Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

fransk militär, politiker

Lähteet

Paris d. 18 januari 87 18. tammikuuta 1887
I lördags deltog Edelfelt i "bal des Femmes de France" tillsammans med Chambure; han hälsade på Madame Koechlin som gick arm i arm med krigsministern Boulanger.
Boulanger ser energisk ut; liknar Palander.
Edelfelt har äntligen sett Boulanger, som är populär i Paris, trots elakheten mot hertigen av Aumale; Boulanger är mer populär än Gambetta.
Man talar om Boulangers framtida roll; om möjlig statskupp; krig, nu ser det lugnare ut.
Paris d. 5 juni 87 5. kesäkuuta 1887
Kriget [krigshot mellan Frankrike och Tyskland] är inte så överhängande då Boulanger är borta [från krigsministerposten].
Paris 21 mars 21. maaliskuuta 1888
Edelfelt har varit lat den här månaden "egentligen taget", som Boije säger; men det har varit krångel med modeller, väder; Blasco, vars porträtt Edelfelt målar, har dessutom försummat flere seanser eftersom han har varit sysselsatt med Boulangeraffären.
Paris 13 april 1888 13. huhtikuuta 1888
Den politiska situationen är oroväckande; Boulanger strävar till diktatur.
Boulangers popularitet bland äventyrare, sluskar, löst folk i alla samhällsgrupper, soldater och journalister är ofattbar.
Om Boulanger vill göra sig av med republiken, har han bättre möjligheter än Bonaparte.
Edelfelt har aldrig kunnat tänka sig att det stora flertalet ("packet, flertalet") av fransmännen är så huvudlösa; det sprids flygskrifter, tidningfar, ritningar och visor; kokarder med texten "Vive Boulanger" delas ut bland arbetarna; förnuftigt folk frågar sig vem det är som ska betala; de tror väl inte på allvar att Boulanger kan göra arbetarna lyckliga, ta Elsass Lothringen tillbaka och genomföra alla utlovade reformer som kan göra Frankrike till ett Eldorado; det är rent löjligt.
Edelfelt känner inte en enda boulangist, men ändå har Boulanger så många anhängare; anhängarna finns bland "de lägre klasserna".
Om Boulanger får den makt han vill ha, blir det krig; Preussen och Tyskland skulle inte kunna låta bli att slå en sådan "pratmakare" till marken.
Ellan och Edelfelt lider inte av "denna psykiska störning" och "epidemi" som boulangismen är; de ser på som åskådare.
Upphetsningen i samhället är dock stor; Gallén och Järnefelt höll på att bli ihjälslagna på ett ölställe för att de fällt förklenanade yttrande om Boulanger; Järnefelt fick en ölsejdel i huvudet och Gallén ett lyckligtvis ofarligt dolkstygn i kinden.
Paris 14 april 88 sent på aftonen 14. huhtikuuta 1888
Edelfelt tror att Boulangers väg till diktatorisk makt ska börja följande dag, då blir han antar Edelfelt vald till deputerad [i nationalförsamlingen, parlamentets andra kammare], sedan ställer han till med skandal i kammaren, upplöser parlamentet och utlyser sig själv till diktator; kriget är här till sommaren.
Människorna är galna, "nej stormgalna": de vill ha förändring, diktator och krig för att främja handel och vandel, för att "les choses ne marchent pas", sakerna inte fungerar; som om krig och diktatorer kunde ge bättre förutsättningar för handel, konstaterar Edelfelt uppgivet.
Paris 20 april 88 20. huhtikuuta 1888
Mannerheim tycks inte längre behagas av sin avgud markisen-rackaren Rochefort, som är Boulangers "slav".
Föregående dag var det en stor manifestation för Boulanger; "slafnaturen hos menniskan", konstaterar Edelfelt; de deputerade låtit befästa Palais Bourbon [där nationalförsamlingen sitter] så att folket inte skulle kunna komma in.
Tisdag e.m, skrifvet på cerclen 1. tammikuuta 1890
Den allmänna opinionen är inte för greven av Paris, hertigens av Orleans far, efter dennes koalition med Boulanger; Edelfelt det var tarvligt och dumt.
Tisdag 11 febr 90. 11. helmikuuta 1890
Grevinnan Moltke varit hos hertiginnan av Chartres, vars dotter Marguerite är förlovad med Louis Philippe.
Grevinnan Moltke vill gå till polisen imorgon, där Louis Philippe ska dömas; hela Faubourg St Germain kommer att vara där; Moltke menar att det inte är passande för diplomatkåren.
Louis Philippe ska försvaras av Maitre Rousse och ska också tala själv; Louis Philippe har fransmännens sympatier; Edelfelt: djärvt och patriotiskt, landsflyktslagarna har aldrig varit populära.
Ospedaletti 4 mars 1891 4. maaliskuuta 1891
Hôtellet här börjar byta om besättning d. 1sta mars reste lady B. med familj ett tyskt landgerevktsrath med fru från Celn i Hannover, en engelsk prest som var mycket hygglig och många andra – de som kommit i stället se ickebehagliga ut. Bl. fins här ett tjock otäck fransk grefve Dillon – skulle det vara Boulangers högra hand?
De äro förryckta i Paris för resten nu – att en stor stads opinion med ens skall kunna förändras du jour au lendemain af en Deroulèdes bombastiska fraser, är i sanning sorgligt. Detta vädjande till den der revanche känslan är ett lågt medel, isynnerhet om den, som nu, tjenar endast boulangistiska intriger. –
Paris 1 Juni 99 1. kesäkuuta 1899
Och nu detta spektakel med Marchand. Då jag var ner på boulevarden i morgse för att köpa mina skor, flaggade – de flesta hus och der var fullt med menniskor för att acklamera Fashoda hjelten. De vilja ha honom till en ny Boulanger. Det är då märkvärdigt hvad denna militär diktatur kan ha för en dragningskraft för fransmännen.
9 maj 1900 9. toukokuuta 1900
I morgon är middagen hos Mme Menard med Zola Labori, Zorns, Vallgrens och vi. Vi gläda oss mycket deråt, ehuru dessa herrar lära vara ytterst nedslagna till följd af nationalismens allt större seger – Senaste söndag segrade ju Deroulèdes anhängare här i Paris municipalval. Boulangismen om igen. Anatole France har i dagens Figaro ett dråpligt gammalfransk skoj med hela detta sällskap. Jag skickar Er det.
Paris 14 maj 1900 14. toukokuuta 1900
Ledsamt är att Paris municipalråd vid de två sista valen blifvit så öfvervägande nationalistiskt. Men den som lefvat och sett mycket, som jag, tröstar sig med att minnet om Boulanger t.ex. Efter hans Victoire écrasante i Paris i januari, skulle man ha väntat sig litet mera entusiasm för honom sedan han blef bortskickad också – och i Oktober, då jag igen kom till Paris, talte man icke mera om den försvunna idolen-martyren.
Paris 27 nov. 1900 27. marraskuuta 1900
Jag har ej sett onkel Paul, men väl stått med de tusentals menniskorna derutanför hotellet och ropat Vive Krüger!, vivent les Boers! – En massa halfvuxna pojkar (de som manifestera i Paris äro mest halfvuxna pojkar) stå och gnälla på gammal Boulanger melodi C'est Krüger / Krüger, Krügère / C'est Krügère qu'il nous faut! / Oh! Oh! Oh! Oh! Hvilket inte just är en värdig hyllning. Men läste en Monods tal till honom? Det är herrligt. Han var i spetsen för en Dreyfusard deputation, med Anatole France, de Pressensé, Psichari, Vaughan o.a. – L. M. läste upp talet här i ateliern just nu och Aino Ackté ropade "Men det är som om en finne skulle ha skrifvit det!" sade hon. "Det är allt det bästa vi tänka och vilja" sade L. M. och fr. Ackté sade i hastigheten sålunda den största kompliment åt sitt folk!
Paris 19 mars 1901 19. maaliskuuta 1901
I förrgår var Hugos stora middag på hôtel Ritz, det mest storfurstliga nuförtiden. Skild mat åt undertecknad. Som derför befinner sig utmärkt väl, – Jag har dessutom så vant mig vid mitt Vichyvatten med litet svagt hvitt vin i att jag alls icke afundas deras champagne. Derefter gingo vi, Gougo Ivanovitch, fr. Ackté, Karin B. fru Ingman, fr. Procopé – eftertruppen bildades af Henrik Standertskjöld och mig – gingo, säger jag – nej, tusen gånger nej, åkade i två landåer från Hotel Ritz till Bouffes – ungefär 30 sekunders åktur. "Les travaux d'Hercule" är en slags imitation af Offenbach – icke dem (Hercules är en slags Boulanger, Deroulède, "Notre jeune et sympathique demi-dieu, såsom han sjelf dikterar åt tidningsinterviuwarena) – men ytterst skabrös, så att fröken Ackté bara satt i den rysligaste ångest att se några bekanta ansigten bland publiken – emedan det icke skulle gå an att hon blefve sedd der. Hugo förstod ej kvickheterna utan tyckte bara att det var "lihoj". Efter teatern stufvade Hugo med egen hand och ett energiskt "siså"! in hvar och en af damerna i den rymliga landåen, och så den der handrörelsen åt kusken, som icke riktigt förstod detta teckenspråk. Jag hoppade in i landån också och alla flickorna voro mycket häpna öfver den hastiga affärden – men jag försäkrade att så var Hugos sätt – det skall gå bara, undan för undan! Sedan dess har Jag ej sett honom, men måste väl i afton gå dit och lemna kort. I morgon reser han. Mycket vänlig men allt mera oåtkomlig för andras tal och kvickheter, som han alls ej hör på. – Sedan jag släppt ut 3 kvickheter, hvilka gingo oförstådda och ohörda förbi Hugos öron, lemnade jag den sporten och blef åter den anspråkslöse, tysta gästen.