Tavaststjerna läste upp sina dikter de nyaste för mig härom dagen – Vi gingo på ett stilla kafé i Quartier latin och sutto der i 3 timmar – Jag strök hälften – han må sedan göra hur han tycker. Det är en slags realisters sammanhängande kärlekshistoria – med en tysk äfventyrerska som modell – men då han ej kunnat se allt det han talar om, utan endast skrifvit efter berättelser, så blir det så barnsligt och dunkelt i bland.
Några vackra små bitar finnas der – men det hela har alls ingen struktur och byggnad – löst ihopkommet. han lofvade skrifva om det mesta. Allt sammans i korta lyriska stämningar och beskrifningar, ofta med lyckligt funna vändningar, ofta platta – nog har han talent, men han är besynnerligt dunkel – att icke tala om hans erfarenhet som är ingen. Just derför, att han vill vara realist, kan man fordra ett verkligt studium af honom. Kanske det ännu blir bra.
Så har jag mot min vilja trakterat långt flera personer engång att jag ämnade. Jag hade bjudit herrskapet Vallgrens på middag, så kommo Tavaststjerna, Thegerström och Spada (Janzon) med – som jag trodde för att deltaga blott, men hur det gick så fattade de det som en bjudning, och kommo hit uppsträckta i svarta syrtuter. Hvad var att göra? Jag måste ha uttryckt mig tvetydigt och den historien blef ganska dyr. – Hädanefter gör jag aldrig om det och skall aldrig häntyda på en sådan inbjudning ens.
ty jag kan ofta ej begripa hvad han vill säga – långa meningar, så blir han generad, så söker man hjelpa honom och så tror jag alltid att det är jag som är så dum att jag ej begriper. Men med Björnson är det detsamma. T. utvecklade något för B., och vår vän Björnstjerne funderar en stund och säger: "Ja, nu har jag virkelig ikke förstaaet et ord.”
Kanske han blir klarare med mera erfarenhet – ty han är i grund ytterst st-Michelsk, och har ej tänkt sig in i mycket. Men han blir nog något af ändå – han skall bara tillbaka till naturen. De menskliga känslorna skola reduceras till deras första, enklaste uttryck så blir det bra. Hela vår tid nervoistet är dumheter, ty evigare än krämporna är helsan och lifvet – allting lefver omkring oss blommor, kräk – och menniskorna äro de enda som förvärra sin korta lifsglädje genom sjelfförvållade sorger. – En stor sorg finnes – de kärastes död, det är den största, den värsta, men när man ej har den – hvarför då se allt i svart!
Likaså förkunnade Ville att Bos Strömborg och någon annan ville att Tavaststjerna, Ville och mig uppdra att göra ytterligare förslag på monument på Runebergs graf. Det är svårt, mycket svårt.
Meyer Söderhjelm har berättat att fru Runeberg är arg på Edelfelt för att han i ett brev till Tavaststjerna har skrivit att fru Runeberg tycker att Tavaststjernas dikter är dåliga, medan Bjørnson tycker att de är bra; varför skriver Tavaststjerna sådant till Runebergs? Söderhjelm menar att Edelfelt ska stå för sina ord.
Edelfelt har läst Tavaststjernas roman [Barndomsvänner, publicerad 1886] som han inte tycker om; Edelfelt kommenterar persongalleriet i romanen; han en lurk, hon undergiven; brevets och resonemangets slut saknas.
Edelfelt träffade Neiglick på Café de la Regence; Neiglick talade hela tiden utan sammanhang; Edelfelt bjöd på middag på Lucus; Neiglick talade om fröken Lupander, Tavaststjerna, Alexandra, Annie och Berta Edelfelt, om Neovius, disputationen, särskilt om ett stående lån i en bank med en savokarelare Savander och en viburgens som hette något annat [medlemmar av savo-karelska respektive viborska avdelningen (nationen) vid universitetet i Helsingfors].
Harper's Magazine har beställt en illustrerad resa i Finland: femton små teckningar till 3500 franc; text på 10000 ord till 600 franc; vill Annie Edelfelt skriva texten tillsammans med Edelfelt? Vill Annie och Berta Edelfelt komma med på resan? De skulle vara bättre att ha med än Tavaststjerna, och skulle kanske skriva bättre än han.
Det är bra att Alexandra Edelfelt inte har "bråkat" med att avsända porträttet av Tavaststjerna till utställningen i Köpenhamn; Edelfelt har korresponderat med Tavaststjerna; Edelfelt ska skriva till Ahrenberg; vad är det för idéer om att ställa ut Edelfelts verk utan att fråga honom, undrar Edelfelt.
Förstår inte Tavaststjernas framgång; har fått uppfattning om pjäsen via tidningarna; Berta Edelfelt var "satirisk" om den, Alexandra Edelfelt mildare; vad vill Tavaststjerna säga? Vad betyder "affärer"; karaktärerna konstiga; Tavaststjernas kvickheter är obegripliga.
Vad önskar sig Alexandra Edelfelt från Paris? Hon ska inte säga nej "i allmänhet bara" aom Tavaststjernas novellfigurer i sin lediga konversation; Edelfelt skulle vilja hämta alla världens skatter och litet mer därtill åt Alexandra Edelfelt.
Strindberg ville ändtligen vara en qväll med mig – han är bra underlig men ett geni är han. Strindberg var alldeles betagen i Juhani Aho men gick åt Tavaststjerna. bad mig säga Aho att han ej får några av spånorna ur sina tankar.
Häromdagen var det en fest för Levertin, med hela det Stockholm, högskolans och det "literära venstras". Heidenstam var der, Birger Mörner (en snäll entusiastisk yngling, T.stjernas vän och beskyddare) Alkman, hela Ord och Bild. Det var ganska roligt der. Litet mycket ömsesidig beundran. Jag tyckte man litet intensivt konjugerade: Jag är ett snille, du är ett snille, han är ett snille, vi äro snillen, i ären snillen, de äro snillen. F. N. Wrangel, Bertas vän, var der också. Hans fru och en friherrinna Åkerhjelm (åtminstone född så) voro de intelligentaste damerna. Med dem aktade Hanna Palme sig att ge sig ut på det hala – nej hon åker alltid pas de deux med någon herre i en vrå. Hon ser så trött ut, stackarn. Jag har dock alltid sympathier för henne, likasom hon bestämdt har för oss.
Jag läser Söderhjelms Tavartstjerna, hvad de tiderna förefalla förfärligt långt borta, dessa lugna tider då man språkgrälade och hade tid att betrakta sitt eget Jag och vara stolt och vara ensam och verlds föraktande och allt det der. Men nu i olyckan känner man sig ej ensam och det är en af de vinningar eländet fört med sig. – För resten kunde jag, icke ens under Solskensdagarna riktigt förstå T.stjernas filosofiska verldsåskådning – jag tror den var råddig. Men skada att han ej fick spela rigtigt granna saker på sitt ypperliga instrument.
)
)
)
)
)
)
)
)
)