Idag försökte jag ett stort medel – mot sorgset sinne att gå på Eremitaget och jag fann mig, som flere gånger i fjol, ypperligt deraf. Dessa gamla bekanta, utmärkte målare, intelligenta karlar, äro roliga att språka med, så gamla och döda de äro – ofta bra mycket roligare än de lefvande. Der ha kommit några nya Rembrandt till – två som jag åtminstone ej sett förut – Gigantiska, enorma mästerverk. En helig familj med Maria som ser efter om Kristusbarnet sofver och en hop små englar som komma nedtrippande i luften och säga "schsch" är bland de största konstverk jag någonsin sett. Se en sådan realist bör man vara, en som kan röra alla själens finaste strängar så att de dallra länge efteråt af förtjusning. Hvilken herrlig bild, och hvilken stor målare! Taflan är dessutom målad så, som blott en till kunde göra det, Velasquez. Och så en gammal gumma, också ny – så obeskrifligt bra! De händerna der äro så att man för en stund glömmer allt annat. Då Jag kom hem och såg mina opera omnia, svor jag öfver att vara en sådan Fnaslund. Storheten, hvarifrån skall man taga den, då man är en liten, tarflig natur? Om Mamma skulle se den der ängeln på taflan, hans rörelse, hans tycke – det är öfverdådigt, oförsigtigt bra! Och detta måleri är minsann ej hvarken torrt eller magert; dugtigt, manligt, så att man darrar i sin litenhet då man ser derpå.