Redan på vägen, tvärs genom Brüssel, beskrev Jules Dubois tavlorna i Musee Wiertz; Antoine Wiertz är en idealist i vår materialistiska tid och Edelfelt fick ett egendomligt blandat intryck av denne; Wiertz tavla "Kristi triumf" med den korsfäste frälsaren och Lucifer, samt "Kristus, Eva och Satan" är vackra och utmärkta; "Une scéne de l'enfer" med Napoléon den store och "en barnamörderska" är förfärliga; all effekt av Dubois glöd reducerades till intet då Edelfelt hörde Emile Claus imitera hans svada för några bekanta de träffade då de återvände till Antwerpen.

På konstmuséet i Antwerpen är det Anthonis Van Dycks ”Pietà” som präglat sig i minnet; Christi lik ligger i Marias famn, som förtvivlat blickar mot himlen; Johannes står tårfylld invid, medan änglarna ser med förtröstan på den döde mästaren eftersom de vet att han skall uppstå ur sin sömn; Peter Paul Rubens har målat samma ämne, men inte lika bra; Edelfelt instämmer med Jules Dubois uttalande om Van Dycks tavla: "Jag skulle ej bry mig om att kunna måla bättre än det der!"

Edelfelt har gjort skisser efter Peter Paul Rubens på konstmuséet; han har målat Rubens "makalöst vackra" Pietà; han tänker göra samma sak med Anthonis Van Dycks ännu makalösare version av Madonnan med den döde Kristus i sin famn; han stannar alltid vid Van Dycks Pietà: "On revient toujours, à ses premiers amours" [Man återkommer alltid till sina första kärlekar].

Alexandra Edelfelt behöver inte oroa sig för att Edelfelt skall överanstränga sig, de värsta concourserna [deltävlingarna] är nu över; om kvällarna har han concours i teckning och om dagarna har han kopierat i konstmuseet; han har gjort små skisser av Peter Paul Rubens Christus nedtagning från korset och St. Francois sista nattvard; han, Sidney Adams och Léon de Pape har också ägnat mycket tid åt att gå omkring och betrakta tavlorna; "Vad Rubens och Van Dyck dock är stora!"

De gamla mästarna bekymrade sig i allmänhet lite om ämnet; de inskränkte sig till ett givet, känt moment, deras styrka låg i att behandla det enkla ämnet kärleksfullt, ädelt och med mycket skicklighet i form och färg; vad har t.ex. Tizians tavlor för ämne, har inte Rafael hundratals gånger målat Madonnan med Kristusbarnet?; Edelfelt är övertygad om att de flesta som varit i Rom, München, Paris och Dresden och sedan talar om Rafael, Pietro Perugino, MichelAngelo och Giulio Romano har svårt att förstå att deras stora sida är det stilfulla i teckningen.

Pauline Ahlberg har föreslagit att hon och Edelfelt kallar varandra "du"; fröken Pauline är varmt kristligt sinnad men inte orthodox, hon förklarar många punkter på annat sätt än augsburgska bekännelsen; hon anser att apostlarnas och evangelisternas berättelser är inspirerade av det hänförda intrycket och den brinnande kärleken till Kristus, vilket utgör en grundval för en kristendom som motsvarar talesättet: bokstaven dödar men anden gör levande; det är roligt att umgås med ett "fruntimmer" som kommit så långt att hon tänker; genom Alexandra Edelfelt har Edelfelt blivit övertygad om att kvinnan lika väl som mannen bör kunna våga sig in på "reflexionens gebiet", tankens område.

Edelfelt får troligen inte finländsk mat under julhelgen; han hälsar hjärtligt åt Morbror Gustaf och Moster Fanny, samt barnen, Tajta (Fredrika Snygg), Morbror August och inspektoren; han önskar dem Guds välsignelse på Kristusbarnets fest.

Edelfelt gick till omnibusleden vid Pont Neuf för att hämta Pauline Ahlberg; omnibussarna var fulla så han fick i hast ta en vagn till Rue Miromésnil som ligger på andra sidan Paris; i snöglopp skyndade de till den protestantiska kyrkan på Rue Taitbout; Edmond de Pressencé predikade fängslande om de grekiska mysterierna, som enligt den nyaste forskningen var en gudstjänst, kult, som väntade på en förlossare och inte mera trodde på Jupiter, Juno och Mars och kom på så sätt in på barnet i Betlehem; han talade om Kristus som frälsare i en tjänares gestalt för att kunna vara en hjälpare för även de mest föraktade och minsta på jorden; han avslutade med en brinnande bön för Kristi kyrka, det arma splittrade Frankrike och hela mänskligheten; Pressencé är en gammal herre med grått skägg under hakan, som Johan Villhelm Snellman och Elias Lönnrot; som Alexandra Edelfelt vet är han medlem i Nationalförsamlingen och en framstående politisk talare.

Efter dopet var det gudstjänst, den norska prästen predikade raskt, varmt och bra; psalmerna "Gud är oss en väldig borg" och "Ack hör mig Herre Jesu Krist" gjorde djupt intryck på Edelfelt; efter gudstjänsten gjorde herrarna en lång promenad och bjöds sedan av Lindholms på middag i Weplers restaurang i Batignolles.

På grund av huvudvärken senast Edelfelt skrev kommer han inte klart ihåg vad han berättade, förutom att han refuserats i Salongen; större otur kan man ha: Jean-Léon Gérômes framstående elev, Joseph Wencker, har inte lyckats komma bland de 10 bästa som får tävla om romarpriset [prix de Rome]; av de tävlande är 7 elever till Alexandre Cabanel, 2 till Isidore Pils, Édouard Zier är den ende från Gérômes ateljé; den 19-årige Zier har gjort en vacker skiss på ämnet: Kristus säger till de fiskande lärjungarna att de därefter skall vara människofiskare; skissen för tankarna till Hippolyte Flandrin.

Edelfelt har sett Jules Bastien Lepage's romarpristavla och är alldeles tagen; ämnet är ängeln som förkunnar Kristi födelse för herdarna; medan de andra gjort dramatiska och effektfulla tolkningar har Bastien Lepage tänkt sig djupare in i ämnet; tre herdar, vanliga simpla människor överraskas av ängeln som visar dem huset i fjärran der världens frälsare föddes, inget överdrivet dramatiskt liv, ingen affektation, bara stor helig häpnad, andakt och stilla frid; ängeln är en liten blond flicka på tolv år med stora snövita vingar och en gråblå slöja och guldgördel; hans ängel är sådan man drömt sig Guds änglar i barndomen; Edelfelt är säker att Butti (Berta) Edelfelt skulle känna sig dragen till den vackra bevingade systern; Edelfelt såg Bastien Lepage och gratulerade honom för den lyckade tavlan; flera tidningar har skrivit om tavlan; kritikern i "l'Évenement" påminner att han redan för tre år sedan bett sina läsare att fästa sig vid Alexandre Cabanels elev, Bastien Lepages namn.

Från antiken kommer Edelfelt rakt in i medeltiden då han berättar om den "sjudundrande" kyrkoprocession som annandag pingst satte hela Frascati i rörelse; en berömd Madonna hade kommit på besök till Madonnan i Frascati vilket firades med en lång procession ledd av Nationalgardets musik, som spelade samma marscher och polkor som Victor Emanuel och "la constituzione e la libertà" [konstitutionen och friheten] hade hedrats med föregående dag; en liten obetydlig Kristus på korset bars med i processionen, men Kristus har så lite att göra med Vatikanens kult; Edelfelt har sett processioner i Flandern, men där var ännu så mycket andakt och "bigotteri" hos folket att man tyckte det hela var högtidligt; här var det inte ett folknöje; granna kyrkotjänare höll med sina häroldstavar och hotande åtbörder hopen på tillbörligt avstånd, utan tecken på andakt eller religiös prägel.

Edelfelt har läst Hippolyte Taines "Voyage en Italie" [Resa i Italien]; det är klokt, spirituellt som allt vad han skriver; Lorentz Dietrichsons "Vandringstid" förefaller dum och platt i jämförelse; Edelfelt tyckte tidigare att Dietrichsons böcker var intressanta, men de förefaller nu nordiskt-barnsligt-magisteraktiga; Dietrichsons bästa vän Walter Runeberg medger att han inte lyckats i dessa italienska saker; ett kapitel där Dietrichson skildrar ett nattligt besök i Vatikanens antikmuseum, är riktigt besatt, Herculestorsen växer fullt färdig med armar och ben; om antikens levande friska konst har en sådan verkan på honom att han svimmar, ser syner och åbäkar sig, så har han inte begripit antiken; om man vill ställa till en dylik effektscen skall man hellre välja medeltiden med blödande Kristuslik, flådda martyrer, St Agatha o.d.

Edelfelt tycker på kvällarna om att gå och se på folket; de bär alla prägeln av ”19 anor” och mer på sin panna; det är en fin och ståtlig ras; det är underligt att de inte är mera okunniga än de är, då de under sekler hållits så eländigt som djur av "Kristi ståthållare".

I dag igen har det varit fest, Corpus Domini [Kristi lekamens högtid], med musik, skott, högtidsklädda människor och procession; i dag ser Edelfelt Frascati och Tusculum för sista gången, han har nästan börjat hålla av vägarna och stigarna där.

Edelfelt ser Jules Bastien Lepage varje dag; han har fått en skiss till en av Bastien Lepages tavlor; ute på landet har Bastien Lepage låtit bygga en stor ateljé och börjat på med en Job och en Kristus till [världsutställningen] 1878; han håller på med ett porträtt i helfigur av en rik engelska som för några veckor i gången kommer till Paris för att posera i 1590-talsdräkt [porträtt av Lady L. (Madame Lebègue?)]; han har också en liten Orfeus på staffliet; under sommaren har han gjort porträtt av sina föräldrar och en massa landskap.

Edelfelt hörde en konsert på Operan; en fröken Tesdorff sjöng ur Georg Friedrich Händels Messias; konserten var skral och tråkig.

I förrgår var Edelfelt på en konsert i konservatoriet; han hade fått biljetter via Mademoiselle Jenny Vaillant, som Edelfelt gjort bekantskap med hos Gueldrys; endast elever uppträdde; den instrumentala delen var bättre än den vokala; en 16-årig violinist spelade en sonat av Ludwig van Beethoven utmärkt bra på piano; de manliga sångarna var dåliga ochh såg sluskiga ut; den som mest hänryckt Edelfelt på scen är Adelaide Ristori; de unga sångerskorna på konservatoriet bråkade [besvärade sig] för mycket; Georg Friedrich Händels Messias passade inte in i programmet; Mademoiselle Flandin sjöng bäst, hon lär vara född i Helsingfors, där hennes pappa varit fransk konsul; amerikanskan Miss Griswold var också bra, men hade ett grötigt amerikanskt uttal.

Julaftonen har en annan prägel hos Edelfelt än hemma; le reveillon, superandet efter midnattsmässan har en saturnalisk karaktär som påminner om karnevalen och dess stojande fröjder; det hedniska i sättet att fira le reveillon skiljer sig från julen hemma, där tanken på Kristusbarnet gör det till den renaste och bästa av årets fester.

Man är verkligen i valet och qvalet då det gäller att måla här, ty alla gathörn äro pittoreska. Något som jag ej förstår är att de 18 000 (fordom öfver 200 tusen) innevånare i Toledo (icke så många som Åbos) kunna fylla så pass bra denna stora väldiga stad med dess enorma, fästningslika hus. Toledo har ett så kungligt utseende, att jag först här rigtigt har förstått hvad den spanska monarkin engång varit. – Mamma vet att denna är en af de äldsta städer i verlden. Den säges vara grundlagd af judar som flydde under babyloniska fångenskapen. NamnetToledoth är hebraiska och betyda slägternas stad emedan alla Juda stammar voro representerade vid emigrationen. Under hela medeltiden fingo judarne hålla synagoga här i motsats till förhållandet i andra länder, detta också till följd af en legend, enl. hvilken Caïphas, innan han dömde Kristus rådfrågade alla judar i alla länder (!) och judarne i Toledo voro de ende som röstade emot dödsdomen öfver Frälsaren.

Senare gick jag ut med Paul för att köpa något åt gossarne och Lily – åt de förre köpte jag mycket välkomna saker men åt Lily hittade vi ännu ej på något. Åt Wania gaf jag en stor fotografi af Munkaczys Kristus inför Pilatus åt Koki en samling croquis militaires af Detaille och de Neuville – Fru Etter förklarade detta vara folier men jag är rigtigt glad att jag kom mig till dessa uppköp. Schura har jag tröstat med att han ej skall bli utan, och år Lily skall vi försöka få något i morgon.

Påskdagen fick jag af hela Etterska och Manzeyska familjen kort med påritade påskägg och Christos voskres – samt några ord af hvar och en. Fröken Sophie ber mig framförallt ej glömma dem – nous pensons toujours à vous. Krohn råder mig på det högst att tänka på saken, Om hon är intelligent och frisinnad, – och europé. "Ser du" sade han "både du och jag ha varit för mycket ute och ha från början allt för lifliga sinnen, för att nu mera vara rigtiga skandinaver, och ett fruntimmer med kråkvinkelsidéer från någon småstad i Norden, med detta rent skandinaviska förakt för den förvekligade södern, och det lättsinniga Paris, skulle förefalla oss lika främmande som om hon vore från Mesopotamien. – Jag kan med bästa vilja ej hata den ena eller den andra nationen, knappast tyskarna, sade han, och äro de europeer och frisinnade så äro de alltid mina landsmän.

Idag försökte jag ett stort medel – mot sorgset sinne att gå på Eremitaget och jag fann mig, som flere gånger i fjol, ypperligt deraf. Dessa gamla bekanta, utmärkte målare, intelligenta karlar, äro roliga att språka med, så gamla och döda de äro – ofta bra mycket roligare än de lefvande. Der ha kommit några nya Rembrandt till – två som jag åtminstone ej sett förut – Gigantiska, enorma mästerverk. En helig familj med Maria som ser efter om Kristusbarnet sofver och en hop små englar som komma nedtrippande i luften och säga "schsch" är bland de största konstverk jag någonsin sett. Se en sådan realist bör man vara, en som kan röra alla själens finaste strängar så att de dallra länge efteråt af förtjusning. Hvilken herrlig bild, och hvilken stor målare! Taflan är dessutom målad så, som blott en till kunde göra det, Velasquez. Och så en gammal gumma, också ny – så obeskrifligt bra! De händerna der äro så att man för en stund glömmer allt annat. Då Jag kom hem och såg mina opera omnia, svor jag öfver att vara en sådan Fnaslund. Storheten, hvarifrån skall man taga den, då man är en liten, tarflig natur? Om Mamma skulle se den der ängeln på taflan, hans rörelse, hans tycke – det är öfverdådigt, oförsigtigt bra! Och detta måleri är minsann ej hvarken torrt eller magert; dugtigt, manligt, så att man darrar i sin litenhet då man ser derpå.

Jag har haft ett tråkigt arbete i afton. Det att gå igenom öfversättningen af fänrik Ståls Sägner ord för ord med M. Bayle, den franske student som nu hålla på med andra delen. – Fastän vi haft ett helt filologiskt göra, diskuterat långa stunder om "anamma", huruvida det borde öfversättas med "nom du nom" eller "Peste" eller något dylikt, eller "han sprack den saten" huruvida saten der borde återges med "la diablesse" eller "la salté" o.s.v. så känner jag mig dock så uppfriskad och vederqvickt af Runeberg och fänrik Stål, att jag nästan glömmer detta bråk sedan tre timmar. För att icke förlora denna seance med M. Bayle har jag försakat 1• middag på banque de France med Magnins, 2• Operan i Seineprefekturens loge, 3• Munkacsys invigning af expositionen af Christus på korset.

Vill måla något "dugtigt" i sommar; från Nya Testamentet, men behandlat på ett nordiskt sätt, som "Julmorgon"; funderar på legenden ur Kanteletar om Kristus och Magdalena; skulle vilja måla bergspredikan, men den har Uhde redan målat utmärkt.

och så kommo D. och Amic hit och sågo på mina taflor. Magdalena – som Jag endast kunde var i trädgården, ty inne var det gräsliga tapeter – tyckte han mycket om som helhet – han bad mig ej röra hufvudena men förlänga Kristi kjortel och ta bort de röda banden från Magdalenas hufvud – båda förändringarna gjordes genast och taflan vann obeskrifligt. Stämningen tyckte både Amic och han mycket om – och de förstodo båda allt det jag velat säga. De prisade landskapet mycket – jag var nöjd naturligtvis – ehuru jag vid närmare efterseende och med minnet af Dagnans måleri fann teckningen så utsusel. – Men D. tröstade mig med den gamla satsen i "un chef.d'oeuvre n'est pas une ouevre sans defauts – och sade notre art ne consiste pas à faire du trompe-l'oeuil, mais à evoquer une émotion. – Mamma ser att det ej just är några ultra realistiska principer han har. –

Här är en "frie utställning" som är mycket intressant Jag skulle ha lust att skrifva om den. Der finnes isynnerhet ett kolossalt stycke af Skovgaard: Kristus "nedstigen till dödsriket" som med stora fel förenar en storhet och genialitet som jag är mycket anslagen af. Kristus kommer med ljuset i de dödas rike och "Sönderkrossar ormens hufvud" – De döda närma sig i legioner och få lif ju närmare de komma Kristus, och främst ligger Eva (en herrligt idé!) och ber på knä för dem alla i en alldeles magnifikt talade ställning. En sådan värdighet öfver henne, med det långa håret som skyler henne som en Mantel! Denna figur är bland det bästa jag någonsin sett. Kristus är litet för bombastisk – jag anser nog att Skovgaard genom hans häftiga gång, hans uppsträckta armar och vecken i den fläddrande manteln velat betona lifvet och ljuset som komma in i skuggans eviga hemvist men jag hade velat gifva mera mildhet och ro åt frälsaren. Skada att färgen är domgrå och litet smutsig. Men som sagdt, hvad gör det att der finns fel?

Jag är fortfarande vid godt mod och målar dugtigt Emellertid är jag på det klara med att jag aldrig mer gör ett porträtt på resa och att den danska aristokratin får se sig om efter någon annan målare. Jag har suttit och målat drägten, spetsarne m. m. efter en mannequin, och jag kan ej neka att detta Berndtsonska arbete roat mig – jag har åtminstone sluppit diskussionerna. Vore de ej alltid de samma kunde det väl gå – och af de två gifna ämnen religion och kärlek föredrager jag ovilkorligen religionen. Det senare ämnet är tyvärr det nu mera moderna och gränslöst menlöst, vettlöst ändlöst. När hon nu engång tror att man skall vara gift med en i himmelen, och jag en gång för alla icke förstår huru de skola bära sig åt som varit 2 gånger (eller 3 gånger som Cronstedt) gifta härnere, Så kunna vi ju ej komma till någon slutkläm. Att hon sjelf ej har barn gör naturligtvis att hon sätter ringare pris på den högsta och naturligaste af alla känslor – den som säkert fortsättes moderskarleken. Och hvad lönar det att tala om evigheten om hvilken Kristus sjelf säger att "icke englarne veta derom, utan min Fader allena".

Rjepin tyckte att jag borde skicka Kristus och Magdalena hit, likaså så viborgsgummorna. Kan jag få dem? – transport och assurans måste jag betala sjelf. Det tål att tänka på. Det är ej akademin som utställer, emedan ännu ingenting är bestämdt om den saken – utan den vanliga kringvandrande utställningen. Ett undantag skulle göras för mig i det att jag skulle utställa endast här i Petersburg 5 veckor.

Roligt är det att vara bekant ändå – Alla de här herrarne hade sett Kristus och Magdalena, Paraske, mina tvätterskor och hvad jag utställt i Paris. Sattler var mycket förtjust i Björneborgarnes marsch, hvaraf han sett litografin – i Strassburg. Är det icke märkvärdigt att denna, litografi kunnat hamna der – på hvilka vägar har den kommit?

Min lilla Madonna är helt annorlunda än den på Vasa tafla. Hon sitter mycket mera böjd – tar mera kärleksfullt i barnet – ser det i ögonen – med tårfyld och blick och leende mun (det är rysligt svårt att få fram detta) bakom henne går vägger horisontelt och i fonden synes Betlehem i månsken med tindrande stjernor. – Jag är intresserad af detta och förfärligt rädd att få det banalt och dumt – det kunde göras så vackert. Jag ville ha det hela så som Rydbergs "Barnen och herdarne följa dig gerna, strålande stjerna" men med något mera till: Jungfru Maria som ser i andanom törnekronan omkring Jesu hufvud. – Men jag vill ha in något rytmiskt i det hela – Något af Rydbergs verkligen sköna verser. Ack jag ville så mycket – och så är man ett söt som ingenting kan! – Jungfrun är helt hvitklädd hvitt dok också och ljuset från barnet mycket starkare än allt hvad jag hittils målat Det hela ser ut som en syn, icke som verklighet. Gud låte det blifva bra!

Jag har nu helt och hållet målat om min Jungfru Maria med barnet. Jag tror att jag nu kommit min idé litet närmare.

Sanny var som sagdt alldeles hänryckt öfver Gudstjensten på långfredagen – en gudstjenst som jag aldrig glömmer. Den härrliga sången och prestens alldeles märkvärdiga förmåga att läsa upp alla bibeltexterna om Jesu lidande och död – det var så att det gick igenom märg och ben. – Så litet egna reflexioner som möjligt – endast Bibelns stora, enkla, evigt gripande språk. Jag såg alltsammans så lifligt som aldrig förr.

Jag vill se Dagnans tafla – den måste vara härlig. Han har gjort de flesta lärjungarne alldeles unga – Christus står ibland dem med kalken höjd – en glaskalk der det röda vinet verkar som blod – och den andra handen hvilande på brödet – – Afton och eldbelysning. – Hvad det är lyckligt att det ändå fins konstnärer ännu i verlden och land der man bryr sig om sådant! Och Dagnan! mitt hjerta slår af stolthet och glädje för att han, just han gjort detta, för att jag känner honom, håller af honom och alltid sagdt: han är ändå ett strå hvassare än alla de andra.

En sorts tillfredsställelse erfor jag att se att mina senaste taflor Fiskarne, Leclercq, Paraske och Mme Pasteur voro betydligt bättre än Kristus och Magdalena. Alla ha vi gått framåt (vi finnar) sedan 1889 i dekorativ verkan. – Och det fins nationer, slaviska och romaniska, som absolut ingenting lärt sedan dess, och som de just ingenting kunde förut heller, så är det klent bestämdt med deras konst.

Gårdagens tidningar här talte om att L. Tolstoj skulle landsförvisats från det hel. Ryssland, sedan han utdrifvits ur den hel. ortodoxa kyrkan. Är det icke skamligt. Hvad skulle Kristus säga om han igen kom till jorden i en menniskas skepelse och såg all den nedrighet som folk våga bedrifva i Hans namn!