Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

skeppsbyggnadsingenjör, son till Johan Ludvig och Fredrika Runeberg

Paris d. 5 April 1875. 5. huhtikuuta 1875
Medan Julian Alden Weir begav sig till en engelska familj på artighetsvisit gick Edelfelt till Café Suède där det var stor finsk samling; där fanns många nya: ingenjör Robert Runeberg, 3 Wolffar, herrar Lydecken och Hoving från Viborg, doktorerna Hårdh och Holsti; där var Anders Ramsay, som blivit mera ensam sedan Philip Forsten börjat dra sig undan honom; likaså fanns där Jac. Ahrenberg och Oscar Kleineh.
d. 13 mars 78 13. maaliskuuta 1878
Herman Frithiof Antell, den rike, lär vara i Paris, men Edelfelt har inte sett honom; han har heller inte sett Robert Runeberg; det är så sällan Edelfelt går ut.
Paris d. 20 mars 78. fortsatt d. 22 – 20. maaliskuuta 1878
Landsmännen säger att landets kommissarie på världsutställningen, Robert Runeberg, inte är tillmötesgående; Magnus von Wright, Ernst Nordström och Robert Stigell har sökt upp Runeberg för att få upplysningar men tagits emot "comme un chien dans un jeu de quilles" [som en hund i ett kägelspel] eller enligt det nyaste uttrycket "comme un vélocipediste dans une boutique de porcelaine" [som en cyklist i en porslinsbutik].
Edelfelt har ännu inte lyckats få ramen från sin förgyllare så att han kan ge sin tavla "sista smörjelsen"; i synnerhet om morgnarna tycker han tavlan är skräp, men ändrar sig ju längre fram på dagen han arbetar sig in i den idé som väglett honom i utförandet av tavlan; skall han sända tavlan till Salongen eller världsutställningen, "that is the question" [det är frågan]; Robert Runeberg lär inte kunna ge något svar på vilken plats de finska konsterverken får på världsutställningen; ryssarnas jurymän har ännu inte anlänt, lika lite som deras tavlor; Hugo Salmson och Wilhelm von Gegerfelt ställer bara ut på Salongen; det är en gåta för alla hur världsexpositionen skall kunna öppnas den 1 maj, på Marsfältet ser det ännu ofärdigt ut.
d. 5 April 78 5. huhtikuuta 1878
Edelfelt hoppas vid Gud i himmelen att han handlat klokt då han skickat sin tavla till Salongen; många av hans kamrater har rått honom att göra så; han, lika lite som Robert Runeberg vet hur den ryska utställningen blir och om den blir av ifall krig kommer emellan; de senaste dagarna har Edelfelt varit nära att förgås av oro och tveksamhet; varannan människa har rått honom att ställa ut på Salongen och varannan på världsutställningen.
Café de la Régence d. 14 april 78. 14. huhtikuuta 1878
Edelfelt har just varit på allmänna utställningen, dit han genom Pietro Krohn och Robert Runeberg fick tillträde som "dekorationsmålare"; han såg den finska avdelningen och lite av konstutställningen.
Paris skärtorsdag – 78. 18. huhtikuuta 1878
I söndags på kvällen var de bjuden till Walter Runeberg; W. Runeberg hade fem år tidigare slagit vad om att Pietro Krohn år 1878 skulle vara gift och ha två barn; vadet gällde en middag med champagne och avbetalades nu; närvarande var Krohn, Robert Runeberg, Herman Frithiof Antell och Edelfelt.
Tisdagen d. 23 april 78 23. huhtikuuta 1878
Robert Runeberg och Jacob Ahrenberg säger att ryssarna på expositionen är högdragna mot finnarna.
Paris d. 20 maj 1878 20. toukokuuta 1878
Robert Runeberg presenterade Edelfelt för kommissionären från Petersburg Valerian Jacobi; Jacobi överhöljde Edelfelt med smicker: "talent tout à fait remarquable, touche de maître, dessin exquis, une peinture qui restera" [en fullkomligt enastående talang, mästerligt grepp, utsökt teckning, en målning som kommer att förbli]; han förklarade att akademien kallat Edelfelt till fri hedersledamot som ett tecken på sin aktning; Edelfelt vet fortfarande inte vad en fri hederledamot är, om det är en bra eller mindre bra titel.
Paris d. 3 Juli 1878 3. heinäkuuta 1878
Efter att juryn provsmakat de finska konserverna bjöd Ernst Nordström och Robert Runeberg Edelfelt att äta upp resterna, men de var inte mycket att hurra för; fågelsteken hade ingen smak, laxen var dålig, det enda som var bra var rökt strömming från Uleåborg; de fransk jurymännen anmärkte att det aldrig blir någon marknad i utlandet så länge burkarnas innehåll ser ut så – en orre simmande i en vit smaklös sås; den såg ut som Edelfelt minns såsen från sin resa i västra Finlands prästgårdar 1871.
Gatschina Onsdag d. 2 febr. 1882 2. helmikuuta 1882
Sista söndags var jag på visit hos herrskapet Runeberg-Forsman, men de voro ej hemma och jag lemnade kort – en mörk tråkig entresal bebo de.
Söndag morgon 2 april 82 2. huhtikuuta 1882
Jag skall ännu gå till Manzeys och säga dem farväl. Möjligtvis sticker jag mig då in till Runeberg också.
Fragment 6. kesäkuuta 1882
Epävarma yhteys Noël reser i natt till Petersburg och Moskva, och jag är bjuden på frukost af honom i dag. – Jag rekommenderar honom till Sebastian (för att få rekommendation till en god och hederlig advokat) till Runeberg och Ahrenberg – den siste blott för att litet föra honom omkring. – Var lugn, jag skall instruera honom så att han ej begär af hvar och en mera än han förmår. Det är för att rädda flere hunda tusen frcs som han och några andra ha nedlagt i en rysk affär och som moskoviterna nu vilja stjäla från dem, som han reser dit. Nu måste jag sluta ty Noël väntar mig.
Petersburg 19 januari 84 19. tammikuuta 1884
Har jag talt om att jag var på middag hos Runebergs och att vi alla följde Ingeniör Bergroth och den sanna qvinnan fröken Lupander till bangården. De ha nu kuskat på allt sedan tisdag afton, då middagen var, och komma först i morgon till Vladikavkas. Fröken L. moltiger, men hennes kavaljerer Jarl, Neiglick m.fl. påstå att hon hon är verldens intelligentaste qvinna – kanske hon pratar så mycket mer med dessa sina tillbedjare.
Petersburg fredag 22/1 84 22. tammikuuta 1884
I morgon är jag bjuden då middag till Herrskapet Runeberg – dumt nog – då det är sista aftonen som jag är här och jag hellre ville vara hos Manzeys.
Viborg söndag afton [blyerts 1897 hösten] 1. lokakuuta 1895
Ännu har jag ej gjort några visiter, emedan herrskapet här äta kl. 12 och 6 och jag arbetat så länge Jag kunnat se d.v.s. till 4, 1/2 5 och då ej velat besvära folk midt under deras middagstid. Men jag skall gå, redan i morgon, till Forsmans. Rob. Runeberg är der med familj.
Petersburg 10 (22) febr. 96 10. helmikuuta 1896
I dag hos Runebergs, der jag såg på kostymer och ljus. – sade att porträttet uppskjöts för kejsarporträttet. pres. Forsman från Viborg var der. – Kom derifrån kl. 2.
I dag telefonerade furstinnan Jusupoff till Runeberg (huru och hvarför?) för att fråga efter min adress. Betyder det en beställning? Hon är gräsligt rik.
Petersburg, onsdag 22 april 96. 22. huhtikuuta 1896
Jag har så litet tid nu med dessa resor till Litejnaja Runebergs – att min korrespondens kommit alldeles på slarf. Den goda fru Naëma är lika så mild som bestämd då det gäller att icke derangera sig. Mina otaliga propositioner att måla porträttet här, när jag nu engång har den här goda ateliern, ha mötts med bleklagda nej. Då hon ju dessutom är så rysligt döf, kan man ej lirka, förklara sig och persuadera. Tråkigt är det att måla i deras barnkammare med 5 barnsängar, trångt och oroligt. Dessutom har jag ingen distans der. Och så har hon bråkat med toiletten så att hon nu är decolletée, i stor baltoilett med allt hvad hon har grannast – toutes voiles dehors. Följden är att jag nu är endast måttligt intresserad af porträttet som konstuppgift. Från att ha varit ämnadt till något nordiskt-moderligt intimt har det nu blifvit en Kuhlströmsk stasstafla. – Om två dar är det färdigt, hoppas jag.
*Sanmark bjöd mig sista lördags på middag hos Cubat – gen. Procopé, Runeberg, direktör Gripenberg. När de kl. 8 satte sig till matbordet – försvann jag.
*Märkvärdigt hvad de *hos Rs spela kort också – fins det någonting dummare och mera tidsödande på jorden?
Petersburg onsdag. 28. huhtikuuta 1896
Jag gick ej till Runebergs idag jag kan ej tänka på 10,000 saker på en gång.
Paris tisdag 3 april fortsatt onsdag 4 april 1900 3. huhtikuuta 1900
gick jag gräsligt trött till detta otäcka möte, som Runeberg sammankallat i anledning af ett mycket ovettigt bref som Acku skrifvit till honom. R. ville ha ett förtroende votum – Det var otroligt hvad de pratade dumheter med vigtig min – Runeberg råddade. Acku råddade, och ingen klarhet vanns. Örnberg var klokast.
med Sanmark hade jag en special dust angående Gallén, Gebhard och Engberg – Sanmark ville nu nämligen icke betala Galléns medhjelpare, såsom han lofvade mig i Helsingfors med orden: pengar fås, om han bara får det färdigt, och hjelp får han ta" allt i afskedets stund. Då nu allt blifvit färdigt i mycket god tid tycka de att Gallén af sina 5000,*) (Gallén har i två månader hemma arbetet på kartongena.) med hvilken han betalat sin och Bengts resa och Bengts' uppehälle här också kunde betala de andras. – Då blef jag rigtigt arg och sade till Sanmark: hör nu, hvad vore hela er utställning utan Saarinen och Lindgren Gallén och oss artister allesamman? Hvad vore den utan mig och mitt arbete under ett år för detta, arbete som ni fått och får gratis och som i pengar vore värdt 20,000 mark! Och då vill ni börja hushålla med de enda som verkligen gjort att utställningen blir en stor succès, ty inte är det skrifhäftena och daglinnet och nattlinnet och broderieländet och skolornas ritningar som göra att folk komma att fästa sig vid Finland. – Och vore konstnärernas fordringar orimliga så säger jag ingenting derom – men att de, sedan de stått der i väta och köld och riskerat sina lif för fosterlandet – ja, för fosterlandet, i bokstaflig mening – ty det är hvarken Runeberg eller Du som klifver upp på de usla ställningarna i den kölden – men det har jag gjort – Ja, att då dessa konstnärer skulle komma på förlust, det tycker jag dock är något starkt – o.s.v. – Så talade jag, och slutade med att säga att jag, fattige fan, skulle betala Gebhard och Engberg ur egen ficka hellre än låta den skammen gå öfver oss att de blefve obetalta. ... – Det verkade och Sanmarks etiopiskt skurna anlete antog ett allt mera oroligt uttryck tills han slutligen gaf mig rätt och lofvade styra om saken.
I dag på morgonen då jag var i paviljongen med Runeberg och Gallen slog med ens någon mig på axeln och se det var prins Eugen och hans adjutant Platen. Han var förtjust i paviljongen och i Galléns målningar. Jag var så glad att se och höra det och att Runeberg var närvarande – och så talade han om det sista året och huru han lidit med oss och tänkt på oss och huru vi nu med detta togo den briljantaste revanche – det gör godt i själen.
Ack om jag bara finge 1 dag att rigtigt hvila mig och slippa att stå i det draget der i palatset! Men vi äro mycket strandsatta genom att Sparre ej kommit, Saarinen är sjuk och Ville, Stigell och Vikström äro mycket upptagna. Jag skall försöka få fröknarna Brunow och Procopé att hjelpa till med uppställningen, kanske B. också om hon vill och kan. 10 mk om dagen bjuder Runeberg.
Långfredag morgon 13. huhtikuuta 1900
Bertha, fröken Brunow, fr. Flodin Elsa Born och många andra har arbetat i finska paviljongen – jag också. Gallén har varit en krona och gjort allt der, allt som Runeberg icke kan göra och som Sparre hade bordt göra. Men så blir den också bra! Alla säga med en mun att den finska paviljongen är hela utställningens förnämsta clou. Är det icke roligt?!
9 maj 1900 9. toukokuuta 1900
Ellan bor allt på hôtel du Louvre ännu, då hon måste försöka klädningar två och tre gånger om dagen alldeles derinvid. Jag är rädd att hon ej får användning för dem alla här, ty under det att jag 1889, utan någon som helst officiel befattning hade inbjudningar till höger och venster, har Jag nu ej haft en enda inbjudning genom ryska kommissariatet – sådana äro de – utan någongång, såsom i går vid spanska paviljongens invigning, gått under det fantastiska namnet Gesellius Lindgren & Madame, genom Runebergs godhet.
Paris 14 maj 1900 14. toukokuuta 1900
Nu sist – i lördags – har jag haft ett större gräl med Sanmark. Denna gång gällde det Ville Vallgren, sist gällde det Gallén. Visserligen skildes jag från Sanmark med yttre vänskapsbetygelser, men rigtigt nöjd var han inte. Ellan och Berta, som jag träffade strax derpå, gåfve mig dock fullkomligt rätt och tröstade mig, då jag ju alltid är olycklig öfver att ha blifvit häftig. Icke en gång har jag dragit i härnad för egen sak, och det tröstar mig men Ss sätt att tala om konstnärerna, som ändå gjort denna utställning, förargar mig obeskrifligt. Gallén, som arbetade för tre, fick aldrig något erkännande af S. och knappast de pengar han skulle ha – på Vallgren skäller han som Estlander. Det är för långt att relatera hela historien (om Alexander II af Vallgren), som var roten och upphofvet till vårt meningsutbyte – men jag är glad öfver att jag använde stora ord och talade om den patriotiska rôle konstnärena spelat under hela denna tid, deras uppoffing och sjelfförnekelse. Om paviljongen blifvit bra så är det väl trots Sanmark och Runeberg. Huru behandlade de arkitekterna, som öfverhöljde sig sjelfva, dem och vårt fattiga land med lagrar? Som en slags lägre employées! det är så man kan gråta deråt. Jarl Hagelstam och Krogius gillade mitt uppträdande som ju var fullkomligt osjelfviskt och tillade, från medicinsk synpunkt betraktande saken, att S. är alldeles abnorm då det gäller pengar.
Paris 17 maj 1900 17. toukokuuta 1900
I går voro vi af Runebergs bjudna på en slags större gala – och försoningsmiddag hos Ledoyen med Sanmarks Arthur Frenckells, norska fru Kristoffersen med dotter (hon sjelf född Juhlin-Damfelt) och jag beslöt att vara så älskvärd som möjligt, för att utplåna alla små minnen af missförstånd med Sanmark. Jag lyckades också förträffligt, och vi stodo efter middagen och klappades helt fryntligt. Fru La Runeberg är bra döf ändå; många af mina med stor ansträngning åstadkomna, vackra, hvita, qvickheter gingo totalt förlorade för henne. Jag förde näml. värdinnan till bordet.
2 juli 1900 2. heinäkuuta 1900
Lyckligtvis har Runeberg inställt soiréen i finska paviljongen, beramad till i afton.
Paris Söndag d. 4 nov. 1900 4. marraskuuta 1900
Runeberg höll en lång utläggning om egen snöhvit oskuld och menniskornas elakhet mot honom – Som han är mycket långtrådig hann jag ej höra på detta till slut. Han har beklagligtvis intet riktigt förbindligt sätt. Det såg jag i går då en mycket hyggliga utseende herre (heter Ullmann-Lévy, professor i fransk litteratur vid Uppsala univ., den svenska Poirot, således) kom fram i paviljongen och sade att som han haft tillfälle att tala om Finland i de och de revyerna ville han gerna ha några publikationer. – Runeberg stod och stirrade på honom som på en påhängsen figur – Kanske det är hans ansigtes skull, som ej kan ta så många uttryck – men nog är det mycket af Petersburgslord-styfhet också. Och så känner han inga framstående menniskor här ens till namnet, glupskt okunnig som han är. Han hade frågat häromdagen hvem Jules Clareti var.
Paris 10 november 1900 10. marraskuuta 1900
Jag har här mitt elände med ryska kommissariatet igen. Jag skickade Wiesel som parlamentär till Tenesheff för att få reda på huru de vågat ändra Tolstoys af storfursten godkända lista, der det fanns 5 finnar. Ingen menniska i utlandet står på detta gammal- och storryska partis sida och hvad skildt utställningen beträffar, hör man från alla sidor att de utan oss, icke skulle haft mycken succès, åtminstone hvad konst anbelagar. Att de strukit ut alla andra finnar än mig har jag sett med egna ögon, och att de sagt till de franska myndigheterna att man ej gerna såge "att finnar dekorerades" är också säkert. Men hvem är det, är det Tenisheff sjelf eller är det Wuitsch? Jag tror den senare, som ser så led ut som möjligt. Nu lär emellertid Vallgren också få en grad till, så jag i intet fall blir ensam. Runeberg å sin sida har också lagt sig ut för Saarinen – får se om våra gemensamma ansträngningar lyckas. – Ack det der är ju bara skräp i grunden, men för landets skull vore det bra om vi fingo litet rikligare erkännande. Jag har sagt gång på gång att jag icke bryr mig om något för mig sjelf om blott mina landsmän får något, och nu kommer det kanske att heta att jag intrigerat för mig sjelf, men se det var då lögn och jag har ett absolut rent Samvete i den saken.
Paris 27 nov. 1900 27. marraskuuta 1900
Runebergs resa om torsdag och jag är rädd att han lemnar mig ensam med paviljongen och den trassliga härfvan att öfverlemna den åt staden Paris, fordra garantier o.d.
Paris 7 januari 1901 – måndag. 7. tammikuuta 1901
I går fick jag ett sirligt bref från komitén som verkat för paviljongernas bevarande, att de icke kunde ta emot gåfvorna, hvadan den finska paviljongen nu skall rifvas ned. Det blir så mycket svårare att ta ned panneauerna som det nu frusit så starkt. "Sa' ja inte det? Men då voro Leo och Robert så kloka på den konferensen (conferaance, som ordet uttalas af våra politiker).
Paris 25 jan. 1901 25. tammikuuta 1901
I dagens Figaro såg jag ett cirkulär om att paviljongerna skola vara borta inom januari månad – en galenskap ty de flesta stå ännu mycket stadigt der. Som staden Paris ej tar några af dem, gäller det således att rifva finska paviljongen, och jag får det trefliga uppdraget, sedan Robert Ivanovitsch farit till sin Litejnaja igen. Detta är det minst tarfliga af alltsammans – Robert Ivanovitsch säger att jag skall inlemna räkning för mitt besvär och att Sörnäs har åtagit sig att nedtaga paviljongen – Men hvar äro Sörnäsarena?
Paris 1 febr. 1901 1. helmikuuta 1901
Pasteur, som nu är anställd vid ministeriet här, gick upp till "le directeur du Protocole" Mollard, för att få höra något om mitt commanderie, och fick då, såsom närlagda telegram utvisar, (gif det åt Ellan) säkerhet om att jag var utnämdt, men tyvärr också visshet om att Saarinen och Gallén ej gått igenom. Att detta är ryska intriger står utom allt tvifvel. Också är Rob. Runeberg ej dem man som kan få igenom någonting. Som ni ser af telegrammet finnes ännu en utväg.
Paris 12 febr. 1901 12. helmikuuta 1901
I går på måndagen var jag i paviljongen hela dagen, tog ned (eller såg på huru man tog ned) taflor och skulpturer, afhandlade med demolisseuren och skref under en massa papper, skref sedan långt till Runeberg – ja nog är det litet orättvist att jag skall få detta arbete på min nacke men never mind! – Det skar mig i hjertat när jag såg att det är omöjligt att få Gallens fresker i större bitar borttagna. Murbruket faller, då man rör vid kokolitplattorna som ligga inunder, sönder i bitar stora som handen och smulas derjemte. Ja nog är det "Jammerschade" som tysken säger. – Jag kan ej härda ut att se det. Sedan de fått bort taflor och skulpturer (alla i godt skick) går jag ej mera dit, det blir för sorgligt.
Måndag 18 febr. 1901 18. helmikuuta 1901
Jo, det är skönt om R. Runeberg skall bli Senator! Öhrnberg spådde det hela sommaren! Tudeer och Spåre få en kamrat i fri ortografi, fri från allt slags tvång och logik. Han är gräsligt okunnig i allting som folk vanligtvis tala om, men har en aplomb boeuf, hvilket ju är visdomens begynnelse. Får se om han skall ta sin trogna Kilpinen, Mr Quilpiné, knodd från industrimagasinet, och Rs högra hand här till referenderiesekreterare.
Ännu i dag har jag skrifningar för paviljongen och Senatorn Robert Ivanovitsch ger intet lifstecken, så jag för handla på egenhand.
Paris 5 mars 1901 5. maaliskuuta 1901
Ahrenberg skref som sagdt ett besynnerligt bref om Fänr. Ståls Sägners distribuerande till Kejserliga husets medlemmar, (alldeles utan att fråga mig, han har bara gjort det redan, i bolagets namn). Han säger: "Jag skickade F.S.S., med ett långt franskt bref (det måtte ha varit skönt, ty hans franska är i frihet dresserad) till Storfursten Konstantin Konstantiovitsch, som är chef för alla kadettskolor i Ryssland (och också för finska kadettkåren) och sade honom att ingen skald så besjungt de militära dygderna, lydnaden o.d som vår Runeberg". – Kan Mamma förstå sammanhanget? Det är så viborgskt det der, likasom när jag frågade hvarför det stod ett B på Wahlska huset "natourligt, det är ju Wahlska huset" svarade min Wiborgske ciceron – hvem det var kommer jag nu ej ihog (Wahl=Валњ.) De kunna icke förstå att verlden kunde existera och jorden axla sig utan ryssar. Nåja, så skickade Ahrenberg ett ex. af F.S.S. till Enkekejsarinnan, men blef uppkallad till Schipoff och hade en "Konferens" med honom, som resulterade i att ett ex. också skulle skickas till Alexandra Feodorovna. Jag undrar om ej Ahrenberg vill bli senator som hans vän R. Runeberg!