Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

polsk kompositör

Paris d. 20 Januari 1875. 20. tammikuuta 1875
Edelfelt talade hela kvällen med John Singer Sargents vackra kusin, Miss Sarah Austin; Julian Alden Weir talade med hennes yngre syster, Mary Austin, som påstods likna Weirs fästmö i Amerika; Alexandra Edelfelt får en uppfattning om Miss Austin om hon tänker på Hulda Berndtson; Miss Austin har bott två år i Dresden och är därför tyskt sinnad; hon och Edelfelt talade tyska, och språket flöt efter en stund lika bra som när han brukade tala med Schulz och Frédéric Matthæi; hon spelade några stycken av Frédéric Chopin och Robert Schumann på piano under kvällen; hon bad Edelfelt rita i hennes album; på hemvägen var James Carroll Beckwith förargad över att ha fått sitta med en gammal fröken.
Rom d. 21/5 (söndag) 1876 21. toukokuuta 1876
I samma hus bor professor Wilehlm Henzel från Preuss-Arkeologiska institutet med sin "monstruöst tjocka fru"; någon av de unga damer som bor hos paret spelar utmärkt; repertoaren består mest av Ludwig van Beethoven, Franz Liszt och Frédéric Chopin; i morse spelade hon Vår Gud är oss en väldig borg och Edelfelt hade just läst några av Davids tack- och lovpsalmer; han känner på sig att det är söndag, en Herrens dag med solsken ute och frid i sinnet.
Paris d. 3 februari 1878. 3. helmikuuta 1878
Många tror att en sång är väl framförd då man varierar mellan att sjuga hårt och svagt; de flesta tror att det är poesi då de hör några rim och ord som hjärta och blomma; Edelfelt längtar efter en klar, redig känsla i poesi och musik, på samma sätt som en god teckning i måleri; bara om formen är så förtjsande som hos Heinrich Heine, Robert Schumann eller Frédéric Chopin kan man nöja sig med det "dunkelt tänkta".
Paris d. 26 26. toukokuuta 1880
Edelfelt och Gunnar Berndtson har noter i massor: Frédéric Chopin, Ludwig van Beethoven, gluntarna och kvartetter.
Måndag d 10 okt 1880 10. lokakuuta 1880
Föregående dag var Edelfelt bjuden på frukost till Seilern och på middag till Charles Baude; Seilern spelade alla Frédéric Chopins nocturner i fyra timmar.
12 januari 1881. 12. tammikuuta 1881
Ack de konsthandlarne. En går nu ihop med mig att jag skall måla Chopin vid pianot och George Sand som hör på. Såsom bevis på huru idiotiska de äro tjenar följande: Konsthandlaren: Je vous jure que vous aurez un grand succès avec ce tableau là, Chopin étant le compositeur le plus aimé des dames. Jag: Oui mais ce sujet-là a plutôt un interêt littéraire; pensez donc aux costumes affreux de 1840. K: Faut pas vous décourager; Chopin était polonais flanquez lui donc un beau costume avec de la fourrure le bonnet carré, et des brandebourgs et des bottes à l'écuyer et donnez à George Sand, qui était une femme extravagante un beau costume du XVI siècle". Hvad skall man svara till dylikt vanvett?
Paris d. 31 Mai 1881. 31. toukokuuta 1881
Vi talte om Finland, om Ryssland om Turgeniev, som är en af hans intimaste vänner, om Sverige, om folkvisor, kommo derifrån till zigenare, Ungern, Brahms och Chopin. Då var han rigtigt i sitt esse och under det jag tecknade gnolade vi ömsom alla möjliga ungerska danser som vi ömsesidigt påminte hvarandra om. "Ack, den som vore kompositör suckade Daudet – . Så gingo vi tillsammans åt "les fils de famille" i Paris, dessa dumma, pösande borgare, som förpesta Paris.
Fragment 6. kesäkuuta 1882
Mins Mamma Dahlberg, den der pianisten, det milda fåret? Han bor nu med en tysk kontorist, och han hade häromdagen bjudit "bror Albert" och "bror gunnar” och Emma Engdahl, och tante Tammelin och kreti och pleti på en musikalisk soirée, med program, förfriskningar o.d hemma i hans och tyskens "lilla hem". Hans tanter, ty han har förmågan att upptäcka tanter öfverallt, likasom magneten drar till sig jernet, äro ganska lyckade, några gamla svenskor omkr. 60 år med stora chignonger och guldringar på fingrarna. Fru Engdahl sjöng, tyskarne sjöngo och Dahlberg spelade "Choping" – Då fru Engdahl hade sjungit, högt deruppe bland fjä -hällen grå" steg Dahlberg, rörd fram, räckte henne en bukett, kysste hennes hand, och sade henne, några välvalda ord – Vi voro alla rörda, nästan till tårar.
Petersburg måndag 10. joulukuuta 1883
I går voro vi igen på konsert. Petersburgarne äro galna i pianobuller, för Rubinsteins skull – och en helt ung tysk, 18 år som heter d'Albert, ger på så förfärligt att man tror han kan slå hela flygeln sönder och samman – mycket kraftigt spelade han Beethoven, Rubinstein och Weber, men som jag, fattiga okunnig man tyckte, mycket känslolöst Schumann och Chopin. Emellertid var publiken i extas, och gaf honom en stor guldkrans, och fastän man hört piano och bara piano från 8 till 11, tvangs han ännu att spela 2 nummer öfver programmet. Denna d'Albert, liten, ful, otymplig, med en lejonman à la Rubinstein, är dagens hjelte långt mera än Sarasate. "C'est un genie” säga ryssarne, och då är det ej att resonnera emot. Visserligen är han förvånande säker och har en styrka som endast Rubinstein, men detta förfärliga slammer detta hamrande i timtal! – nå ja, jag är nu en okunnig stackare, och vill derföre ej komma fram med mina funderingar Sascha Manzeys och jag voro der. De voro i extas, fullständig extas.