Albert Edelfelts brev

En djupdykning i Albert Edelfelts liv och konstnärliga arbete genom hans brev till sin mor Alexandra Edelfelt 1867−1901

Breven på linjen kommer i kronologisk ordning, börjandes från övre vänster hörn och fortsätter neråt samt åt höger
  • Brev
  • Brev med finsk översättning
  • Det här brevet

bildkonstläroinrättningar brev ekonomi engelska engelsmän franska Gud kalendrar kläder konst konstföreningar konstnärer krig revolutioner skönlitteratur språk studier (studieinnehåll) tävlingar i yrkesskicklighet tyska väderlek visor

madamerna af Mamma
Älskade Mamma!
Tusen tack för brefvet. Redan sista gången jag skref, tror
såg mig ha omnämnt att jag fått vexeln. Den ligger nu
ordentligt i min planbok i byrångslådan, och får ligga der
ännu en god tid fram åt. – Jag är rätt lycklig öfver
att julen nu är förbi. Jag vet ej om det kom af de fyra
lofdagarne, (2 dagar jul nyår och trettondag eller af de
tankar jag så ofta fåt flyga till Eder under denna tid, att
arbetet ej ville gå. Nu är jag åter inne i farten, och
hoppas få bli så ännu tills koncourseus början
som inträgnar i slutat af denna man ro, den 27 de.
ror jag. Täflingen fortsätter sedan under lappet
af hela Februari månad, och icke på någon bestämdt
dag, som Mamma tyckes hafva förstått. Först kom-
mer expression 1 dag, så perspektiv, 8 dagar (under
dessa får man naturligtvis gå hem till nätterna) så ång-
comi, historie, esthetik och kostymlar, hvarden en dag,
målning efter natten och teckning då 1 vecka komposition
och
2 dagar. Han anser att Peeters kommer att
få guldmedaljen i år. Det är den femte concours
han deltager i sedan han kom till naturklassen,
så nog borde han känna Akademins maner och
lärare. Redan två gånger har han varit nämnd som
des andra. Adams studerar ifrigt anatomi och
kostymlära, för att slå verlden med häpnad i
dessa francher. – Jag läser om aftnarne litet
anatomi, för att ej bli den sista i historie (antill
och estetik afläggas skriftliga prof, fullkomligt

likasom kriorna vid studentexamen hos oss. –
Jag vet ej hvad språk jag skall begagna tyska
eller franska, då svenska ej lärar duga. – Engels
männen skrifva dessa prof på sitt eget tungsmål.
Jag kan lika litet få ihop något ämne på det
sina som på det andra språket, och det förargar
mig. Emellertid skall jag försöka skaffa mig rättig
het att begagna lexikon, och då går det väl
hoppas jag. – I franskan tror jag mig ha gjort
framsteg, åtminstone talar jag nu med större
ätthet, men gör ändå hvarje minut de tjockaste
fel, isynnerhet i de oregelbundna berberna,
och bruket af subjoutef. Också tror jag mig
na förstå bättre, än i början. Ännu för en månad
sedan begrep jag ej rigtigt Mr Hubert, en gammal
el
ungkarl, parisare och agent, som äter här. Hans språk
är så öfverfyldt af pariser uttryck atte jag i början
ej visste om det var franska han talade. – Nu
förstår jag dock allt hvad han skräflar. Så t. ex.
heter på detta språk: gå: bättre la semelle, äta, taper
le panier, dabba sig: manquer le train, ett glas öl.
un bistinquot, en kopp kaffe: un chicadeau. o. s. v. – af
hvilka uttryck dock en del äro uppstigna i Mr Hubert
egen snillrika hjerna. När han blir riktigt lifvad
denne komiska, men fiffiga figur (halt och rödnäst!)
sjunger han med stor packas en altalisk sång hvara
refrainen är: parler français n'est plus permis,
aux enfants de l'Alcace!
och berätta historier från sitt händelserika
a
agre
och g
ej
o.

est
lif. 1848 var han med i blåsten, och 1871, efter be-
agringen, blef han af kommisarderna öfverfallen,
och man hotade på fläcken skjuta honom om han
ej antade den röda mössan och skrek Vive la commer-
ne! Hvad var enklare än att göra som man bedt,
isynnerhet som detta var mycket trefligare än att
bli fusitterad en kall vår morgon på Montmartre. Han
hjelpte derföre till att bygga barrikaden der och der,
som efter hans utsago var den snillrikast hoppagade
i hela Paris, tack vara icke minst hans gamla gul-
målade schös, som också låg på bottnen. – Då man
frågar hur han kunde inlåta sig på sådana nedrig-
heter som att hjelpa kummunen menar han med en axel-
ryckning: il fallait bien, que je le fisse, autrement – –
och då gör han en betecknande gest, som tillkännager
att han i vidrigt fall ej skulle gå på jordens yta". –
Rätt intressant är att höra berättelserna från kriget
och kommunen af ögondittrian, både precissare och frans
man. Båda erkänna till fullt hvarandras tapperhet och
fransmännen särskildt mena, att hela kriget med Tysk-
land var en barnlek mot kommunens fasor i
Paris. En gammal franson beskref i lifliga färger
huru hans tre broder, alla tre prester, blefvo ihjäl
skjutna af kommersarderna, huru ledes versailler
trupperna i fyllan skjutit ner 400 qvinnor och barn
vid inträdet i Paris, (detta hade han sjelf sett) utan
den ringaste anledning o. s. v. – Det är rysligt, och
jag blir alltid melankolisk då detta ämne
drages fram på tapeten. – Att menniskan verkli-

gen kan bli ett sådant djur, är en satt som är så mycket
sorgligen som den är fullkomligt sann. –
Att Cygnaen skickat en helsning till mig fägnar mig mycket
Jag har studerat hans bok om Runeberg rätt grundligt
likasom halendrarien och Diettilsons vandringsminner. C.
är nu som alltid snillrik men bortkrånglad och inverklad. –
Lotten. Kræmers poesier i Svea har jag beundrat emel
dan de äro så alldeles ovanligt dåliga. – Chas Sehlin
finner jag mättare och mera intetsägande för hvarje gång
han låter sin lysa klinga, pole Nybom idislar sina
gamla fraser – Hedberg och Egron Lundgren äro deremot
nu underhållande som alltid. – Isverfanns införd bilder
a
någonslags puisbelöst komposition af Hellqvist vid
Akademin i Stockholm Thor sårar oförvarandes sin son
Suade". Denna finner jag rätt svag och några af akademin
stackare komponister, Peters och Adams mena detsam.
ma. – Apropos komposition och prisbelöning
id konstföreningen
är det bra förargligt, att täflingen ros oss i figur
målning skall vara redan i nästa år eller kanske
i mig
i slutet på detta. Det är nästan omöjligt att till
dess hinna så långt att jag då skulle kunna utställa
någon tafla. Huru gerna ville jag ej tafla med en
historiemålning! – Att det ändå är historiemål-
ningen som mest tilltalar mig, tycker jag mig nu
klart inse. I alla fall kan det hända att jag
ej har mina anlag ditåt. Qui vivre verra! –
För närvarande ha vi i naturklassen den
vackraste modell man kan tänka sig, en ung
kraftigt flamländsk arbetare. Jag har ordentligt

njutit af att betrakta menniskokroppen i dess
skönhet – den är ändå kronan i skapelsen, och då
man har menniskan, i alla dess tusende olika
tidelser och handlingar att framställa, förstår jag ej
huru man hellre vill måla den döda naturen, som
dock är gjord för menniskan, för att tjena henne. –
Jag vet ej om jag talt om den tafla som mest
preglat sig in i mitt minne här i museet. Det är
Van Dycks "Pieta". Christi lik ligger i Marias
famn. I förtviflan blickar den heliga jungfrun mot
vägande, om tretsaren
himmelen, liksom verkligen vore död, om allt vore
andadt, då menniskornas som nedlags från korset. Johann
står tärfylld derinvid, men englarne vid Christi fötter
blicka med fortsöstan på den döde mästaren, ty de veta
att han skall uppstå från sin sömn. – Rubens har
målat samma ämne, men jag finner hans Christus
så fullkomligt mensklig, ett blekt, sårgadt lik, se
der allt. Jagar enda gång jag betraktar Van Dycks
tafla går det kalla rysningar genom ryggen
på mig, och tårare stå mig i ögonen. Den är så
makalös, att man känner sig förädled, bättre då
man betraktar den. Jag säger för resten som Dubois
så anspråkslöst sade då vi tillsammans stodo i förtjust
ning framför denna bild. Jag skulle ej bra mig om att
kunna måla bättre än det der!
från Laurell hade jag här om dagen ett trefligt
bref på 16 sidor, med, som förf. Sjelf säger, interiern
från det akademiska lifvet. Detta bevisar, som
så mycket annat, att jag ej är bortglömd af

mina vänner, och jag skattar detta för en stor
lycka. – Mina kläder här till en del genom
gått en liten reparation, som dock ej stigit
till mera än några francs. Hvilka kläder som
helst fara illa i denna regniga och smutsiga
stad. I dag har det varit temmeligen friskt
väder, och en lätt iskorpa har betäckt rännstena
och huttar. Efter januari månads slut hoppas
jag dock det skall bli solsken och vackert
väder, så säga åtminstone väderlekspåmann
här. Som Mamma ser följer här ett bref till
herr Reinhold, men som jag ej vet adressen
ber jag Mamma vara så snäll och sticka in
det i ett kuvert, skrifva en utanskrift, och skicka
det till honom. – Jag har skrifvit det, sent
på aftonen, sömnig och trött, och något mäster.
verk är det alls icke. Men hellre än att rifva sönder
det, och sedan igen skjuta upp några dagar, skicka
jag det med i alla fall. – Farväl, älskade Mar-
ma för denna gång. Helsa Ellen och små systrarna
rigtigt hjertligt och såg åt den förstnämnda, att jag
önskar henne lika mycken flit och framgång i skolan
under den termin som nu tillstundar, som
under den förgångna. – Tante Gadd, Lulle och Leonar
och Antell ber jag Mamma nu som alltid helsa, då
Mamma träffar dem. Godnatt, älskade Mamma
Atte
förlåt att jag dröjt 1 1/2 dag med att besvara Mammas
bref. Jag ville afskicka det till A. på samma gång.
(Forts
huru
den
nyare
det
äro d
som ej
jan
bråka
n
fran
gläde
sig
Jag
het
Kloks
Jag
känn
tåls
var
har
en 1
ais o
fader
då ja
mig
alla
hjerta
jag nu

(Fortsättning d 9) Innan jag rifvit bort bladet och
kuverterad mitt bref, fick jag tidningarne, med
den glada underrättelsen om gubben Mellius
nyårsgåfva. Gud och goda menniskor finnas öfverallt,
det är sannt, men de ädla de goda gerningarna
äro dock så sällsynta, att man kan anse dem
som en försynens skickelse då de inträffa. Hvad
jag är glad på Mammas vägnade Mamma
bråkar och stretar tillräckligt för att vara värdt
en uppmuntran, och jag skulle vilja taga gubben i
famn jag också, för att han skänkt Mamma denna
glädje. – Med Guds hjelpa tyckes allt reda
sig med tiden, tack vare Mammas energi. –
Jag ville häfva hälften af denna spänstig-
het i synnet, detta stål i karaktären och dessa
klikhet, som jag alltid beundrat så högt. –
Jag ville blifva Mamma värdig, men jag
känner mig så svag och ömklig, viljan är icke
stålsätt, förmågan är klen, och jag känner mig
vara så liten i uppfattning, i tankar, i vilja –
kraft. Jag tille hafva en Wiertz energi,
en arbetsförmåga som han, då han som femton
års gosse, och elev vid Akademin skref till sin
fader. Huru kunde jag en minut hafva ledsamt
då jag arbetar för ett stort mål, om man förde
mig till Schuvatten oskyldig, eller gjorde mig till
alla Ryssars sjelfherrskare, så skulle icke mitt
hjerta slå fortare. Vid sådana föredömen här
jag mig som den största käring, jag bäfvar för jämn.

förelsen mellan mig och dem. Men jag är ung, och
har således rätt att hoppas. – Som sagdt
jag är icke den som minst gläder mig åt
denna nyårssurpris. Troligen skulle Mamma
också hafva skrapat ihop den återstående
summan, men 1000 mk är dock pengar, som
kunna användas mycket bättre, än att betala
skulder, som man sjelf ej skaffat sig. –
Tycker Mamma, att brefvet till Reinhold icke
är tillräckligt artigt, så rif sönder det, och
skrif till mig derom. Det var verkligen så half-
sofvande, mellan 12 och 1 på natten, efter slutadt afton
arbete, jag skref det, att det bör ursäktas mig
om det ej är comme il faut. träffar Mamma
honom, så ber jag Mamma hjertligt helsa honom.
Till Lindholm i Paris har jag ännu ej
skrifvit, i brist på tid. – I dag var en
framstående ung målare van den Bergh (pristagen
vid 1870 års täfling) i akademin, han komplimen
terade mig för min halffärdiga tors, och mente, att
om jag kunde undvika de smutsigastorierna
i öfvergångarne, jag komma att måla bra och
dugtigt. Jag vet sjelf att jag har en ful ovana att
alltför mycket blanda färgerna, och dessa förlora
derföre i Sanning och kraft. – Ja viendra! säger
jag som Van Lerius. – Ofantligt mycken öfning
fördrar måleriet, lång, mangårig afning. –
Friskt mod och hopp! –
Mammas egen
Atte.

Öppna faksimil Brevet är maskinellt transkriberat och kan innehålla små fel.

Innehåll

  • Edelfelt tackar för Alexandra Edelfelts brev.

    Alexandra Edelfelt
  • Edelfelt har fått växeln.

  • Edelfelt har kommit i gång med målandet efter julledigheten; concoursen [tävlingen] börjar den 29 januari och håller på hela februari; de kommer att utföra arbeten i expression, perspektiv, anatomi, historia, estetik, kostymlära, målning efter naturen, teckning och komposition; Peeters tippas få guldmedaljen; Sidney Adams studerar för att "slå verlden med häpnad" i anatomi och kostymlära; Edelfelt läser om kvällarna anatomi för att inte bli sist; i historia (antiken) och kostymlära har de skriftliga prov: Edelfelt vet inte hur han skall få ihop något ämne på främmande språk; han har gått framåt i franskan, även om han ändå gör grova grammatikfel; nu förstår han t.o.m. vad Monsieur Hubert från Paris "skrävlar" om; Huberts språk är fyllt av "pariseruttryck" och egna uttryck, t.ex. gå: battre la semelle, äta: taper le panier, dabba sig: manquer le train, ett glas öl: un bistinguot, en kopp kaffe: un chicadeau.

    Paris François [?] Peeters Hubert Sidney Adams
  • När Monsieur Hubert blir riktigt livad sjunger han med stort patos en alsassisk sång; Hubert berättar också historier från 1848 års och 1871 års kommuner; efter belägringen av Paris 1871 deltog han (under hot om att annars mista livet vid Montmartre) i bygget av kommunardernas barrikader; Edelfelt tycker det är intressant att höra berättelser från tysk-franska kriget och kommunen av ögonvittnen, både preussare och fransmän; båda parter erkänner till fullo varandras tapperhet; fransmännen menar att kriget med Tyskland var en barnlek i jämförelse med kommunens fasor i Paris; Edelfelt blir melankolisk då detta ämne kommer på tal; "Att mennsikan verkligen kan bli ett sådant djur, är en sats som är så mycket sorgligare som den är fullkomligt sann."

    Frankrike Paris Tyskland Montmartre Hubert
  • Fredrik Cygnæus har sänt hälsningar till Edelfelt, vilka denne är smickrad över; Edelfelt har läst Cygnæus bok om Johan Ludvig Runeberg, samt kalendrarna och Lorentz Dietrichsons vandringsminnen; i Svea folkkalender har Edelfelt beundrat Lotten von Kræmers poesi "emedan de äro så alldeles ovanligt dåliga", Elias Sehlstedt är mera intetsägande för varje gång, Johan Nybom idisslar sina gamla fraser, medan Frans Hedberg och Egron Lundgren är underhållande som alltid.

    Johan Ludvig Runeberg Fredrik Cygnaeus Lorentz Dietrichson Charlotta von Kræmer Elias Sehlstedt Johan Nybom Egron Lundgren Frans Hedberg
  • I Svea folkkalender fanns en bild av Carl Gustaf Hellqvists prisbelönta komposition ”Thor sårar oförvarandes sin son Svade” vid konstakademien i Stockholm; Edelfelt finner den rätt svag och Peeters och Sidney Adams menar detsamma.

    Konstakademien François [?] Peeters Carl Gustaf Hellqvist Sidney Adams Tor Svade
  • Konstföreningen i Helsingfors ordnar tävling i figurmåleri; Edelfelt tycker det är förargligt att den kommer att hållas redan i slutet av 1874 eller 1875; det är omöjligt att till dess göra så stora framsteg att han kan vara med; han skulle vilja tävla med en historiemålning, detta tilltalar honom mest av allt, men det kan hända att han inte har sina anlag ditåt; i naturklassen har de för närvarande den vackraste modell man kan tänka sig, en ung kraftig flamländsk arbetare; Edelfelt har njutit av att betrakta menniskokroppen i dess skönhet; han förstår inte hur man hellre vill måla den döda naturen när man kan måla människan i alla dess tusende olika lidelser och handlingar.

    Helsingfors
  • På konstmuséet i Antwerpen är det Anthonis Van Dycks ”Pietà” som präglat sig i minnet; Christi lik ligger i Marias famn, som förtvivlat blickar mot himlen; Johannes står tårfylld invid, medan änglarna ser med förtröstan på den döde mästaren eftersom de vet att han skall uppstå ur sin sömn; Peter Paul Rubens har målat samma ämne, men inte lika bra; Edelfelt instämmer med Jules Dubois uttalande om Van Dycks tavla: "Jag skulle ej bry mig om att kunna måla bättre än det der!"

    Museum voor Schone Kunsten Peter Paul Rubens Anthonis van Dyck Maria Jules Dubois Kristus Johannes
  • Edelfelt har fått ett 16 sidors brev från Karl Alexander Laurell med "interiörer från det akademiska lifvet".

    Karl Alexander Laurell
  • Edelfelt har haft kläder på reparation; det blev inte dyrare än några francs; kläderna "far illa" av det regniga vädret och smutsen det bidrar till.

  • Edelfelt sänder med ett brev till herr Bernhard Reinhold, vilket han ber Alexandra Edelfelt leverera.

    Alexandra Edelfelt Bernhard Reinhold
  • Edelfelt hälsar till sina systrar och önskar Ellen Edelfelt flit och framgång i skolan; han ber Alexandra Edelfelt hälsa Lulle (Julian) Serlachius, Leonard Serlachius, Axel Antell och Tante Gadd; Edelfelt ber om förlåtelse för att han dröjt med att sända brevet, men han ville sända Bernhard Reinholds brev på samma gång.

    Alexandra Edelfelt Adelaide Gadd Axel Antell Ellen Edelfelt Bernhard Reinhold Julian Serlachius Leonard Serlachius
  • Fortsatt den 9 [januari 1874].

  • Före Edelfelt sände brevet fick han tidningarna och underrättelsen om att Alexandra Edelfelt har fått en nyårsgåva i form av en avskriven skuld på 1000 mark av "gubben" Mellin; "Med Guds hjelp tyckes allt reda sig med tiden, tack vare Mammas energi".

    Alexandra Edelfelt Axel Gustaf Mellin (osäker koppling)
  • Edelfelt beundrar Alexandra Edelfelts karaktär och vill bli henne värdig; han skulle vilja ha den energi och arbetsförmåga som Antoine Wiertz hade som elev vid konstakademien.

    Kungliga konstakademien i Antwerpen Alexandra Edelfelt Antoine Wiertz
  • Alexandra Edelfelt får riva sönder brevet till Bernhard Reinhold om det inte är tillräckligt artigt; till Berndt Lindholm i Paris har Edelfelt ännu inte hunnit skriva.

    Alexandra Edelfelt Berndt Lindholm Bernhard Reinhold
  • Van den Bergh som var pristagare i 1870 års tävling besökte konstakademien och berömde Edelfelts tors: omdömet var att Edelfelt kommer att bli bra om han bara undviker de "smutsiga tonerna i öfvergångarne"; Edelfelt säger som Van Lerius "Ça viendra" [det kommer], måleriet fordrar ofantligt mycket övning.

    Kungliga konstakademien i Antwerpen Jozef Van Lerius Albert van den Berghen