Edelfelt har lust att göra utkast till porträtt av Ebba Brahe eller amiral Augustin Ehrensvärd; intressanta är också porträtten av Carl von Linné, Carl Michael Bellman och Johan Gabriel Oxenstierna porträtt, likaså Gustaf IV Adolphs gemål Fredrika Dorothea, mamsell Sophie Hagman, Marie Antoinette och fru Anna Schröderheim.

Epävarma yhteys Ehrensvärd beskriver likadana kvinnohuvudbonader överaltt i Frankrike; Edelfelt: han hade inte rest i Jura; här har de svarta bahytter.

Jag gick här in i kyrkan St Trophime, en romanisk kyrka från år tusen och såg der alla qvinnor i den vackra arlesiska drägten – svart och hvit. det var oväntadt vackert. Efter gudstjensten spredo de sig i kloster gångarne och jag efter förtjust, hänryckt som målare drack jag deras grupper och ställningar och det hela. Jag kunde ej begripa huru klostergångarne, hvars kapitel hvar snirkel föreföll mig så bekant – tills jag igen fick jag i ett barndoms minne – dessa kolonnader finnas i en stor urblekt fotografi hemma pappa hade den tillsammans med forum och Nürnberg, minns Mamma? – Som Mamma vet anses arlesiennerna för de vackraste i Frankrike, och jag såg en massa förtjusande ansigten och karaktär fulla dito. Drägten är ju också så otroligt klädande. De unga se så sedesamma, de gamla så ärevördiga ut Ehrensvärd skrifver: I Frankriket såg han öfverallt densamma hufvudbonaden på qvinfolket, nämligen af mössor – dessa mössor äro dock mycket olika, och de arlesiska äro bland de mest klädande jag sett. och bra mycket mera karaktärfulla än de normandiska.

På Nationalmuseum och på biblioteket har jag gått igenom och aftecknat delvis hundratals saker som bli mig mycket nyttiga. – I dag på morgonen gick jag ut till Skeppsholmen för att rita af Stockholms redd (för gamla fröken) der mötte jag kapten Lidman, den der besynnerliga, som långt ifrån att vara mankerad på mig förde mig omkring öfver allt der i flottans kasernner och stälde såväl manskap som taflor till min disposition I ett sessionsrum fans bara gamla svenska fanor, Ehrensvärds och Gustaf III byster, och tre stora taflor, mycket utförde, föreställande Hoglands, och Svensksunds slaget samt Wiborgska gatloppet. På oläsligtrummen gyllne vasar med blågula gamla flaggor (från tiden), omkring – det var så besynnerligt rörande – der hade jag igen det Sverige som jag älskar så högt, Sverige från våra segrars, våra sorgers och vår äras gyllne tid. –

En ung grefve Ehrensvärd var der – jag talade med honom mycket om våra Aug. Ehs teckningar. Han var mycket intresserad, upplyste mig om ett och hvarje bl.a. om att A.E. på 1740 talet haft en död född dotter, som ej finnes upptagen i ättartaflorna. Ni mins hans grafskrift öfver henne

Jag sökte upp Wieselgren dagen derpå, fick af honom och Snoilsky en massa upplysningar, och såg på bibl. både teckninger och handskrifter af A.E. – Jag blir alltmera öfvertygad om att vara teckningar verkligen äro af honom, Aug. Ehrensvärd, och således en utomordentlig raritet.