoilsky var det si och så – då kröp han bakom en säng och det var omöjligt att utan skandal få honom derifrån. Då han sedan träffade henne var han mycket artig, tack vare det allvarliga tal jag hållit till honom. –
Som jag kan färdas här i Europa numera utan att träffa någon bekant under der första halftimmen af mitt uppehåll på ett ställe, träffade vi, straxsom vi kommo till Kristiania Octavius Hansen (höjer oläsligt advokaten) fr. Khvn. Otto Benzons svärfar med 2 dötre, som skulle göra en fodtur genom Norge. Vi voro litet med dem och O. H. förklarar nu att han som fordom varit en af Björnsons intimaste, nu begynt bli "lidt degoutered af ham" som politiker. Hela Bjsons prat om skilnaden mellan en agitator och en politiker förstod han ej. På grund af denna teori, tar han, agitatorn Björnson, till harapasset nu och låter politikerna reda ut konseqvenserna af hans läror – B. sade mig i Khvn. I ett trögt folk, som det norska, behöfs det en agitator som bara sätter sinnena i rörelse. Men detta är ju ytterst farligt och Bson har mycket på sitt samvete uti alla dessa dumma konsulats och flagghistorier, som kanske föra till krig innan man vet ordet af. Octavius Hansen sade dessutom att B.B varit så otroligt naïv, att han verkligen, på fullt allvar i höstas trodde att Sigurd Ibsen tvärt skulle bli utrikesminister, och få gage som sådan. Så trodde han vid bröllopet – nu blef Sigurd Ibsen emellertid ej norsk utrikes minister, och da blef Bargliot gal i hodet och så blef Björnson knusende vred på ministrarna som ej strax "grejede" saken. Emellertid sitter nu Sigurd Ibsen med fru på Aulestad hos brodren Ejvind Björnson som är gift med en rik bonddotter. De strålande litterära namnen och allt detta politiska kannstöperi lär emellertid ej behaga bonden svär fadren.
På hotellet i staden Kristiania upptäckte jag en qvart innan jag reste Henrik Ibsen sittande ensam först på Cafét sedan i läserummet der jag skref brefkortet till Mamma. Han satt och stirrade uf i rymden genom glasögonen – i svart tillknäppt lång redingote. Han liknar mycket porträtterna, är röd i synen och förefaller mycket liten. Men jag tänkte då jag såg honom, såsom sist då jag var med Björnson, på de många af mina skönaste stunder som jag haft genom honom. Poesi det är ändå qvintessensen af lifvet, och dessa norska poeter har så svängt om våra begrepp, så fylltvårt andliga lif med bilder att vi rakt ej kunna säga hvad vi vore om de dessa gubben "ej funnits till" Jag såg på Ibsens knubbiga hand och tänkte på att den skrifvit Peer Gynt, Aases slädfärd med Grane till Soria Moria slottet, Solveigs sang och – jag kunde ej se den längre ty min blick blef skum och jag satt der och tårades som en narr. Hade jag ej varit rädd för skandal skulle jag ha bedt lilla Kikuli, den lilla åsnan, se noga på den der gamla herrn, som är en stor skald, en sådan som Runeberg. –
Gausdal måndag 11 juli 1893 11 juli 1893
Gud vare Tack och lof. Sedan jag väntat under ett alldeles förryckt crescendo af oro sedan den 5te juli (således 12 dagar) på underrättelser från Mamma och Er alla, fick jag i dag telegrammet, afsändt i går, samt Berthas två bref af den 6te och 12 juli. Sådan är postgången i detta hand, der man i allmänhet låter resande och utländingar nöja sig med den herrliga bergsluften, men der alla andra lifvets förnödenheter äro si och så. Tänk bara att det fins telefon härifrån till Lillehammer – men ej telefon på telegrafstationen – ett depesch föres derför med "Halvor kusk" – när han ej glömmer det till 24 timmar senare. Tålamod får man ha. – Resan är också komplicerad och så ställd att de som skola till Stockholm få vänta 6 timmar på en station och de som ämna sig till Kbnhvn 12 timmar i Kristiania – nå allt det der har ingenting att betyda nu när jag vet att Mamma är bättre, att Mamma är på godt humör och att det med Guds hjelp således går framåt.
Bland de 200 personer som finnas här är en hofjägmästarinna Treschow fr. Danmark den finaste och så Romillys. Många Kristiania grosserer som sagdt, hvaraf många mycket hyggliga. En massa vackra och fraisha flickor. En som heter Klöker fr. Arendal en Carlander från Göteborg 2 Helbergar från Kristiania. m. fl.
Gausdal 18 Juli 1893 18 juli 1893
Mamma var förvånad öfver att jag ej gick och tilltalade Ibsen – skulle Mamma ha sett har föga sällskaplig han såg ut så skulle Mamma förstått min tillbakadragenhet. Han sitter dagarne i ända, alltid ensam på Carl Johan café eller på Grand café i Kristiania, och tål ej att bli störd. Otto Benzon hade blifvit emottagen som en "chien dans un jeu de quilles" af honom – han hade dessutom haft oturen att säga att Ibsen nyss fyllt 74 år i stället för 64 och då hade H. I. blifvit mycket vred.
Jag reser ned till Kristiania med en grosser Kjær, en gammal hygglig gubbe med pipa och tobakspung. Han målar (bättre än Knutson, betydligt, men något i samma stil) och har lofvat visa mig ett och annat i Kristiania af artistiskt intresse. Då han talar om en eller annan af Ministrarne som nu äro vid Styret så kallar han honom helt enkelt "den Svinehund".
Bregentved, Haslev söndag 29 juli 1893 29 juli 1893
Jag hade lofvat att tala om Norge – nåväl det var roligt att se, men för ingen del ville jag bo der. Jag tyckte der genom gående saknades trefnad, likasom menniskorna icke äro särdeles tillmötesgående tycker jag. Denna otroliga suffisance och förnöjelse med allt deras eget, är alldeles obegriplig för oss finnar, som lärt oss af ett hårdt öde att vara skeptiska vis à vis vår egen styrka och dugtighet. Eget nog fick jag ej tag i Grieg stämningen der – hvad som mest sysselsatte mina tankar var Brand, Det der underligt hårda, omedgörliga. Städerna äro särdeles otrefiga, Kristiania specielt. Det finnes hvarken den trefliga gemytliga köpenhamnska sidan eller den mera storslagna Stockholmska. – Jag gick ofta och tänkte på det Norge jag gjort opp i min fantasi, diktens, musikens Norge – och fick alls ej tag i något motsvarande bland menniskorna. Hvad som är så herrligt med naturen är att den ser så snygg ut der. Alla rinnande vatten och andra äro kristallklara och luften är verkligen som klart källvatten från Torilon, (om Mamma mins, på Kiala)
Paris torsdag 7 mars 95 7 mars 1895
I går på middagen, der alla dessa målares fruar voro med – hade fru Z. några så herrliga sidoblickar på fru Thaulow som i sin huldre-aktiga-Christiania-bohême-frihet tog sig kostlig ut bredvid en ytterst soignerad, reserverad liten belgisk fru. – En belgier Scribe, drack för den skandinaviska konsten så väl representerad af Zorn, Thaulow och mig i detta sällskap.
Stockholm lördagen d. 19 Dec. 1896 19 december 1896
I förrgår morgse tog jag afsked af prins Eugen som for till Kristiania till julen. Han är en betydande konstnär och en bra fin person också – intelligent, finkänslig, mensklig och varmhjertad.