Sedan flere år har jag skrifvit till Mamma just på denna märkvärdiga natt. Gud välsigne Eder och bevare Eder, mina käraste. Jag hoppas att det år som kommer, skall vara lika lyckligt som det förra. För en vecka sedan var jag hos Eder och jag saknar Eder dubbelt vid tanken härpå.

I afton var jag af Paul bjuden på hans regements klubb. Aldrig i verlden har jag druckit så mycket champagne.

Storfursten Mikhael Mikhailovitsch, som tjenar vid samma regemente var också der. Han hade sig en grundlig sticka – talte med mig länge om Mme Demidoff, Mme Miatleff m.fl. Det är en bra vacker pojke – betydligt vackrare än Mammas Lejon enligt 1846 års mode-journal. Fröken Manzey är alldeles betagen i honom. Jag sade honom också att han hade en obekant beundrarinna – hvilket lifvade honom mycket. Han och en ung grefve Adlerberg, neveu till vår, sutto och pratade med mig efter Kaffet. Han, den unga Storfursten, har alldeles Romanoffska drag – det finns ofantligt mycket ras hos honom – Han liknar Kejsar Nikolai, sin farfar. Emellertid var han rätt dryckesrörd, pratade om sina "bonnes fortunes" m.m. ofantligt öppenhjertigt. Det finns et ögonblick "où nous sommes reduits à sa qualité d'hommes, et rien que cela, och menskornas fåfänga är då densamma, antingen de äro torpare eller storfurstar.

Idag har jag sett fröken Manzey – hon tycktes ångra sitt beteende hos Barclay de Tollys men "jag kan ej krypa, har ej lärt att tigga" och bryr mig derföre ej om om att be om hennes nåd. – "mister du en stå dig tusende åter."

Öfverhufvudtaget är qvinnan en märkvärdig tingest. De vilja vara så starka, så sjelfständiga, så viljekraftiga – och all deras viljekraft blir dock depenserad på att behaga eller misshaga mannen – hvarför – jo emedan det tillsvidare är deras högsta uppgift. Det blir kanske annorlunda om 200 år, men tills vidare är det så – qvinnan är till för mannens skull.

Ett stort undantag: Mamma, min egen älskade Mamma, mitt bättre jag, min afgud, mitt allt i allom. Jag är till för Mammas skuld, icke ej Mamma för min. Jag känner mig så sammanhänga med Mamma genom hjertats ömtåligaste fibrer, att jag icke kan resonnera fullt i denna sak. Ett vet jag: om jag någonsin älskat någon, med vansinnig kärlek, så är det Mamma – "ma fiancée", hon går allt ännu, som hos Sully Prudhomme samma väg som jag "moi derrière et elle devant" utan att vi råkats. Om jag aldrig gifvit någon annan denna kärlek, så är det derföre att jag aldrig känt mitt hjerta så draget till någon. Fåfängan, sinnena, sinligheten – à la bonne heure – men hjertat icke. Mamma är den enda person i verlden som gör mig rigtigt vek – mitt hjerta är som vax inför Mamma. – och det är derför som Mamma har alldeles oinskränkt magt öfver mig. Jag känner min kärlek att Mamma som min enda lidelse, min starkaste passion. Det är derföre jag, vid hvarje äregirig dröm, vid hvarje tanke på lycka och ära, först tänker på Mamma – den enda menniska i verlden som håller af mig rigtigt, och – den enda som jag håller rigtigt af. Gud låte mig en dag kunna bli något dugtigt icke för min skull utan för Mammas.

"Noch ist Pohlen nicht verloren" och jag är ung ännu – jag vill försöka. Jag tycker nu, i denna märkvärdiga natt, att det ännu ej är slut med mig, trots hufvudvärk och melankoli. – Jag har nyss läst de der novellerna af Drachmann, Schandorp, Jæcobsen m.fl., och jag känner på mig också jag, att jag fått något litet af denna gudagnista som gör en vanlig dödlig till en man, d.v.s till en frambringade skapande ande. – Tomma drömmar kanske – men det är dock dessa drömmar som med omotståndlig kraft drifva oss till arbete. Tanken på att blifva något, hoppet att frambringa något som öfverlefver stunden, odödligheten med ett ord – det är det ädlaste, det vackraste i vårt väsen. Gud gifver oss krafter till att lefva längre än den korta minuten, Gud gifve oss ett odödligt lif! 

Rundtomkring råder tystnad Ryssarnes nyår är ännu fjerran och endast jag vet att en vigtig stund nu är inne.

Under detta 1884 fyller jag 30 år – Ack, jag skäms och rodnar då jag tänker på det lilla jag gjort och på det myckna jag borde göra. – Men jag hoppas få lefva och arbeta. Hvarföre har jag ej en qvinna vid min sida som skulle elda mig till all god gerning, skulle egga mitt mod, då det sviker, stegrar det, då sorgens och det nedslagna lynnets tid är! Gud vet om jag lefver länge – mitt väsen har brunit i hög låga men brunnit fort. Dock skulle jag gerna vilja se frukterna af en eldig ungdom – jag ville se mandomen efter så mycket löst prat. Får se hvad det blir af mig – min största äretitel tills vidare är att jag är Mammas son.

Helsa alla hjertligt från mig. Önska Bos, Morbror Gustaf och alla bekanta ett godt nytt år – Eder önskar jag det så innerligt som en menniska det göra kan, lika som jag önskar Eder, nu och alltid, lycka och Guds välsignelse Mammas Atte.