kerna som de komma och jemrar sig
ej om vi också få stanna några dagar
längre. Ännu har hon ej kommit sig
till att gå till läkaren, och jag vill
veta hvad han sager angående den långa
fram och åter resan. Jag kan ej säga hur
olycklig jag skulle vara om jag af oför-
stånd och lättsinne skulle riskera hennes
helsa
De der Vallery Radotska porträtten ha ingen
välsignelse med sig – åtmistone åstadkom-
ma de ett arbete så drygt att jag ej
på länge gjort mig så mycket omak
för små porträtt. I morgon är det sista
smörjningen med honom – för frun behöfver
jag minst tre seancer ännu; så behöfver
Horatius o. Lydia en dag och den Sine-
brychoffska pastellen en dag. Denna
sistnämnda går lätt och bra: jag har
börjat om den på ny duk och finner
återigen att detta radikala sätt på det
högsta kan rekommenderas.
Intet svar får jag från den slarfven
Ahrenberg. Jag har frågat honom
om jag ännu kunde skicka min salong-
tafla och två mindre saker (pariser-
snöstycket och en studie) till utställingen
i Kbhvn. Af den långa väntan på As

svar bragt till förtviflans gräns, telegra-
ferade jag till Krohn i dag att han
skulle ta reda på saken. Salongstaflan,
som skördar rätt mycken ära men som
ingen har lust att köpa, skulle på
detta sätt få fri resa hem, dit den
ändå skall komma – Jag har tänkt erbju-
da den åt staten för den der 4000 marks
beställningen 1885. –
Vi voro utresta till Amic vid Chantilly
lördag och söndag. Fastän jag hade mycket
brådtom antog jag bjudningen, hufvudsakli-
gast för att Ellan skulle få byta om
luft och möjligtvis få sofva derute i den
landtliga stillheten. Af sömnen blev intet, ty
en påfågel, som bestämdt var trefligare
att se på än att höra, började kl. 2 att
pita så gällt och otäckt att vi båda
efter den första sångversen ej fingo en blund
i våra ögon. Desutom var det mycket
folk derute på "les Bouleaux" och huru
gladt och gemytligt der än kunde vara
måste man ju ändå hålla litet sällskap,
hvilket är det mera nervsövande som
finnes. Författarinnan Henry Gréville och
hennes man, Amics mor, Gunnar Venner
berg, en Mr Colzon med en vacker och fet
fru och hennes bror voro der och dessutom
Mme Guillaumet, enka efter den i fjol
aflidne målaren – tänk en sådan joukko!

Gumman Henry Gréville som heter Louise Durand
var mycket glad och treflig – Omkring 50
år, med starkt tycke af Kenny Enehjlem
med tillsats af Hugos korpulens. – Första
aftonen hade de mig att sjunga: Vi för-
sökte några gluntar med Vennerberg men
han har ingen röst – deremot ackompagn-
rade han Kling, klang, klokkeklang, Tidt
är jag glad m.fl.
af hans pappas saker
Vidare sjöng jag, med
gumman Gréville mycket ryska – hon kunde
spela och accompagnera allt från "ja tri-
ganka malodaja, till "dervjänsky mujiki"
Ellan tycktes slå an på gummorna rätt
mycket, åtminstone såg jag henne då och
då mycket förtroligt gå arm i arm med
gumman Greville, med Amics Mamma och
med Mme Guillaumet. De öfvertalte oss
mycket att stanna öfver måndagen också,
men som jag hade modell som väntade mig
i Paris och det dessutom var kallt och blåsigt
(13 grader bara, efter den tropiska hettan för
en vecka sedan) så att jag ej såg någon ut-
sigt att måla ute, så var jag heroisk
och satte mig emot alla deras enträgna
böner att stanna qvar. – Mycket gästfria
och vänliga menniskor. Prinsen trifdes
godt derute, och sade att han ännu aldig
känt sig så hemmastadd hos främmande som
der. Lägg dertill att huset är stort och