Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

italiensk frihetskämpe

Lähteet

Paris d. 28 Juli 1874. 28. heinäkuuta 1874
Till sin födelsedag fick Edelfelt brev av Karel Scriba, som skrivit på vers, och av Schulz; han fick också gruppfotografiet av dem alla i Antwerpen; fotografiet blev inte så lyckat, Frédéric Matthæi ser tjock ut, Edelfelt och Scriba är inte heller bra, medan Schulz är sig lik; han sänder fotografiet till Alexandra Edelfelt; på Matthæis födelsedagsmiddag hade man utbringat en skål för Edelfelt; bland de närvarande fanns Scriba, Schulz, Jozef Van Ryssen och Dewey Bates; de senaste kvällarna har han umgåtts med en ung målare [Peyrot] från Nizza som han lärt känna i Jean-Léon Gérômes ateljé; denne har deltagit i kriget i Giuseppe Garibaldis armé.
Paris d. 4 Augusti 1874. 4. elokuuta 1874
På kvällarna har Edelfelt ofta spatserat [promenerat] med Peyrot från Nizza; Peyrot deltog i hela kriget som volontär vid Giuseppe Garibaldis artilleri) och är nu i Jean-Léon Gérômes ateljé; han och Edelfelt delar till hög grad samma politiska åsikter; Peyrot beundrar Adolphe Thiers och den konservativa republiken, hatar Napoleon och kan inte förstå hur Henry V kan ha ett så stort parti bakom sig; han hade länge tagit Edelfelt för polack eller italienare på grund av hans sätt att tala franska.
Paris d. 15 januari 1886 15. tammikuuta 1886
Bjørnson talade om Norge, vänstern, Garibaldi, Paris, Runeberg, Topelius, lövskog och fågelsång.
Ospedaletti 10 mars 10. maaliskuuta 1891
I lördags aftse spelade de Ospedalettis ungdom en femakts dram dernere i byn – 12 due Sergenti – En kringresande marionett teaterdirektör (som liknar Carl Armfelt som ett bär) och som ej har pengar att komma härifrån hade inöfvat den. Mina modeller spelte alla med Det var kostligt, men gester ha de och en aplomb som är otrolig. Hjeltinnan i pjesen speltes af en 18 årig sömmerska och jag måste säga att jag sällan sett sådana (dramatiska och skildt tragiska anslag hos en dilettant. I en scen, der hon vill kasta sig ut genom fönstret för att rädda sin man för döden och hålles tillbaka af sina barn – var hon frappant lik Ristori. Fredrik Cygnaeus upptäckte ju Ristori under liknande omständigheter. Jag vill derför anteckna der här flickans namn det kan ju bli stort i framtiden. Sofia Rambaldi. Tänk jag hade tårarne i ögonen – Dr Lambert likaså – publiken tjöt från början till slut af pjesen. En gammal Garibaldist en af "i mille"uppträdde som en marskalk af frankrike i redingote med guldpappers ordnar på och – halmhatt. Men ni skulle ha sett den ytterligt vana herrskaregest hvarmed han i det afgörande ögonblicket slår upp sin kappa och visar denna strålande uniform och säger: som il marescialo. Theatern var det mest primitiva man kunde se – dekorationerna målade af dem sjelfva. Men ett grannt språk ha de och en säkerhet i gestera som är absolut medfödd. de kommo alla under mellanakterna och frågade hvad jag tyckte om dem och deras spel och Segnorina Rambaldi tycktes vara mycket smickrad öfver mina för resten alldeles upprigtiga komplimanger. –
Paris 3 maj 1897 3. toukokuuta 1897
Nog är det ändå underligt att detta sekel med allt dess ideella svärmeri för frihet och fosterland, med Navarino, Lord Byron, Polen, Ungern, Garibaldi – sist och slutligen skall utmynna i detta absolut ideallösa, reaktionära årtionde, detta fin de siècle som kunde kallas fin de l'idéal. Pengar, mycket pengar, bara pengar det är det enda som menniskorna bry sig om – icke, som under Napoléon III, de njutningar penningen kunde förskaffa, utan penningen sjelf – goda papper, räntebärande kuponger, obligationer turkiska jernvägsaktier – O!