Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

amerikansk författarinna

Lähteet

Antwerpen d. 18 Oktober, St Lucas dag, 1872 18. lokakuuta 1873
Monsieur Robert Arthure och Edelfelt har "disputerat" om det senaste kriget mellan "Norden och Södern": Arthure anser att det var den största olycka för Amerika och framför ständigt sydstaternas valspråk: Gone, but not forgotten [Förlorad, men inte glömd]; upphävningen av slaveriet anser Arthure endast ha varit ett svepskäl för nordstaternas maktbegär och avundsjuka; med stöd av filosofen-naturforskaren Louis Agassiz menar Arthure att de svarta inte har samma intelligens som övriga raser och att "den, som ej haft att göra med negrer, ej vet hurudana djur de äro"; denne menar att om Mrs. Harriet Beecher Stowe skulle ha känt till förhållandena skulle hon aldrig ha skrivit Onkel Toms stuga; i övrigt är Monsieur Arthure en mycket hygglig ung man, som liksom alla hans landsmän har något egendomligt, originellt, över sig.
Paris d 6 November 1874. 6. marraskuuta 1874
Julian Alden Weir har försökt övertyga Edelfelt om att flytta in med honom i hans ateljé med sovrum på Rue Pont de Lodi 5; Edelfelt tycker mycket om Weir, han är den mest begåvade amerikanen i Jean-Léon Gérômes ateljé; Weir har en fästmö (en liten amerikansk blondin) och tillhör en stor puritansk familj; han påminner om de amerikanska pojkar som Harriet Beecher-Stowe skildrat.