Några ord blott. I går på e.m. gingo vi till Spetschinskys, der en fin middag intogs och der aftonen passerades. Sällan har jag haft så tråkigt, och troligen hade alla i sällskapet, utom Armfelt som ständigt pratade, samma erfarenhet. Jag försökte, jag försökte verkligen att se glad ut ändå, men mot hela denna atmospher af familjekonversation på ryska, ständigt, alltid evigt om samma saker och personer, kan men ej hålla stången. Att fru Etter gjorde precis samma reflexioner som jag, det märkte jag redan der, men isynnerhet då vi kommo hem igen, och hon utgjöt hela sin galla. Naturligtvis gör sorgen efter modren och det splittrade hemmet sitt till, men isynnerhet är det deras eviga lif inom familjen ensam, som gjort dem ensidiga. Ytterst ömma för de små barnen äro de, och det är ju vackert nog. Vi lekte blindbock en stund i den stora salen med Bebe Mima, Lilli och Sirioscha, men det blef ej mycket roligare för det. – Hvad skall jag säga då de tala om Herm' Gustavitsch, Vikt' Alexandritsch, Nikolai Ivanowitsch, Iwan Nikolaiewitsch, etc. etc.
I morgon reser jag in till staden och stannar öfver tisdagen. Jag måste låta någon af familjens barn sitta för armar och ben, ty med de här blir det ingenting af.
I morgon går jag till Spetschinskys för att teckna Sirioschas ben och fötter för Michail Alexandrowitsch. Jag hoppas nu på 10 dagar få taflan derborta färdig.
Under dagen hade jag tecknat Serioscha Spetschinskys ben och armar, och ätit frukost der, köpt en vexel, skickat rek. bref till Paris, och sedan åkt skridsko med Unge Bruun, Armfelts och fröken Sophie till kl. 4.
På eftermiddagen gjorde Edelfelt visit hos Spetschinskys och blev kvarhållen till middag; han hade glömt det återkommande namnsdagsfirandet i Ryssland; det var en stor mängd människor bjudna, bekanta och obekanta; Edelfelt var trött och arg och önskade sig hundra mil därifrån; lyssnade på enfaldig överste Olchins prat om dueller och Sofi Volkov-Manzeys affekterade uttalanden om teatrarna i Paris.