Edelfelt har i tankarna varit vid studentmötet i Uppsala; i de svenska och finska tidningarna har han läst att Otto Donner talat bra och Oksanen [Ahlqvist] skrivit verser; de kunde inte ha fått bättre professorer med sig än August Ahlqvist och Leo Mechelin; Mille (Emil) Cedercreutz, Edvard Antell, Gunnar Berndtson och Johan Edvard Juslin måste vara utom sig av glädje; han går varje dag till Café de la Régence för att läsa nordiska tidningar.

Theodor Lindhs verser är raskare, men påminner mycket om Johan Ludvig Runeberg; August Ahlqvists verser är bäst även om Edelfelt tycker att han kunnat lämna bort strofen om att Ryssland är tryggad under den ryska spiran som är stark och mild, eftersom den alltid inte har varit det; Ahlqvist tycks vara mycket uppburen i Sverige.

Edelfelt tackar för brevet och tidningarna; på Café de la Régence har han redan läst om festligheterna, August Ahlqvists och Robert Montgomerys tal, samt Rafael Hertzbergs verser, som han inte fann särdeles originella; det måste ha varit intressant att se Helsingfors i högtidsskrud.

Der var en sådan massa "causeurs charmants" att man bara fick sitta och hålla örongluggarne öppna – åt alla håll tankar och esprit. I detta fall äro fransmän, d.v.s. intelligenta fransmän oförklarliga. Som alla dessa voro Finlands afgjorda vänner och hade rätt väl reda på saken, var der också mycket frågor om oss, stackare, – alltid med det mest osminkade sympatiska omnämnande om vårt arbete, vår vetenskap och vår konst. En dr Hervé kom och talade om Ahlqvists "de vestfinska språkens kulturord" en annan om Retzius' kraniemätningar på karelare och tavastlänningare