Albert Edelfeltin kirjeet

Syväsukellus Albert Edelfeltin elämään ja taiteelliseen työskentelyyn – Albert Edelfeltin kirjeet äidilleen, Alexandra Edelfeltille vuosina 1867–1901

Kirjeet aikajanalla ovat kronologisessa järjestyksessä, alkaen ylävasemmalta ja jatkuen alhaalle ja oikealle
  • Kirjeet
  • Suomeksi käännetyt kirjeet
  • Liittyvät kirjeet

Kirjoitus

g.m. Sebastian von Etter, dotter till generaldirektören vid intendenturväsendet i Ryssland, verklige geheimerådet Johan Jacobson och Emilie Ellis

Fragment 30. lokakuuta 1879
Snälla fru Emilie Etter kan inte förneka sin natur och har skrivit ett vänligt brev; men det tycks vara fatalt ställt med postförhållandena i Petersburg.
Paris, måndag d. 23 nov. 23. marraskuuta 1879
Med Guds hjälp hoppas Edelfelt att Alexandra Edelfelt aldrig behöver ångra köpet av villan; Edelfelt hoppas kunna betala denna skuld och lovar sörja för räntorna; tante Adèle Gadd erbjöd denna gång Mamma inte bara goda råd, utan också kapital; hade inte fru Emilie von Etter arbetat med händer och tänder hade Mamma helt säkert aldrig lyckats få villan.
Paris d. 15 dec 1879 15. joulukuuta 1879
Edelfelt skall skicka kort till Etters enligt Alexandra Edelfelts förslag.
Paris d. 17 dec. 1879 17. joulukuuta 1879
Edelfelt frågar om det inte vore skäl att beställa en roddbåt av Lindström på Hermansö för nästa sommar, eller räcker det med Etters roddbåt?
Paris d. 20 maj 1880 20. toukokuuta 1880
Det var roligt att höra Alexandra Edelfelts intryck av Haiko; verandan med sina rödkantade markiser kommer att ge ett trevligt intryck; Edelfelt hoppas de redan i år kan få stockrosor och pioner, han tycker om stora röda blommor; i ateljén har han alltid pioner; i en annan vas har han liljekonvaljer; det är bra att Gamla Haiko ligger en bit bort från Etters; de får ha sin frihet och kommer dessutom närmare det vackra Hermansö.
Midsommardagen 1880 1. kesäkuuta 1880
Edelfelt gläder sig över att familjen nu är välbehållen på landet vid den vackra Haikofjärden; han hoppas det vackra stället, Etters och sommarljuset utplånar minnet av allt flyttningsbesvär; Alexandra Edelfelt ska inte sörja den andra villan; om de får pengar kan de bygga om gamla Haiko och göra det till den finaste europeiska villa; Edelfelt undrar om Mamma tänkt på stockrosor och pioner; de gamla lövträden är trevliga och ger mera omväxling än på den förra villan.
*Edelfelt sänder hälsningar till Etters och Tante Adèle Gadd.
Paris d. 11 Juni 1880 11. kesäkuuta 1880
"Den hederliga Haikotaflan" är den enda i de 4 utländska salarna som har inskriften "medaille"; Edelfelt frågar sig om de kunnat tro detta då Mari bar den tunga duken upp och ner, när Fiu satt och poserade och Madame Emelie von Etter med svit kom och såg på hur arbetet framskred.
Paris d 7 Juli 1880 7. heinäkuuta 1880
Det är roligt att Alexandra Edelfelt kommer väl överens med Etters.
fredag kl. 12 på natten 10. syyskuuta 1880
I kväll har det märkts hur innerligt avhållen Alexandra Edelfelt är; av fru Emelie von Etters sätt att tala framgår det att hon håller av och beundrar Mamma ofantligt; hon ställer inte denna affection [tillgivenhet] i jämnbredd med vanliga vänskapsförhållanden.
Följande dag har Edelfelt sista seansen för porträttet; han tycker inte att det är lika lyckat som Lilli von Etters porträtt, men Etters tycker om det; han hoppas vid Gud att han ser färg och form på rätt sätt och inte störs av tanken på stackars Emile Walleen.
I förrgår på kvällen var Hanna Born där; hon var tvär och surmulen mot fröken Sophie Manzey, så åter plötsligt öm mot Madame Emilie von Etter, någonting ouppfostrat och hysteriskt som inte anstår en så högadlig fröken; sedan hon åkt diskuterades hennes sinnestillstånd; Edelfelt påstod att det varit krakel [bråk] i hemmet, och att utsikten att tillbringa vintern på landet hade spätt på hennes svårmod; de andra menade att Hanna Born var olyckligt kär i Edelfelt; Koki von Etter var obarmhärtig och härmade henne och Mademoiselle [?] Hedvige och har gått på med Gammelbackaspråket [franskan som talades på Gammelbacka].
Etters kan inte märka att det är i oordning därhemma; de var rörda över att Alexandra Edelfelt mitt under dessa förfärliga dagar hunnit och velat ägna några tankar åt dem.
Söndag 3 octobre 1880 3. lokakuuta 1880
Fru Alexandra Manzey påminner om fru Emilie von Etter; lilla Schura Manzey är bortskämd; fru Manzay är lika hastig i omdömen och beslut som fru Etter, har starka antipatier och sympatier; hon tycks ha en tystande verkan på sin dotter, som var mera kuschad än på Haiko.
Edelfelt hoppas ha ateljén i ordning då han återser dem; han har köpt mattor och draperier, samt allt som behövs för sängkammaren; han har lagt ut 713 francs; han har sett vackra bord för 100 francs och två stolar för 25 francs stycket; det behövs ännu ett skåp och två fåtöljer; den inre salongen blir vacker med röda gardiner med isydda kinesiska broderier, det hela tapetserat med japanskt papper, samt divanen med mattan; då Paul von Etter överräckte Manzeys skuld för porträttet gav han också en dyna som fru Emilie von Etter sänt honom; han uppmanar Alexandra Edelfelt tacka henne och skriva att dynan kommer att bli det vackraste utsmyckningen i hans lilla salong, då han ligger där och röker ska det röda broderiet påminna honom om den vänlighet som visades honom på Haiko.
d. 15 Oktober 1880 15. lokakuuta 1880
Madame Alexandra Manzey ser inte lika bra ut som fru Emilie von Etter; hon är originell och hastig i sina omdömen; hon yttrar sig ännu mera bestämt än Madame la Générale [Generalskan]; Edelfelt kan inte finna det hämmande inflytande hon skulle ha på Fröken Sophie Manzeys glättighet; det som gjorde henne så uppsluppen på Haiko var de nya förhållandena och att hon för första gången kände sig vara på egen hand; Edelfelt väntar otåligt på dem och tänker som Mon baron i Naboben "petite femme – me trotte dans la tête – enfin! [en liten kvinna – snurrar i mitt huvud – nåväl!"
Paris. torsdag 28. lokakuuta 1880
Föregående dag var förtjusande; de slapp Generalen genom att göra en utfärd utåt landet, de tog en vagn till St Cloud; vädret klarnade upp och de förvillade sig nästan i parken så att fru Alexandra Manzey blev trött; de kom i "stickmörker" till Boulognerskogen; Edelfelt föreslog att de skulle dinera à la Cascade, de älskande parens restaurang; middagen blev animerad, de drack champagne och flickans is tinade fullkomligt; fru Manzey har samma generösa natur som fru Emilie Etter och var på ett briljant humör, det är omöjligt för henne att dölja sina tankar; fröken Sophie Manzey började med att driva med Mischa Wolkoff, men gick sedan över till annat; efter att ha bjudit kusken på middag i köket var de överens om att de haft en förtjusande dag.
Måndag, allhelgonadag 1. marraskuuta 1880
Edelfelt uppmanar Alexandra Edelfelt att vara försiktig med det hon skriver till fru Emilie von Etter, vartenda ord når Manzeys.
d. 17 nov 1880 17. marraskuuta 1880
Edelfelt undrar vad det är för "skandaler" som Grevinnan Wilhelmina Ehrnrooth insinuerat; det är grymt att den enklaste sak inte ska få bli sådan den är utan förstoras och utmålas av dumhet och avund; de må säga vad de vill om Edelfelt, men om de ger sig på fröken Sophie Manzey eller Etters skulle det göra honom rasande; han har alltid velat vara lojal och gemtlemannamässig och aldrig lova mer än han kan hålla till fruntimmer; Hanna Born är inte nobel trots sina anor; allt hon kunnat säga är inte annat än lögn; det är lämpligt och bekvämt med karlar, dem ger man en örfil eller skjuter ihjäl; inför fruntimmers förtal står man försvarslös och skär tänderna.
måndag d. 29 nov 80. 29. marraskuuta 1880
Alexandra Edelfelts brev kom samtidigt som Gunnar Berndtson som 10 dagar levt med Etters och Manzeys i Petersburg; Berndtsons tal om deras utomordentliga vänlighet dementerar Mammas farhågor om smolk i mjölken då fru Emilie Etter inte har hört av sig; Berndtson blev väl emottagen och förlängde sin vistelse i Nevastaden för att få vara tillsammans med fröken Sophie Manzey; Mischa Wolkoff lär numera betraktas som en buse; Berndtson sade att fru Jacobson var den vackraste och behagligaste i familjen, lika snäll som fru Etter, men vackrare; Edelfelt kan inte förstå Konny Zilliacus prat om hennes dryghet mot de finnar som var på bröllopet.
torsdag. 2. joulukuuta 1880
Alexandra Edelfelt fick se att fru Emilie von Etters tystnad berodde på andra orsaker; det är roligt att hör att de bevarat Edelfelt i vänligt minne; Gunnar Berndtson är inte observator till sin natur och hindras av sin tystand och en viss avundsjuka för att allt för mycket utlåta sig om den stämning som rådde i Petersburg gentemot Edelfelt.
d 21 dec 1880. 21. joulukuuta 1880
Fru Emilie von Etters samvetsfrågor är svåra att svara på nu; Edelfelt var åtminstone kär då Manzeys var hos honom, därefter har han drabbats av betänkligheter; han har heller ingen garanti för att hon [Sophie Manzey] har varma känslor för honom; han tycker inte om det kinesiska och gammalryska sättet att hustrun aldrig fick se sin man före bröllopet eller opponera sig mot valet; han är nyfiken på att se sina känslor följande sommar; han har aldrig sagt något om att det är fråga om verklig kärlek; hon är modig som står emot Mischa Wolkoff, men det betyder inte nödvändigt att hon flammar för Edelfelt; enligt Paul von Etters brev är W. degoûtant [otäck] och tråkig; Edelfelt tror att hon aldrig varit kär i Wolkoff, men tänkt sig möjligheten av ett konvenabelt parti; hon har många exempel på en sådan dräglig existens i sin närmaste närhet; "Je ne crois plus à l'amour" [Jag tror inte längre på kärlek] sade hon en gång, "depuis que j'ai vu la tante Nadine, que je croyais capable de grands sentiments épouser Armfelt – et ils sont heureux!" [sedan jag sett tant Nadine, som jag trodde var kapabel till stora känslor, gifta sig med Armfelt – och de är lyckliga!".
Fjerdedag jul 1880. 28. joulukuuta 1880
Edelfelt måste säga att han bland konstnärer träffat på de trevligaste sällskapen, där det utvecklats en samvaro med esprit och fördjupade tankar, även om de framsagts under skoj och komedi; han talar i detta fall inte om skandinaverna på Ermitaget; det umgänge Edelfelt efterlyser är omöjligt med människor som stelnat i en eller annan form, som avsagt sig alla egna reflektioner för att anta det mindre komprometterande, konventionella sällskapstänkesättet; det som var roligt med Etters och Manzeys var att de blev sig själva och hade mod att uttala sina tankar, man stod inför människor av kött och blod och inte dockor.
12 januari 1881. 12. tammikuuta 1881
Från Paul Etter hade jag i går ett långt bref, skrifvet i vinterpalatset under nattens stillhet, då han höll vakt. Collin tyckes ha slagit an, och han förebrår mig att ha skildrat honom såsom menniskofiendtlig och något tafatt. De tyckas ha ganska roligt, och Paul säger att jag ändtligen må komma till Petersburg, åtminstone passera nästa vinter der. Eftersom ingenting ännu blifvit sagdt åt de Kejserliga, lära väl någon resa i nu på vårvintern ej mera vara att tänka på. Får nu se om Collin verkligen gör några briljanta affärer. I bref till sin familj hade han sagt att han haft större depenser än han trodde. M. W. tyckes fortfarande hålla på med sin, efter mitt tycke, dock temmeligen matta cour. Det kan ju ej vara annat än fadaiser han säger, då han aldrig så kompromettera sig att han kan bli körd på porten. – Till fru Etter har jag skrifvit ett så artigt nyårsbref som jag kunnat. Ännu har jag ej fått veta om solfjädern kommit fram. Nu efteråt ångrar jag att jag ej tog en annan montyr; jag är så rädd att denna efter Pburgska förhållanden skall anses simpel och dock för grann.
Nu farväl för denna gång. Jag skickar en fotografi af mig, densamma som Etters och Manzeys skola få – Ack hvad jag liknar Böning på den; jag måste väl göra det i verkligheten också. – tusen varma helsningar från Atte
Tisdag januari -81. 18. tammikuuta 1881
Från Paul Etter har jag haft ett sorgligt bref i anl af fru Jacobsons svåra sjukdom. Måtte hon gå igenom lunginflammationen. Jag önskar det för Generalskans skull; hon, stackare har nog mycket att bära på ändå. Solfjädern tycks ej ha kommit fram, jag skall i dag gå och försöka ta reda på dess öde genom oläsligt. Manzeys ha också haft det sjukt hemma; ty lilla Schura har haft difteri som tyckes ha varit rätt häftig t.o.m. Om Sophie skrifver han ej ett ord. Fastän jag ej känner fru Jacobson, sysselsätter hennes sjukdom dock ofta mina tankar, som sagdt, derför att jag så ogerna ville se Generalskan med sten på börda.
d. 24 Januari 1881 24. tammikuuta 1881
Jag tänker ofta på den stackars fru Etter. Hvad de måtte ha haft det svårt, med lilla Schuras sjukdom till! Jag antar, att om sjukdomen blifvit värre, de då skulle ha skrifvit. Då jag nu ej haft några underrättelser sedan Pauls bref skrifvet d. 31 Dec. (ryska stylen) antar jag att fru Jacobson är på bättringsvägen.
d. 2 februari 2. helmikuuta 1881
Fru Etter har skrifvit mig om Mm Pasca. Jag tror egentligen ej så mycket att Mm P begärt min och Berndtsons adress för att ta reda på mig som ej mera för att ändtligen få ett portrett som Wolkoffs skickat med Bson men som denne ännu ej framfört emedan han 3 gånger sökt henne förgäfves och personligen vill öfverlemna paketet Jag kan dock ej rigtigt förstå hennes mening. Slog hon ej sjelf efter Michel W. Huruvida hon är skild från sin man vet jag ej – det lär vara någonslags storskojare hvars bedrifter gjort att giftermålet förklarats af intet värde. – Emellertid är jag naturligtvis beredd att emotta den stora skådespelerskan; i intet fall skulle Jag på minsta sätt ha kompromotterande hvem det vara må.
Jag är rigtigt lycklig öfver fru Jacobsons tillfrisknande, ehuru Jag ej känner henne. Det hade varit rysligt hårdt om fru Etter, denna den älskvärdaste menniska på jorden, ännu fått denna stora sorg att dras med. Hon är verkligen bra älskvärd fru Etter, och då jag skrifver t.ex. "cette amitié qui m'honore" så är det alls ingen fras. Jag känner det som en heder att ett stöd att ha en sådan persons vänskap – om också brorslotten kommer på Mammas del.
Onsdag d 16. febr. 1881 16. helmikuuta 1881
Nu har väl fru Etter skrifvit – Paul har uti en lång epistel återigen öfverhopat mig med komlimanger, om solfjädern, så att jag på fullt allvar börjar bli generad. Mycket talas det åter om Madame Pasca, men ingen Madame Pasca har hörts af. Jag är nyfiken att få göra hennes bekantskap, ehuru jag redan tycker mig känna henne, såsom en slags prototyp för gammal aktris – litet klokare än de flesta tror jag.
Paris fredag d. 12 mars 81. 12. maaliskuuta 1881
Mme Pascas bekantskap har jag nu ändtligen gjort. hon var alls ej "poseuse" tyckte jag, men aktris ändå ända in i själen. Hon talade mycket om sin misslyckade resa till Haiko om Petersburg o.s.v. samt bad mig lemna henne en hop underrättelser ifall resan till Sverige o. Danmark blir utaf. Hon inlät sig ej på något längre räsonnemang om våra vänner i Petersburg, men pratade sju stugor fulla om sig sjelf om sina planer, o.s.v. Hon är rysligt sysselsatt nu på gymnase spelar 3 à 4 gånger i veckan, inöfva med Augier flere af hans pjeser för resan till Norden, och är derföre i ett sjå som är förskräckligt. Hon erbjöd mig plats på Gymnase närhelst jag funne för godt att be henne derom. – Bonnats portträtt liknar ej ett dugg – jag såg det nu bredvid originalet – det må vara utmärkt som målning, men inte är det hon.
Paris d 16 mars 1881 16. maaliskuuta 1881
Om söndag, då jag slipper af med taflorna, blir jag som en annan menniska. Då jag nu dessutom om aftnarne tecknat ett porträtt af Gounod, har jag lefvat i sträng sysselsättning och ej haft tid till korrespondans eller annat, derföre får mamma äfven osammanhängande och telegrafiska bref. Och nu farväl för denna gång – Jag är mycket nyfiken att få bref ang. sinnesstämningen i Finland och likaså att få underrättelser från Etters i P.burg. Tusen helsningar till flickorna från Atte
Måndag d 21 mars 1881 21. maaliskuuta 1881
Conciergen väntar på brefvet som skall afsändas kl. 5; jag slutar således och hoppas snart kunna skrifva mera Helsa tusenfaldt till flickorna och alla bekanta. Till Etters skall jag skrifva en af dagarne. Farväl Mammas Atte.
Granada, måndag, annandag påsk 1881. 18. huhtikuuta 1881
Paul Etters bref om fru Jacobsons död fick jag i går, och denna sorgliga underrättlese gjorde på mig ett djupt intryck. Jag skall skrifva till fru Etter. Stackars hon!
Till fru Etter skall jag, som sagdt skrifva. Hvilken kapital förändring i hela slägtens lif. Måtte nu dessutom de politiska tilldragelserna i Ryssland ta en lyckligare vändning – det ser verkligen bra mörkt ut också för framtiden.
Torsdag d. 21 april 21. huhtikuuta 1881
Jag har skrifvit till fru Etter. Hvad jag deltager djupt i hennes och hela familjens sorg!
Café de la Régence d. 7 Juni 1881. 7. kesäkuuta 1881
Helsa fru Etter rigtigt hjertligt från mig. Jag hoppas att landtluften skall göra godt åt hennes krafter, uttömda under denna förfärliga vinter.
Paris d. 7 juni 1881 7. kesäkuuta 1881
Jag väntar med otålighet bref från Anni för att få måtten Möjligt är att jag vid valet af klädning också litet kommer att tänka på nyttan (för mig) d.v.s. tar något som lämpar sig att måla. Jag lofvar att jag ej skall plåga dem öfverhöfvan. – Och nu farväl. Helsa Haiko, Etters, tante Gadd och alla från Atte
d. 20 Juni 81. 20. kesäkuuta 1881
Jag reser näml. öfver Lübeck–Stockholm Helsingfors ty jag har nu alldeles öfvernog af Reval der jag fick ligga i 30 timmar i höstas, och som jag svor att aldrig återse här i lifvet. Posten går, mera om några dagar Mammas Atte som bara längtar att komma till Haiko *Många helsningar till Etters, tant Gadd, flickorna
Petersburg söndag 30 okt 81 30. lokakuuta 1881
I Petersburg var fru Etter sjelf mig till mötes; jag kan ej säga hur flat och generad jag var. Der hade hon stått i kölden, ty stationen var märkvärdigt nog oeldad; Paul hade fått lof att gå på tjenstgöring.
Lilli mådde bra och intog kaffe med generalskan och mig, gossarne voro borta i skolan, och Paul i kasernen. Kl. 1 kom den sistnämnda hem, och vi dejeunerade. Fjodor bockade förtvifladt för mig, Mascha stannade och gjorde en orientalisk bugning.
Hvad just lyxen beträffar ha Manzeys det ungefär som Etters. Äfven der finnas goda taflor 1 ypperlig Canaletti och ett godt porträtt af fru Jacobson som ung af Steuben, några gamla holländare o.s.v.
Att vi mycket ja mest talt om Mamma med fru Etter behöfver jag ej säga. – Eget hvad här är lugnt och stilla i detta qvarter, precis som i Kronohagen, ej ett knyst från gatan.
*Lilli förtjust öfver böckerna – dock var det hennes mamma som läst i dem.
Petersburg torsdag – nov. 1881 23/nov. 1. marraskuuta 1881
Efter theatern gingo vi till Manzeys der thé intogs och der fru Etter var. Nikolai Ivanitsch var grof i sina liknelser samt ytterst kraftig i sitt tal om kärleken. Han är ändå så bonde, att man måste sluta med att ta honom från den komiska sidan. Familjen Jacobsons afgudadyrkan har skämt bort honom. I allmänhet har jag ej sett många så egendomligt utvecklade familjer som dessa Jacobsöner. I grunden har ingen annan än fru Etter af dem vana vid menniskor samt vyer utom familjens krets. De vilja nu på allt sätt öfvertyga mig om att Nadja är ett ideal, och att jag ännu skall komma att erkänna henne som verldens första qvinna, – men jag fruktar minsann!.. – Ack, jag är ju ej något barn och har sett qvinnor i hundratal, och måste med handen på hjertat säga att denna ej är något märkvärdigt och att hon är specielt osympatisk för mig.
I afton har jag bjudit hela Etterska familjen på Sarasates konsert, hvilken artighet fru Etter till den grad senterade att hon blef röd och hvit igen.
Fru Etter är, då vi äro ensamma med Paul, alltid densamma, men underligt tyst och tillbakadragen med de andra systrarna. Fru Armfelts röst är den som höres mest. Spetschinsky är en rigtig räf, något tråkig för resten. Jag kan ej begripa hur gubben Manzey kan slå sig ut så alldeles utan herrbekanta. Armfelt, Spetschinsky, Buistroff, Sascha och Mitja (Wolodja är sällan med) se der svärdssidan utan omvexling
Onsdag 2. marraskuuta 1881
Med fru Armfelt kan jag ej, nu lika litet som i somras, och detta ger alltjemnt fru Etter anledning att på det varmaste prisa henne för mig. Hon är eller rättare var för dem inbegreppet af allt fint, vackert och behagligt, och de kunna ej förstå att alla ej ha samma åsigt.
Emilia Ivanowna är sig lik, dock är hon tystlåtnare än vanligt i större sällskap, der Sascha o. Grefvinnan Armfelt föra ordet. Här i Petersburg ha de rakt inga andra bekanta än slägten, och konversationen här likasom på Haiko rör sig uteslutande omkring den och några intima såsom Buistroff. Stora dispyter om honom ha åter egt rum. Grefvinnan Armfelt går i döden för sin vän. Jag har sett en fotografi af hennes passion före Armfelt, en Bogdanoff, och finner deraf att mujiktypen behagar henne. Denne kontrysse skulle, likasom den store, den odödlige, den gudomlige Buistroff, äfven ha haft "énormément d'ésprit". Armfelt är visserligen taktlös, men så hålls han också som en hund af sin fru. Allt hvad som kan ha en aflägsen slägtskap med aristokrati, Finland eller Sverige, gås åt hejdlöst af tjotje Nadja med hennes utputade läppar och fyrkantiga armar. – I måndags var jag på visit hos Armfelts – åter stort gräl om Buistroff.
I går voro allesammans på middag här, utom Spetschinskys, som ej komma rätt bra öfverens med de andra. Manzeys äro utmärkt hyggligt folk, liberala civiliserade. Fröken äro söt men kall. Hon har litet utslag i ansigtet, och det klär henne ej. Ytterst enkla äro alla dessa fruntimmer i sin toilett, fru Etter har en magnifik men mycket tunn paltå likvisst.
Fru Etter är ändå kronan bland dem alla, och ser man henne på närmare eller fjärmare håll, här eller på Haiko är hon dock alltid densamma. Jag måste i nästa vecka bjuda dem på supé ute på öarne, har talt med Paul om saken, och han finner förslaget excellent. Åt Lilly och Schura Manzey äfvensom Baby har jag köpt mycket godt hos Ballet. Älskade Anni och Butti, huru gerna skulle jag ej bjuda dem med på kalaset. Och jag saknar Mamma ofantligt. Skicka Dagbladet.
Tisdag 8 nov. 1881 8. marraskuuta 1881
Ack Mamma, Mamma, jag är ej ett grand gladare än Mamma är. – Jag känner på mig att om jag skrifva allt till Mamma, som jag dagligen och stundligen tänker, så finge mina epistlar ett bra stort tycke af de mest glödande kärleksbref. Om jag saknar Mamma? – Jag håller bestämdt af Mamma mera för hvarje dag. Ack hvad jag tycker Mamma vara tusen gånger klokare, intressantare, bättre än alla andra – Hvad jag förstår mig sjelf bra då Mamma hjelper till att reda ut mina idéer. Och hvad jag vid hvarje steg här ville tala med Mamma, beklaga mig eller rasa ut mot ett eller annat, och nu har jag ingen att tala med. Emilia Ivanovna, jo, men det är så sällan jag får vara på tu manhand med henne. Pojkarne, enkannerligen Wanja, ha sina Haikovanor – tiga och samtycka, men sitta med lyssnande öron och öppna munnar.
I går var det middag här med Jacoby, Manzeys och fru Spetschinsky. Bara ryska talades, så att jag blef alldeles alamodiger. Fru Etter öfversatte visserligen de största qvickheterna som sades, , men jag kände mig ändå så förfärligt dum. – Då Manzeys äro ensamma hemma är jag rigtigt à mon aise, men så snart någon annan kommer då blir det igen den evinnerliga ryskan, bara ryska ingenting annat än ryska. All konversation rör sig om Wolkoffs Odinzoffs, Armfelts, Sacha, Wolodja och Mitja, German Gustavovitsch etc.
De svenska köksorna äro ändtligen i antågande, de komma i afton med tåget sedan vi ett ögonblick fruktat att de fastnat i isen eller alls ej afrest – och just nu hade fru Etter engagerat en ny kock.
Min älskvärda värdinna fruktar att det evigt enahanda i familjen, de samma samtalsämnena o.s.v. skola trötta mig och säger ofta "Comme vous devez vous ennuyer"
Spetschinsky sjelf är nu i Moskva. I afton äro vi alla ditbjudna på middag. – De bebo ett rigtigt furstligt palats med balsalong som går genom två våningar, förgyllningar o.s.v. – ingen så vacker balsalong finnes i Helsingfors. – De äro ännu ej rigtigt installerade i sitt nya hus, men der kan bli vackert. Men uti all denna rikedom finnes ej detta något som man anträffas i Paris, "le goût et le chic". Är det förgyldt så är det för mycket förgyldt bredvid en marmorvas af flere tusen rubels värde står en simpel skärm eller något dylikt. Fru Etter har mest smak af alla systrarna. Fru Spetschinsky ser ut som sin egen piga i detta granna palats, så förskräckligt enkel är hon. – Jag vet ej hvarföre de äro så enkla, dessa fruntimmer, då de ändå betala fabulösa priser för hvarje tråd de ha på kroppen.
Med fru Etter har jag haft några samvetsfrågor på tapeten – Ce n'est pas assez serieux ni d'un coté ni de l'autre" säger hon. – Armfelt har gjort mig mycket illa både genom sitt gräl om Finland och de små försåtliga snärtar han gifvit min person. – Jag är ändå bra barnslig som känner mig stukad här. – Har Jag ej Paris framför mig och der der vinkar mig rykte och rikedom? – Lifvet är ändå så helt annorlunda än hos oss – och det skall fru Etters 6 år i Finland till för att öppna ögonen på dem. – Finland är för dem här lika obekant som Nouka-Hiva och Patagonien.
Men tiden lider och jag måste göra mig i ordning för middagen. Som jag tidigt i morgse begaf mig ut för att få taflan, har jag så godt som alls ej sett fru Etter i dag
Fru Etter är tyst, stukad, alls ej densamma som på Haiko. Hon är dessutom nedslagen för att hennes man ej är nöjd i Moskva, utan önskar att hon skall komma dit med.
St. Petersburg d. 9 nov 1881 9. marraskuuta 1881
Några ord blott. I går på e.m. gingo vi till Spetschinskys, der en fin middag intogs och der aftonen passerades. Sällan har jag haft så tråkigt, och troligen hade alla i sällskapet, utom Armfelt som ständigt pratade, samma erfarenhet. Jag försökte, jag försökte verkligen att se glad ut ändå, men mot hela denna atmospher af familjekonversation på ryska, ständigt, alltid evigt om samma saker och personer, kan men ej hålla stången. Att fru Etter gjorde precis samma reflexioner som jag, det märkte jag redan der, men isynnerhet då vi kommo hem igen, och hon utgjöt hela sin galla. Naturligtvis gör sorgen efter modren och det splittrade hemmet sitt till, men isynnerhet är det deras eviga lif inom familjen ensam, som gjort dem ensidiga. Ytterst ömma för de små barnen äro de, och det är ju vackert nog. Vi lekte blindbock en stund i den stora salen med Bebe Mima, Lilli och Sirioscha, men det blef ej mycket roligare för det. – Hvad skall jag säga då de tala om Herm' Gustavitsch, Vikt' Alexandritsch, Nikolai Ivanowitsch, Iwan Nikolaiewitsch, etc. etc.
Ack nej – fru Etter är ej att likna vid hvad hon är på Haiko, åtminstone ej i sällskap. – Hennes två svenskor kommo i går och sågo ganska enkla ut, fastän fru Etter först fick en förskräckelse i sig då hon såg den enas utstofferade hatt och små lockar i pannan, dem hon, näst Herm' Gustafitsch hatar mest på jorden
Nu skall jag gå till Manzeys för att om möjligt göra Schuras porträtt så bra att jag kan visa det åt storfursten. Jag tror att det skulle fröjda Gubben Manzey, som är den trefligaste (näst fru Etter) i familjen, och med hvilken jag kommer förträffligt öfverens.
Petersburg d. 9 nov. 1881 9. marraskuuta 1881
Hvad det är rysligt ledsamt att Mamma ej fått brefven ordentligt. Jag har nu varit borta i 2 veckor och detta är det 6te brefvet. Månne något ha förkommit? Fru Etter klagar också öfver osäkerheten för bref här i Ryssland. Jag skall försöka göra bot och bättring hvad mig beträffar, men det kejserliga postväsendet kan jag ej reformera.
När jag tänker på deras familjesammankomster här, tänker jag så väl att Mamma ibland kan förgås af ledsnad i Helsingfors. Dock tror jag det är tråkigare här, med det evigt enahanda och den totala bristen på lifvande elementer utifrån. Fru Etter ser ledsen ut, ty hennes man plågar henne med knarriga bref. Skrif och muntra upp henne! Hon håller så ofantligt mycket af Mamma, och säkert är, att Mamma är annat toista än hvad hon har att göra med här, så slägtkär hon än må vara. Huru jag saknar Mamma, det vill jag ej ens beskrifva.
Armfelt är bra taktlös, och säger ofta enorma och equivoqua saker, som i denna ytterst rena familj gör ett obehagligt intryck. I allmänhet förefalla alla fruntimren utom fru Etter så egendomligt barnsliga och outvecklade. De ha nu fått i sitt hufvud att Paul är allvarligt kär i fröken Manzey, hvilket dock fru Etter bestrider. – Det är dem omöjligt att tänka sig någonting annat än familjen. Det är som om verlden vore slut så snart det Jacobsonska blodet upphör. – Utomordentligt vänliga äro de mot mig, men fru Etter lider alltjemnt af att jag måste ha tråkigt. Jag försäkrar Mamma att jag gör allt i verlden för att synas munter och glad, men lyckas blott till hälften för många orsaker skuld. Isynnerhet gör ryskan sitt till saken – efter en allmän skrattsalfva frågar de mig helt naïvt: "est-ce que vous n'avez pas compris" likasom om det vore så lätt att förstå den Kejserliga jasiken.
Petersburg fredag 10 9:bre 1881 10. marraskuuta 1881
Mamma må tro att det var ett öde i morgse då jag kl. 10 skulle vara på Akademin för att bli presenterad för Storfursten. Lugna sig, allt gick bra, men det var mera lycka än konst. Igår hade jag sagt till åt Lilli att jag önskade min tvätt, som jag gifvit ut för mera än en vecka sedan. – Tatjana hade emellertid ej åtlydt Lilly, och i morgse befann jag mig derför utan skjorta. Lyckligtvis var kl. bara 8. Tatjana strök en – men o ve – det nötet hade valt en som var alldeles sliten framför. Fru Etter som nyss vaknat, kl. var 9, förklarade att jag omöjligen kunde gå så klädd, och nu blef det ett sökande efter Pauls civilskjortor, alla koffertar i skrubben och på vinden tömdes, och jag stod med andan i halsgropen – slutligen kl. 20 före 10 hittades de eftersökta plaggen, och just i detsamma kom Tatjana med en ny – Jag skulle omöjligen haft tid att på Newsky köpa en ny skjorta – det var således ingen annan utväg än att ta saken lugnt. Istvostschiken körde bra, men först kl. 10 kom jag till akadem. Till min förskräckelse ser jag dörrn stängd och en gorodavoi med långsamma steg promenr utanför. "Welikij Knjas" var der, och ingen fick komma in – men jag tog och öppnade min paltå, visade att jag var högtidsklädd och så steg jag på utan vidare, flög upp för trappan – hejdades af 2ne soldater, som dock tilläto mig stå i en närliggande sal. Här skulle jag ha varit förlorad och glömd, om ej händelsen fört i min väg en rysk målare Kaschiloff, som ej talar annat än ryska, och för hvilken jag förklarade min belägenhet (tänk! på ryska). Samtidigt såg jag att storfursten gick med hela följet in ett rum der mina taflor ensamma voro utstälda, och jag kilade efter på Kaschiloffs inrådan. Jag sprang genom salen och i ett ögonblick stod jag framför hans K. H. under det Iseeff presenterade mig.
Petersburg d. 12 nov. 1881 söndag 12. marraskuuta 1881
Igår var det stor familjemiddag hos Manzeys. Kitty Durassoff och Lise Odinzoff, Spetschinskys, Armfelts, Etters, Jacoby och svågrarna. Utmärkt fin middag som alltid hos dem. Armfelt som vanligt taktlös – Nadja blir allt bättre stämd mot mig – Jacoby beundrar Lize Odinzoff, som i det hela taget är en ganska snäll och angenäm gammal kokett, och som har hvad Jacobsonerna (alltid med undantag af fru Etter) sakna, d.v.s. verldsvana. Spetschinsky är högst osympatisk – grinar dumt åt allting som ej afkastar en viss summa i pengar, och ser ej ut att älska familjen.
Lördag 19 nov. 81 19. marraskuuta 1881
Strax efter en familjemiddag hos Manzeys, som för resten varit ganska lifvad. Schura Etter spelar piano, Paul o. fröken Sophie prata, gubben M. läser tidningar och fruarna arbeta. Tack för brefvet i går.
Söndag nov. 1881 20. marraskuuta 1881
Mina vänner här äro mycket stora beundrare af Savina, liksom ryska theatern och ryska operan äro de theatrar de mest gå på. – Fru Etter sade rent ut att de blifvit ryskare än ryssarne sjelfva genom de utländska namnen de bära.
Två gånger har jag varit hos Ellises. Fru Ellis är litterär, har läst upp ett manuskript för mig (rysk kulturhistoria) litet manièrerad, och gås derför åt af slägten. Mig förefaller hon vara en ganska ämabel och fin fru, med mera vana än Jacobsons. Hon har en blind 18 årig dotter, som beklagligtvis icke vill låta synas att hon är blind, har mycket mondain smak o.s.v.
Jag kan ej försumma damerna helt och hållet och slutar derföre – I morgon mera. Fullmagten medföljer
Petersburg tisdag 21 nov – 81 21. marraskuuta 1881
I går afton var storartad middag hos Buistroff. Ytterst rikligt, ryskt, champagne i floder, pastejer stekar, fiskar glacer allt pudtals. Ett tjugotal personer voro inbjudne, bland dem Jacoby, författaren Krestovsky en guitarrspelare, någre läkare, mer eller mindre i Buistroffs genre, Manzeys, Etters, Armfelts, Ellis'es m.fl. Det dracks, omfamnades och kysstes förskräckligt, Buistroff flög som en skottspole omkring bordet, tvang folk att äta och dricka – artigheten sjelf Jag och han kyssstes tre gånger under aftonens lopp – Så särdeles aptitligt var det ej, men jag hade i början råkat svälja en rutten ostra och då var allt detsamma efteråt. Efteråt spelades och sjöngs, Krestowsky sjöng komiska kupletter som lära ha varit oanständiga, Buistroff spelade guitarr.
Petersburg d. 26 nov. 1881 26. marraskuuta 1881
nog märker man ändå på allt huru rysligt utländsk fru Etter är. Så är t.ex. hennes hem rigtigt trefligt arrangeradt (t o.m. bättre än Manzeys), men detta är alls ej fallet i allmänhet. Tvärtom äro interiörerna här, efter det jag kan märka smaklösare, tomare än i Finland Kom alltid ihåg att jag undantar det trefligaste hem i verlden, Mammas från regeln
Hvad gör att det är så trefligt hemma? Ofta tänker jag på att Mamma bestämdt ej, trots all klagan, kan lefva ett andefattigare lif i Helsingfors än man gör det här. Det finnes ju dock allmänna intressen, intelligenta menniskor, diskussion o.d. här är det dödens sömn. Hos Etters o. Manzeys känner jag mig väl, men endast en petit comité – såsnart Sascha och hela konkarongen nalkas då blir jag olycklig och önskar mig hundratals mil härifrån – alltid vesterut, förstås.
I förrgår var Sarasates andra konsert. Fru Etter som aldrig hört honom förr var alldeles hänryckt – det var så roligt att se henne så lifvad så förtjust, Manzeys och gossarne E. voro likaså utom sig. Hans spel är verkligen sådant att man ej kan tänka sig något bättre. Han spelade bl.a. en fandango, en zapateada och en "romanza andaluza" – Zapateadan ha vi hemma bland noterna.
I går var här en gammal general Furuhjelm, bror till Canutus, som ville göra min bekantskap och erbjöd mig tvenne rum hos sig, ifall jag ville flytta – en egendomlig idé, som fru Etter tog illa upp. Gubben uttryckte sig bara illa, det var hela saken. För resten var han utomordentligt artig och bjöd mig på middag någon dag i nästa vecka, när jag sjelf ville bestämma
I dag är det 4 veckor, en hel månad som jag varit här! Tusen gånger har jag önskat få prata med Mamma helst en liten, liten stund. Skulle Mamma ej ha lust att komma hit på några dagar? Nu då jag blir kapitalist är det ju en lätt sak – Kanske kunde jag då få ett helt annat kurage, och denna lilla tripp skulle glädja fru Etter så obeskrifligt. Det är verkligen sannt: det finns ingen bland hennes bekanta här som ens i nära nejder kommer upp mot Mamma. Hvad toiletten beträffar så försäkrar jag att de här alls ej äro granna – långt, långt derifrån. Det vore kanske roligt på operan några gånger – men mest tänker jag dock på den stora glädje Mamma bestämdt skulle göra vår snälla Haikofru – som endast och alltid vinner ju mera man lär känna henne – Och nu farväl
Petersburg söndag 28 nov. 1881 28. marraskuuta 1881
Hör nu på huru det gick i morgse. Vi hade varit på en glad soirée hos Ms i går, och kommo först kl. 2 derifrån. Storfursten hade sagt att jag kunde komma alla dagar, helg- och söken, och jag skulle derföre upp i morgse kl. 7. Litande på Feodor sof jag lugnt, då jag med ens hörde fru Etter ropa: Levez-vous, vite vite, il est 8 h ½. – Sannt!Jag klädde mig på 1 minut och flög af som en narr fick en istvostschik och reste af. Olyckligt är det att bangården ligger så långt borta.
Sedan jag kom från Zarskoje var det hela tiden folk hos fru Etter. Fru Linder med döttrar, fru Sassiâtsky (en rik fru som mest bor i utlandet), en chevaliergarde Kireeff, samt den hatade Lerche med sin nya fru född Osten-Sacken, hvilken nu presenterades för fru Etter. En liten tyska som många andra, men ändå för god åt honom, om det är möjligt allt hvad som säges om honom.
Zarskoïe Selo d. 28 nov. 1881 28. marraskuuta 1881
Innan Generalen kom satt jag en stund och pratade med fru Ellis – om Jacobsons naturligtvis, och hon höll med mig om att fru Etter står ojemförligt öfver sina systrar. Vet Mamma, fru Etter är verkligen bra aktningsvärd. Här i P. burg ser man t.ex. att hon får lof att hushålla mycket mera än på Haiko – jag tror att hon har en klädning – Sebastian skrifver de mest dumma och elaka bref om huru han nog vet hur hon roar sig och lefver kräsliga när han ej der, o.s.v. och hon håller ändå god min. – Det är alltid gubben Manzey som betalar theaterbiljetterna. Det måtte gå åt bra med pengar hos dem, ehuru de ej ge baler o. tillställningar. Ms kök är utmärkt, och som de alltid ha främmande (bara slägten) till middag måste detta ej kosta så litet. – Fru Spetschinsky har något skyggt och alls ej verldsvant i sig (Ingen annan har verldsvana än fru Etter af dem) och så är hon, "Génie" så ovanligt ful. Jag vet ej huru ordet "hjelphustru" alltid kommer för mig då jag ser henne – hon liknar någon tvätterska hos oss i Helsingfors – jag vet ej hvem. Det är från gubben Jacobson de ha de der mongoliska kindknotorna. Fru Etter försöker på allt sätt att få mig att beundra fru Armfelt – men "här står jag och kan ej annat" än tycka bra litet om henne. De tycka i familjen att Sascha ser bra ut och är mycket (élégant)(det enda alltid begagnade uttrycket för bien mis, distingué, homme du monde).
Fröken Nikiforaky är mycket snäll mot flickan – också stå de på alldeles samma utvecklingsnivå. – Fru Etter hade att dras med henne under en lång visit som skulle räcka några timmar och räckte i 4 dagar.
(Efter middagen) – Nu har jag suttit inne och pratat en stund – ack hvad jag är sömnig. Generalen, den hedersmannen, är icke särdeles glad af sig och generalskan har just slutat en lång historia om en mycket framstående musiker i Saratovska guvernementet, hans lefnadsöden och död. – Jag vet att fru Etter väntar mig till Petersburg i morgon med tre-tåget, och här vilja de ej höra talas om resa förrän om onsdagen.
Onsdag 30. marraskuuta 1881
Igår voro vi hos Armfelts – Ett af dessa ledsamma uppträden igen mellan herrn och frun, angående Ryssland och Finland. Fru Manzey, som är den beskedligaste menniska under solen, men som är fullkomligt subjektiv och inkapabel att resonera öfver någonting, blef ond på Armfelt, derföre att han inte "älskar Ryssland". Alltsammans var ledsamt och pinsamt. När de kunna komma fram med dylika frågor: "Om det blifve krig mellan Finland och Ryssland, på hvilkendera sidan skulle ni då stå?" så kan man ju misströsta om förnuftets seger i denna jemmerdal. Fru Etter var, tror jag, lika pinad som jag – vi förhöllo oss båda tysta.
Om en stund kom furstinnan B. och bad mig icke lemna Petersburg utan att komma och se på hennes barn, och om möjligt göra ett porträtt af en 2års flicka. Fru Etter sade att jag för all del skulle acceptera såväl denna som den Miatleffska beställningen. Båda dessa damer äro oerhördt rika. – Dessa fruar ha ett bra ledigt sätt, nästan litet cocotteaktigt, och tyckas vara mycket intima med Storfurstinnan.
Söndag 4. joulukuuta 1881
Jag ids ej tala om Petersburgslifvets tråk. Säkert är, att om Mamma ville komma hit på några dagar, solen skulle skina för mig – Var nu ej rädd jag är ej omedgörlig, och på ett eller annat sätt skola vi råkas. Men fundera på resan – fru Etter säger att hennes rum står helt och hållet till Mammas disposition
Tisdag d. 6 Dec. 1881 6. joulukuuta 1881
Härom aftonen var det Pauls födelsedag som firades med supé af fru Etter – Manzeys, Armfelts, Lize Odinzoff och Boris inbjudna. Det var mycket lifvadt. Friden stördes blott mot slutet af makarne Armfelts gräl. Jag kan ej neka att jag ej blef arg på henne ett bas, – hon tillåter sig verkligen tillmälen om finnar och Finland, som måste såra den mest fördomsfria. Hon bad Carolus gå och dricka finnarnes skål i en vrå – là vous pouvez boire à la santé de vos finlandais tant que vous voulez" sagdt med arg och elak ton – Ingen hade talt derom, ingen tänkt på finnar ens, och så kommer hon med ens fram med en sådan der infami. – Jag tror att jag blef blek, såg strängt på henne och försökte att säga så artigt och bedjande som möjligt: "Voyons, Madame" men så emellertid att hon tystnade och blef allt surare och surare.
Hon har ett sådant medhåll i Manzeys och Buistroff, att hon kan tillåta sig hvad som helst – allt är Armfelts fel. Nu ha de fått i sitt hufvud att Armfelt skall pina ihjäl henne – en af Buistroffs assistenter (alla kopierade efter den store Nikolai Ivanitsh) har låtit påskina att den grymma misshandlingen kan sluta med lungsot eller galenskap för henne!?! Hon är dugtigt bortskämd, hon också. Fru Etter står på förnuftets sida – men som sagdt hennes ord och mening betyda ingenting här. Fröken Manzey får stundligen höra att alla män utom Nikolai Nikolaevitsh äro likadana, isynnerhet äro finnarne det värsta pack på jorden. För resten ha de en rysligt pessimistisk och pretentiös uppfattning af äktenskapet. Mannen bör helt och hållet uppoffra sig, helst öfvergå till hustruns familj och bo alldeles nära. – Och ändå är det bara elände, barnsängar, sjukdom död – och det der pränta de i flickan från morgon till qväll. Att hon blir alldeles trist och hopplös på detta sätt är ju klart. Fru Manzey har nu fått i sig att en chevalier garde, Levaschoff gör henne sin kur, och alla upptänkliga brott pådiktas nu denne syndare. Min finskhet, lägger nu, sedan man är säker på att alla finnar äro fähundar och småaktiga, oöfverstigliga hinder i vägen. Blir flickan ej vriden med detta modrens tribulerande, så har hon stor motståndskraft.
Petersburg söndag afton d. 22 Dec. 1881 22. joulukuuta 1881
I går saknade jag Mamma dugtigt. Vi sutto hemma. En af fru Etters bekanta från regimentstiden, en fru Nikolsky, satt länge hos henne.
Petersburg annandag jul 1881 26. joulukuuta 1881
Tack för brefvet – min jul här har passerat alldeles obemärkt. På sjelfva julaftonen satt jag här med fru Etter och i går åt jag middag med Manzeys. På morgonen, i går, gick jag ensam till Eremitaget, och denna tur var särdeles vederqvickande.
Häromaftonen släpade Manzeys mig på ryska operan, der vi sågo det tråkigaste jag hört i musikväg – Boris Godunoff. Orloff, deras förtjusning, bölade och såg ut som en simplare sortens kusk. Det hela var oändligt misslyckadt – fru Etter och jag tyckte det åtminstone, men publiken applåderade som besatt.
Mamma har lemnat det bästa intryck här – derföre äro alla farhågor fullkomligt ogrundade. Fru Manzey och fröken höllo sådana loftal öfver Mamma i går – och fru Ellis likaså. Alla säga de att jag är bra lycklig att ha en sådan mor – en sanning känd förne den var sagd. – Fru Etter förstod Mamma ändå så väl, och Mamma har en god vän i henne, det är säkert.
Gatschina d. 30 dec. 1881 Kejserliga slottet 30. joulukuuta 1881
Fru Etter reser om söndag till Moskva, och jag far in för att ta afsked af henne.
Berlin (centralstation, Friedrichsstrasse) d. 24 kl. ½ 7 på morgonen 1. tammikuuta 1882
Etters voro med mig på Warschauer bangården; det är alltid ledsamt att skiljas, och fastän jag för ingenting i verlden hade velat bli i Petersburg, var det dock med vemodiga känslor jag tog farväl af dem – och också af hela den Etters-Manzey Petersburgska tankegången – der ändå fröken S. utgör themat.
Gatschina 3 januari 1882 3. tammikuuta 1882
Nyårsaftonen passerades hos Etters, Endast familjen.
Följande morgon hade Koki litet ondt i halsen, och Buistroff påkallades. – Han förklarade att K. hade början till difteri. Stor förskräckelse så mycket mera som sjukdomen är gängse och Hermuschka ligger för döden. Lilli och Jag, som följande dag skulle vara här afsändes genast. Jag hade ej sett K. den morgonen men desinfekterade mig icke desto mindre på allt sätt. Mamma kan tänka sig bestörtningen, sorgen och villervallan. Detta skedde kl. 1, och fru Etter hade tänkt resa kl. 3 – telegram, inrättande af lasarett med karantän o.s.v. – Stackars fru Etter. Buistroffs högtidliga min då han kom ut och förklarade hvad sjukdomen var styrkte mig ännu i den åsigten att B. öfverdrifver sjukdomens farlighet för att sjelf ha större ära af räddningen.
Jag flydde till Manzeys, och då fru M. ett ögonblick antydde att det ej vore konvenabelt att stanna der öfver natten då Gubben ej var hemma (han är på Boruvna) flydde jag till Alex. Jacobson som gaf mig ypperligt nattherberge. Förstämningen var allmän, och ledsnaden öfver att julen nu skulle bli så trist för fru Etter och Etters lästes på allas anleten. Emellertid är Koki nu bra. enl. hvad fru Etter i går skref – Jag fick brefvet i dag.
Tisdag – 5. tammikuuta 1882
Fru Etter är i Moskva sedan länge hon reste dagen efter oss. Lily såg litet modstulen ut då Feodor vid Stationen förkunnade oss detta, men det ger sig väl.
Petersburg Lördag – d. 9 jan. 1882 9. tammikuuta 1882
Fru Etter är ännu ej återkommen från Moskva. Jag skref ett gratulationsbref från Gatschina. Hon lär komma tillbaka om tisdag.
Åt fröken Manzey har jag under de senaste aftnarne målat en liten aqvarell som ännu ej är färdig, föreställande en liten dame directoire i färd med att fånga fjärilar och träda upp offren på en Amorspil – pure fantaisie – som icke lyckats illa i färgen. Jag skulle gerna ge aqvarellen åt fru Etter, men ämnet passar bättre för en ung flicka.
Wladimir tycks ej betala innan ramarne komma. Nog reder jag mig. – Jag tror jag dock vänder mig till Gubben Manzey; detta är ju ej något lön att tala om – 200 rubel är jag skyldig Etters och de lida mot slutet. – Dessa resor, till Gatschina drickspengar o.d. bli pengar äfven
Måndag d 23 jan 1882 23. tammikuuta 1882
Fru Etter väntas i morgon. Måtte nu ej Sebastian alltför mycket nedstämt henne. Armfelts berättade att han umgås med tanken att sälja Haiko och få henne att för somrarna flytta till Petroffsky Park vid Moskva. Hvilket dödshugg blefve det ej för henne
Gatschina Måndag afton d. 31 Jan 82 31. tammikuuta 1882
Om söndag var jag hos Grigorovitsch – mina taflor ofantligt illa exponerade, och så råka de komma samtidigt som några af Kuindji, dessa utbasunerade i hela Petersburg. Jag var arg, arg, arg, så mycket mera som Grigarowitsch ej visat den minsta goda vilja då det gällt att låta mig komma till min fulla rätt. De äro ej vänligt stämda mot mig. Det qvittar mig lika, och jag betalar dem med samma mynt. Om ryssarne genom sin falska patriotism tro sig vinna mera sympathier så misstaga de sig högeligen. Fru Etter var mankerad å mina vägnar. Vänta, vänta bara i Paris, ifall de ej helt och hållet ha glömt mig der nu redan. – Grigarowitsch en bland de värsta blagueurer jag träffat på – ljuger allt hvad han säger – lofvade emellertid skaffa mig bättre platser till i morgon – De foderfäna ha placerat Bertha högt upp, så att det är rakt omöjligt att se henne – och så ha de ännu aplomben att säga: Mais ce sont des places que vous avez choisies vous même….– Quand, où comment, moi, ?!!!!
På aftonen hade Schura främmande hos Etters – två kamrater af samma ålder och samma kön, två små grefvar Titschkevitsch, högst komiska der de sutto och konverserade som små kavaljerer med fru Etter. Sliezien och Hfors Titschk. tycktes de ej vilja kännas vid – det var allt en ”branche cadette” mycket simplare, af den fina slägten.
Gatschina d. 5 februari 1882 5. helmikuuta 1882
I lördags reste jag in – var på aftonen bjuden af Manzeys på Romeo och Julia af Gounod. Sembrich var utmärkt. Jag har en chertendre för R. o. J. som dock ej slog an på fru Etter och Manzeys så som jag hade väntat.
Derifrån gick jag till Spetchinskys, och der blef jag underrättad om att det fanns en plats på franska theatern för mig. Fru Etter och Lily som ej begrep mycket voro också der, Manzeys hade en annan loge. Det gafs ”le gendre de M. Poirier, och en burlesk komedi. Det förra är ändå bra fint skrifvet och speltes utmärkt väl, så när som på flickan-frun. Det nötet Dica Petit förderfvade rolen totalt. En herrlig role att spela. Denna lilla borgerliga fröken som ofta vurmar att hon ändå är markisinna de Presles, all hennes enthusiasm, hennes storsinthet – det kunde göras något ypperligt deraf. Gurli Åberg spelar rolen bättre, för att ej tala om Comedie Française. Förnöjda öfver vår afton tågade vi hem, fru Etter Lily och jag, i det allra herrligaste månsken, och vi resonnerade mycket om stycket, om karaktären och litteratur. Tydligen hörde Emile Augier till ett tidehvarf som flyr, och kan nog kriticeras om han mätes med realismens måttstock, men hvad det är väl gjordt – hvad det är väl sagdt!
Ja det var sannt – efter theatern reste Paul, Sascha, Boris och jag ut till ”Ziganki” på Samarkand. En ypperlig kör – de sjöngo för oss hela natten. Jag hade ej en skilling, men Sascha gick i utläggning. Det är något så egendomligt i dessa nedrökta utvärdshus, der zigenarsången klingar frisk och vild mellan champagnekorkarnas smällande. En flicka som hette Alexandra var mycket vacker, och jag tecknade henne, ganska likt, samt gjorde skizzer af det hela. Dessa zigenerskor äro mycket dygdiga – Många officerare ha gift sig med dem, men detta är också enda sättet att närma sig dem. För resten äro de ociviliserade och kamratsliga men alls ej fräcka. – Ja, vi kommo hem kl. 5 på morgonen, och fru Etter bultade upp oss kl. 12.
St Petersburg d. 8 februari 82 Hos Manzeys 8. helmikuuta 1882
Fru Etter, Paul, Sascha äro här. Det var meningen att vi i afton skulle gå på skrinnbanan, der musik och elektrisk belysning bestås, men ett ganska ymnigt snöfall just nu (lyckligtvis och ändtligen!) torde göra denna plan om intet.
Måndag natt kl ½ 12 ffebr. 1882 12. helmikuuta 1882
Det började skymma, då det knackade på dörren och Ehrnrooths stego in på visit till fru Etter. Mycket aimabla på båda sidor. Fru E. sade sig finna fru Mimmi mera vänlig och mera sympathisk än förr. Anna maltraiterade sin muff och sin handske, och sade ej just mycket
Buistroff har varit dum igen. Manzeys och Spetschinskys har gifvit honom en pels, magnifik, som kostade 700 rub., och han har varit ovettig och sagdt sig vara led åt alla dessa presenter, samt lofvade skicka tillbaka pelsen – N.B. han skickar icke tillbaks den. – Alla äro arga – men det är den stora Nikolai Iwanowitsh, som får uppträda hur han vill. – Häromaftonen var stor fest på skridskobanan – särdeles vackert – Etters, Manzeys, Armfelts voro der. Jag var nog klok att ej våga mig på det hala, men Buistroff var ute och svajade, och ramlade och var urkomisk, så att t.o.m. fru Armfelt icke ville se ditåt.
Gatschina fredag 17. helmikuuta 1882
Jag har igen fått lof att låna af fru Etter – som försäkrade att detta ej gjorde henne något förfång. Ytterst ledsamt är det här – Gud vet när jag får några pengar härifrån. – Ofta ofta tänker jag på att den här vintern ändå gått mig ur händerna på ett bra fatalt och gagnlöst sätt. – Men ångra sig och förarga sig efteråt duger ej.
I går afton bjöd Sascha oss Etters o. mig på franska theatern der Maison neuve af Sardou gafs – ett spännande stycke, väl speladt, så när som på hjeltinnans, Dica Petits, rôle.
Fru Etter var mycket road och vi kommo till följd af pjesen in i en lång diskussion som fortsattes under hemvägen och långt på natten. Det var naturligtvis om äktenskapliga förhållanden, och hvad som gaf den dolda anledningen till alltsammans var Sebastian telegraferat tre gånger på samma dag för det han ej fått bref på två dar. Är han icke faslig? Han skrifver för resten de mest argsinta bref. Det är nu någon penningaffär och tråk han haft med sin bror (Eug. Armfeldts man) som gifvit upphofvet åt hans särdeles jämerliga lynne. Då fru Etter häromdagen sade att nutidens ungdomar stälde helt andra fordringar på äktenskapet, tänkte sig mera in i saken och gjorde mera svårigheter ”autrefois cela se faisait plus simplement” – så kunde jag ej låta bli att säga att jag ej ansåg att resultaterna af det förra systemet (att giftas bort af pappa och mamma) vore så särdeles glänsande.
Från Berndtson har jag haft ett långt bref, ganska deskriptift, som kommit mig att längta till Paris på en dugtig fazone. Bara namnena på alla dem han träffar, och på ställena dit han går gör mig ”tout drôle”. Det är ändå en artistisk landsflykt för mig det här, och det enda som skulle försona mig dermed är minnet af Etters-Manzeys och en fylld börs.
Gatschina, måndag afton d. 20 febr. 1882 20. helmikuuta 1882
*Det var ju en alldeles förfärlig händelse med J. Estlanders son – den arma, arma modren. Hos Etters voro vi helt upprörde öfver denna förskräckliga olycka.
I går afton var det en dödstråkig middag och aftonunderhållning hos Manzeys. Levaschoff var der, fröken hade insisterat på att han skulle bjudas, och koketterade för honom. – Jag är ej jaloux men kan i sunda förnuftets namn ej åse ett dylikt sjåperi med lugn. Levaschoff är typen för en fadd officer, och föreföll mig dummare än vanligt i går. ”Aimez vous la franchise Mlle? Faut-il toujours être franc? La vie n’est-elle pas une comédie? Och dylikt innerligt drafvel, som dessutom tvingade hela sällskapet att säga dumheter, ty annat kan i dylika ämnen ej sägas. Fru Etter led och var mycket rolig och lustig i sitt hat mot Levaschoff sedan vi väl voro hemma.
Torsdag d. 2 mars 1882 2. maaliskuuta 1882
Häromaftonen var det en häftig dispyt hos Manzeys om fru Miatleff, fröken Schukoffsky o.a. som af fru Manzey och grefvinnan Armfelt samt Sascha Jacobson dömdes förfärligt strängt. Jag kunde blott, förtretad öfver Snobbes uppträdande, säga att det ej anstod en karl att döma en qvinna, samt att hvad specielt fru M. beträffar, hennes förhållande till Leuchtenberg aldrig varit bevisadt och att hon i sitt sätt och väsen var fullkomligt comme il faut. Dessutom ville såväl Leuchtenberg som hans mor, storfurstinnan, att fru M. skulle skiljas från sin man och gifta sig med L. såsom grefvinna Beauharnais och medlem af kejserliga huset. Det var således fullkomligt allvarsamt. Fru Manzey har bra besynnerliga åsigter i mångt och mycket, så trånga trånga små cirklar för sin tankegång. Men hvad som mest retade mig var att höra Sascha med tvärsäkerthet kalla dem ”des filles, des courtisanes etc” Fru Armfelt är ej ett strå mera vidt skådande än fru Manzey. Fru Etter var ej der men fortsatte i går konversationen, och höll då med mig och gubben Manzey.
Nu skall jag gå till Manzeys. – Fru Etter och gossarne ha gått redan för en timme sedan. Hellre skulle jag stanna här och skrifva, skrifva arktal till Mamma.
Sebastian kommer hit om söndag. Jag är rädd att vara i vägen. – Ack hvad jag ändå är dem mycken Tack skyldig för allt det omak jag beredt dem. Fru Etter är en krona på allt sätt, en ganska ovanlig qvinna, och jag har för hvarje dag fått allt större aktning för henne. Alla dessa ”les petites misères de la vie” bär hon så modigt att det är ett nöje att se på, och det är verkligen sällsynt att med ett så godt hufvud förena ett så godt hjerta.
Petersburg d. 5 mars 1882 5. maaliskuuta 1882
Sebastian är här sedan i morgse, och hela huset, med undantag af Lilli och Froufrou, har undergått en af dessa hastiga scenförändringar som vi känna till från Haiko. Ett tråkigt allvar och en pinsam tystnad. Gossarne äro stumme som fiskar, och fru Etter och jag ha ej just mycket att påstå. Måtte han nu ej tycka att jag varit indiscret som stannat här så länge – jag hatar ogrannlagenhet – men hvad har under denna vinter varit att göra?
Än kommer tid, än är ej allt förbi. Jag finner bland ungdomen här i familjen alls ingen genklang hvad dylika känslor beträffar. Fru E. är den enda som har sinnet lifligt och öppet för det som går utom lifvets nödtorft (dit jag räknar ett och annat, såsom chevaliergardister, familjehistorier o.d). Och de våga säga mig, fröken Manzey i spetsen, att jag icke mera är ung. Det är sannt, jag är och blir alltmera comme il faut och tråkig, men detta är ej min natur. Jag vet att jag har mera ungdom under rocken än de. Kunna de blott spela på fiolen, så nog skall den ljuda. – Men unga fruntimmer äro nu engång för alla omöjliga.
Hvad fröken Manzey beträffar tänker jag då och då som fru Etter: det hade kunnat vara så bra. Att jag icke gick åstad och friade i somras på kommando eller så godt som, det högaktar jag mig sjelf för. Jag vet ej om hon har möjlighet att följa med mig på mina irrfärder i tanken och fantasin – jag tror det knappt – och har hon det ej så skulle hon ha dödstråkigt i mitt sällskap. Och så saknas hufvudsaken i allt detta, tonen som skall ge klang åt det hela, lifvet, glöden.
Stackars fru Etter, hvilken andlig faste- och botgöringstid går hon ej emot. Och detta stadiga drypande som kan göra en menniska, hvad säger jag, en hel generation galen.
Petersburg 8 mars 1882 8. maaliskuuta 1882
Man talar mycket om krig. Skobeleff, som man trodde i fullständig disgrace, åt i går frukost med Kejsarn, det hörde jag af Duperret, som träffat S. strax efteråt. Man anser derföre att hela hans uppträdande i Paris varit en ”ballon d’essai” för att sondera England och Frankrike. Eget är att det finnes personer som tänka på möjligheten att icke bli genompiskade af preussarne. Man talar om Napoleon och Moskva – men tiderna ha förändrats, och preussarne behöfva alls ej komma längre än till Polen och Östersjöprovinserna för att få hvad de vilja ha. – Visserligen kompliceras frågan om Frankrike blandar sig i fejden, men det ser ej så ut. De akta sig nog, och äro ännu ej rustade. Officerarne äro modiga och skrifva redan fram och tillbaka för att bli det ena eller det andra under ett stundande krig. Fru Etter talar med fasa om denna möjlighet – och ohyggligt vore det ju. Låt vara att Skobeleff är en tapper man, så äro preussarne det också och ha 10 generaler der ryssarne ej ha mer än 1. – Gud bevare oss för en sådan olycka. Finland skulle dock bli temmeligen oberördt af striden, ifall vi ej skulle få en preussisk ockupationskår på nacken.
Måndag 13 mars 1882 13. maaliskuuta 1882
i går var jag först på stor middag hos Buistroff och sedan superade jag med Duperret och en Lund, ryss af svensk extraktion. Middagen hos Buistroff var ytterst originell en samling som var pengar värd Fruarna Etter och Manzey sågo så bortkomna ut bland dessa högst besynnerliga fruntimmer och Sebastian föraktade djupt sina bordsgrannar, herrar, som enligt hans förmenande komma och böra sluta i Sibirien. Flere läkare ryska och enkla till sina seder.
God natt – Klockan går på 3 med stora steg. Ahrenberg har ännu ej varit här. Jag är öfvertygad om att duken är vacker och kommer att göra fru Etter glad. – Och nu farväl, min goda älskade Mamma Atte.
torsdag 16 mars 1882 16. maaliskuuta 1882
I går afton träffade jag Ahrenberg och fick af honom paketerna – tusen tack för dem. Generalskans duk är ju rigtigt vacker, och har haft den största succès. Hon sjelf och Manzeys ha mycket beundrat den. Jag finner den mycket bra och fin, och kan konstatera att den tar sig briljant ut i salen som antimacassar. Fru Etter ber mig tacka Mamma mycket, mycket och lofvar sjelf skrifva i morgon.
Jag har just nu suttit och druckit the med Sebastian och familj. Ack dessa långa sittningar vid thebordet på schaggmöbel! Jag kan ej sitta på schagg, jag får så hett, så hett och så kan jag ej sitta länge vid thebordet. Det blir ändå skönt att litet få sköta sig sjelf igen, att få beställa sig nya kläder, ty de gamla få nu en rigtig ”Judenglanz”, och att njuta af sällskapslifvet så mycket eller så litet man behagar.
Jag ger åt fru Etter den lilla spanska flickan i hvit mantilj (jag har fått studierna från Jacoby) och har dertill bestäldt en vacker ram. – Åt Paul ger jag den andalusiska sångerskan, likaså i ram. Jag är så villig som skyldig att ge något åt Lilly – men hvad – en idé, en idé –
Lördag afton kl. ½ 12 på kvällen hos Manzeys 25. maaliskuuta 1882
Jag hinner ypperligt och utan fjesk göra det jag har att uträtta så att jag kan resa om onsdag. Vi skulle så gerna ha damerna med oss på en supé på Samarkand, men får se om det går i lås. Seb. reser ännu ej i morgon, således kan man ej räkna på morgondagen, och Gubben Manzey tyckes ej vara lifvad för företaget. Med Hornborg lära de ha redt ut affärer i går, ehuru de voro indignerade öfver Alex. Es beteende och pretentioner.
Med fru Etter har jag talat ytterst litet, hon är så helt upptagen af sin herre och man.
Petersburg d 27 mars 1882 27. maaliskuuta 1882
I morgon och tisdag har jag således visiter att göra. Tänk att Sebastian ännu uppskjutit sin resa, denna gång till tisdag afton. Jag tycker mig märka att fru Etter gerna såge att jag dröjde åtminstone till torsdag morgon.
I morgon skall jag först och fernissa mina Wladimirska taflor innan de skickas till Moskva, de äro nu på akademin. Jag får troligen alla Ettrar Manzeyar och Spetchinsky’ar med mig för att se på dem.
Jag kan ej få det i mitt hufvud att jag snart skall bort härifrån. Fru Etter kommer jag nog ändå att sakna.
P.burg. tisdag afton d 28 mars 1882 28. maaliskuuta 1882
Tillstås måste, att jag i går ej förde den diet som av omständigheterna anvisats mig – På morgonen med hela familjen Manzey, Etter och Armfelt på akademin, der mina Wladimirovitschar mycket beundrades så frukost med Paul, så en exposition, derefter visiter till fru Linder, Volkoffs, Nikiforakys m.fl. så ett evinnerligt språng efter Duperret, som suttit och väntat på mig halfva e.m. och underhållit sig med fru Etter, och sist bal hos Bruuns, derifrån jag kom kl. 5 på morgonen.
Då jag igår kl. 5 ½ kom hem, mötte jag fru och fröken Manzey, som tydligen hade någon surprise i faggorna. Två karlar buro något mycket stort och tungt – aldrig kunde jag tro att jag var föremålet för öfverraskningen. – Fröken Sophie ville lemna mig ett litet minne af P.burg – och så rullades upp i Etters stora förrum en magnifik, magnifik persisk matta, som upptog mera äm ¾ af rummet. Jag kunde aldrig tro det och likväl var det sannt. Fröken hade satt sig emot alla silfver och guldsaker, ringar o.d. och yrkat på något som jag kunde ha i ateliern. Likväl beklagade de att jag skulle ha tull att betala. Mattan är som sagdt utmärkt – mörkröd och svart med en massa helt små orientaliska mönster och en bred kant. Den ser ut att ha kostat några hundratal rubel, kanske 400, 500. Hvad sägs om en sådan present? Alla mina om och men voro onödiga. Denna matta är väfd någonstädes i Turkestan, så att den på sätt och vis är rysk. Under två dagar lära mor och dotter ha sökt den. Jag var rörd – Fru Etter sade, för att trösta mig, då jag låg förkrossad i medvetandet om min ovärdighet: Pourquoi n’aurait-elle pas le droit de vous en faire cadeaux, vous êtes cependant des grands amies, vous deux. – Jag skickade tvärt en stor blomsterkorg med hvita syrener, do rosor, kamelior och hyacinther och liljekonvaljer till Manzeys. – (I dag har jag ej kunnat gå dit. Prosaiska skäl har hållit mig till privatlifvet och de nödvändigaste resorna).
Senare gick jag ut med Paul för att köpa något åt gossarne och Lily – åt de förre köpte jag mycket välkomna saker men åt Lily hittade vi ännu ej på något. Åt Wania gaf jag en stor fotografi af Munkaczys Kristus inför Pilatus åt Koki en samling croquis militaires af Detaille och de Neuville – Fru Etter förklarade detta vara folier men jag är rigtigt glad att jag kom mig till dessa uppköp. Schura har jag tröstat med att han ej skall bli utan, och år Lily skall vi försöka få något i morgon.
Torsdag d. 30 mars 1882 30. maaliskuuta 1882
Etters och Manzeys öfverhopa mig verkligen med håfvor – så gaf fru Etter mig i går ett silfver papyrossfodral. Jag refuserade först, men har i dag antagit det efter mycket dividerande. I morgon skall jag söka reda på något åt Lilly och Schura.
Jag lemnar största delen af mina pengar här hos fru Etter, som med första person-lägenhet lofvat skicka dem till Mamma – på detta sätt undvikes de onödiga vexelutgifterna.
Manzeys och Etters äro verkligen utmärkta mot mig nu, så vänliga, så tillmötesgående, att jag sannerligen vore en Thomas, om jag tviflade på att jag i dem har rigtigt goda vänner.
Söndag morgon 2 april 82 2. huhtikuuta 1882
Af Mammas sista bref till fru Etter ser jag att Mamma redan tror mig vara långt borta. Emellertid torde ni af mina Miatleffska historier kunna döma, att jag i intet fall kunde resa före torsdagen – och nu har dertill kommit, att jag natten mot i går mådde illa, och verkligen skulle ha varit galen om jag dagen derpå begett mig åstad. I går hela dagen var jag trött och eländig, nu mår jag galant efter att ha sofvit godt.
Mattan tar jag med mig i en säck, som passagerargods – den må nu kosta litet mera på detta sätt, så har jag den åtminstone genast. Fröken lät påskina i går att hon ej hade något emot att jag i min atelier skulle bli påmint om henne hvart jag än vänder mig – nu har jag mattan, bordduken, det röda tyget. Af fru Etter har jag förut 1 dyna – nu 2 dynor, det stora broderiet och cigarrfodralet. – Jag reser härifrån nästan som en stråtröfvare.
Måndag morgon 3. huhtikuuta 1882
Etter tyckas verkligen komma att sakna mig. Då Koki och Wanja i morgse togo afsked af mig, sågo de verkligen bedröfvade ut.
Paris d. 7 april 1882 7. huhtikuuta 1882
Mitt afsked från Petersburg var rörande – Fru Etter har varit som en mor för mig, och var det ännu i sista stunden – en resdyna och en matsäck, samt ett reseapotek hade hon gjort i ordning åt mig – tacka henne för all hennes utomordentliga vänlighet. Hon är en krona till qvinna, och jag håller af henne och kan aldrig nog tacka henne. Manzeys voro vid stationen, fru M. tårades – och bra ledsamt var det för mig att skiljas från Sonsitschka – men fröjden att lemna det hålet Pburg var nästan lika stor.
Paris d. 8 april (lördag) 82 8. huhtikuuta 1882
Jag saknar ofta Etters och Manzeys. Det hade nästan varit bättre om det blifvit något af – något att hålla sig till, får se huru det går i sommar – min natur att skjuta upp tar ut sin rätt – men det går ju alltid bra för mig till slut.
Paris d. 12 april 82 12. huhtikuuta 1882
Påskdagen fick jag af hela Etterska och Manzeyska familjen kort med påritade påskägg och Christos voskres – samt några ord af hvar och en. Fröken Sophie ber mig framförallt ej glömma dem – nous pensons toujours à vous. Krohn råder mig på det högst att tänka på saken, Om hon är intelligent och frisinnad, – och europé. "Ser du" sade han "både du och jag ha varit för mycket ute och ha från början allt för lifliga sinnen, för att nu mera vara rigtiga skandinaver, och ett fruntimmer med kråkvinkelsidéer från någon småstad i Norden, med detta rent skandinaviska förakt för den förvekligade södern, och det lättsinniga Paris, skulle förefalla oss lika främmande som om hon vore från Mesopotamien. – Jag kan med bästa vilja ej hata den ena eller den andra nationen, knappast tyskarna, sade han, och äro de europeer och frisinnade så äro de alltid mina landsmän.
Paris, fredag d. 21 april 82 21. huhtikuuta 1882
Här talar man om ryssarna ungefär som hemma, d.v.s. såsom ett mycket arriereradt folk, och den vän- och frändskap som existerar är mycket mer till namnet än till gagnet. Jag känner så tydligt att jag ej är annat än en. nordisk målare som utveckladt mig i Paris, och att jag är resultatet af denna min härkomst och utveckling. Alla moskovitiska funderingar och sympathier bli mig alltid i grunden främmande – något påklistradt falskt, onaturligt. Då jag några gånger försvarat ryssarne i dispyt med fransmän, har jag känt på mig att de innerst haft rätt och att jag haft fullkomligt samma åsigt, men att fru Etter och Sonutschka Manzey liksom tvungit mig att ta deras försvar. Det förefaller mig ibland som vore det en rigtig olycka att dessa två fruntimmer äro ryskor. Jag hade bordt inse detta från början, så hade jag alltid hållit mig mera reserverad och icke gifvit mig in på en äfventyrlig affär, som kan ha oberäkneliga följder.
Paris d 29 Maj 2dra dag Pingst 1882 29. toukokuuta 1882
Det är sannt, jag fick igår ett lyckönskningstelegram signeradt Etter och Manzey, hvilket bevisar att mitt bref kommit fram – Det är snällt af dem att tänka på mig helsningar Atte
Fragment 30. toukokuuta 1882
Helsa nu hjertligt alla Etters Fråga om det icke är den 20 juni gamla stilen som det är fröken Manzeys fördelsedag. Då jag någon gång tänker på mina planer i detta afseende, tycker jag att hon omöjligen kunde vara lycklig här, med en artist till man. Hon borde ha en homme du monde som alltid skulle stå på tå för henne, och lefva i Petersburg. Det är ändå en himmelsvid skilnad i allt mellan de två städerna – nog kan Pburg ha sina företräden, men jag trifs ej der, och skulle gå rakt till grunden om jag tvangs att lefva der.
Paris 16 Juni 1882. 16. kesäkuuta 1882
Mamma kan verkligen ej ana hvarföre jag ej har tid att skrifva längre nu – jo det är för den förbaskade ryskans skull. Min lärare Nikolai Ivanovitsh Pajevski har näml börjat morska sig och förehåller mig min stora lättja. (Tala ej om för fru Etter att jag låts ta lektioner) Jag får nu sitta och plugga på två sidor från Demon som jag skall kunna som ett vatten, slå opp ord, deklinera – konjugera – jag är fullkomligt abruti. Också när Nikolaj Ivanovitsh frågar hvilket ord som är subjekt i satsen svarar jag alltid med predikatet, hvadan Nikolaj Ivanowitsh begynner och omständligt förklara hvad man förstår med subjekt och predikat. att han i allmänhet mycket tviflar på min intelligens, det ser jag tydligt. Jag känner också att jag ser idiotisk ut när jag sitter och illfänas med nom. Mascha, genitivus Maschi dat. Masche, accusativus Maschu Prepositionalis o Masché, instrumentalis Mascheju eller Maschéi = genom Mascha – Kan man ej bli tokig, säg? Här sitter jag och läser och lär mig ingenting – Nej lefde jag så länge som Metusalah så blef jag ändå alltid den "falske tysken" inför den "trogne ryssen".
Fragment 23. kesäkuuta 1882
Nu farväl – roligt midsommar önskar jag eder af allt hjerta – Helsa Etters och alla hjertligt från Atte
Paris d. 26 juni 82 26. kesäkuuta 1882
fru Etters vänlighet att ge Anni engelskalektioner förvånar mig ej – hon är verkligen bra söt och snäll. Hon skulle väl ändå ej göra detta och så mycket annat om det ej roade henne, och jag tror verkligen att vi ej äro henne likgiltiga – Jag skall i afton skrifva till Paul Etter att han skickar en bukett till fröken Manzeys födelsedag – några dagar efteråt skall jag skicka en vexel på 60 frcs som borde kunna bestrida det hela.
Paris d 9 Juli 1882. 9. heinäkuuta 1882
Helsa Etters tusenfaldt – Jag skall hemta med mig ett kinesiskt broderi åt fru Etter, det kan ju passa bra efter alla hennes många broderade dynor. Har finnas sådana kinesiska broderier som äro alldeles utmärkt vackra.
Fragment 12. heinäkuuta 1882
Det var ju ett öde som generalskan har med sina svenskor – sådana nöt de äro.
Paris d. 3 aug. 1882 3. elokuuta 1882
Jag skrifver på ett brefpapper som jag beställt åt Mamma och som jag skall ta med mig – Jag har likadant åt fru Etter, och hennes monogram är vackrare. hvad detta beträffar har jag förargat gallfeber på mig för att gravören ej följt min teckning.
Ännu har jag den välsignade theaterkikaren att köpa, likasom något åt Tajta, Marie, Schura Koki, Wania – åt Lilli har jag bara en hatt, men hoppas ännu i dag hitta på något annat. Åt fru Etter o tante Gadd tar jag Japanska dynor-broderier.
Petersburg fredag d. 10 nov 82 10. marraskuuta 1882
Genralen är ännu ej anländ, besynnerligt nog, men väntas alla dagar, så att vi kanske i morgon ha honom här. Generalskan glad att se mig. På eftermiddagen satt jag och pratade och berättade om allt nytt från Helsingfors.
Som Paul hade bjudit honom på middag hemma, styrde vi kosan till Nadejdinskaïa, der till min förvåning en stor societet väntade. Sascha Walodja, Mitja, fru Ellis med dotter och Etterska barnen, naturligtvis. Fru Ellis var mycket vänlig. Jag hade mycket sjukt samvete, när jag lät påskina att jag verkligen gjort något för hennes literära arbete. Etters tyckte att engelsmannen, ehuru styf och stel var hygglig, och han var mycket nöjd att tillbringa sin första afton här så angenämt.
Wladimir, storfursten är allt ännu i utlandet. Fru Etter menar att jag alls ej borde gå till Akademin. Samt att jag må rätta mig efter fru Flotows och Duperrets råd i afseende å de kejserliga
Fru Etter vill ingenting säga om Boruvnaresan, talar tvärtom om det långa afståndet o.s.v., men nog ser man att hon gerna ville att den blefve af. Ännu har Jag, som sagdt, ej fattat något beslut.
Fru Etter är naturligtvis mycket hemma nu, då systrarna äro borta. Manzeys komma att stanna till jul på landet, der de få vara rigtigt i fred, enligt fruns smak. Spetschinskys skola passera hela vintern på landet.
Petersburg söndag. 12 nov 82. 12. marraskuuta 1882
Fru Etter tyckes önska att Jag och Paul skulle resa till Boruvna på 2 dagar, framhåller resan som ingenting, då Mr Manzey och hennes bror Mitja företaga den en gång i veckan o.s.v.
Just nu blef jag af afbruten af Fitz-Gerald, som kom för att fråga mig när jag reser. Före onsdag blir det ej. Bref har kommit från genralen, och han anländer först om onsdag – Det gick ett solsken öfver fru Etters anlete, då hon läste detta.
Jag måste skynda, ty jag skall först klä mig Casimirs middag. Fru Etter är så ledsen öfver att jag skall bort, och säger sig tycka ännu mindre om Casimir än förr genom detta.
Jag hoppas ni fått en liten låda konfekt som jag skickade med Hornborg. I går telegraferade fru Etter dessutom och mitt första bref måste väl ha kommit fram i dag på morgonen.
Fru Etter och alla de andra tycka mycket om Tajtas porträtt. De äro för resten den tacksammaste publik jag kan tänka mig.
Fru Etter, som ändå är bra vänlig, har nu igen bedt engelsmannen på middag. Han är mycket konvenabel och vet att skicka sig – hvar hans löjlighet ligger, vet jag ej.
Petersburg Måndag d 19 nov 82 13. marraskuuta 1882
Efteråt gingo de andra på th Michel, men jag hade stämt möte med Etters på Bouffes, der de voro med Engelsmannen o Sasha. Der gafs Barbe Bleue, och två af herrarne. Juttot och Roux, voro mycket bra. Tänk, det var första gången i lifvet som fru Etter var på en Opera Buffa. Hon hade mycket roligt, och roligt var det.
FitzGerald reser i morgon. Han är temmeligen barnslig ännu, men konvenabel och väl uppfostrad. Han berättade hela sin och sin slägts historia åt fru Etter, som han naturligtvis tyckte var mycket fin och vänlig. Han sjelf skulle vilja bli artist. sedan han förgäfves sökt bli "Horse Guard", men jag tror det blir svårt att afgöra om hans anlag, då hans studier i den vägen inskränker sig till lektioner under 2 månader, och tillsvidare blir väl hans sysselsättning som hittils, canote färder, jagt o.d.. Han säger sig ej ha mycket pengar, har en pappa som ej lossar på pungen, och måste derföre söka få en profession – en fråga som dock tills vidare sväfvar i det största dunkel för honom.
Fru Etter tyckes mycket vilja att jag och Paul skola resa till Boruvna och påstår att färden skulle kunna göras på 2 dygn, inclusive järnvägsresan.
Petersburg onsdag 15 nov 82 15. marraskuuta 1882
Jag har min hätä på mig att komma till Paris, och vantrifs här, trots Etters utmärkta vänlighet. Genralen kommer först i afton. Sascha är här alla dagar, och representerar den tråkiga sidan af familjen – detta jämrande som jag känner så väl från i fjol.
P.burg måndag d. 20 november 1882 20. marraskuuta 1882
Borovna ligger mycket nätt – men är mindre än jag af Etters berättelser trott. Det är ett gammaldags stenhus sådant som massa herrgårdar hemma – icke så stort och så dominerande som Kiala, på långt när. På mangårdssidan ligga två små flygelbyggnader åt sjösidan är en gammal stadig veranda med två runda trappor ned. Ungefär 50 steg derifrån ligger sjön och bryggan, som är gammal, halfrund och af sten. Stället är gammaldags, hemtrefligt, men alls ej storartadt – trappor o.d af gulmåladt trä, som på Kiala. – Utmärkt snyggt öfverallt. Stora björkar rundtomkring. – en lång landtunga som bildar som en liten ås, måste om sommaren vara en särdeles behaglig promenad. Mest björkar – en och annan liten, planterad ek. Från Borovna ser man 2 kyrkor, Wolkoffs ställe midt öfver sjön som endast är några (2) verst bred, samt alldeles midt öfver en by som ger åt det hela ett ganska lifligt utseende. Naturligtvis finnas icke Haikos bergsformationer, vackra vikar och allt det der. Inne äro rummen enkla, men trefliga, stora ej höga men ljusa. Alla möbler äro gamla, sådana som på Kiala de adlercreutzska speglarne. stolarna o.d. Allt Mahogny – i kejsartidens smak 2 vackra bord och en do pendyl ha de, men öfverhufvudtaget är möblementet mycket enkelt. En treflig stor biljardsal med Jakovleffar och Manzeyar i massa alla från början af detta århundrade.
Fru Etter skulle nödvändigt vilja att jag skulle resa först om onsdag, ty Sebastian Paulowitsch reser först i morgon qväll till Finland (han kommer med konfekt åt flickorna från mig) – och Mamma vet att man ej kan tala ett ord med henne då han är der.
Helsa alla tusen gånger och hjertligt från mig – det är troligen sista brefvet från Petersburg – om ej Etters öfvertalningar inverkar så på min svaga karaktär att jag stannar till onsdag. Farväl. Gud välsigne Eder, det är min enträgna bön Mammas Atte
Petersburg, tisdag d. 22 nov 82 22. marraskuuta 1882
Det blef ingen resa af i dag emedan jag var alldeles för trött i går afton att packa in. Etter reser också i afton, och fru Etter bad mig alltjemnt i går att skjuta upp resan tills i morgon.
bjudit Etters d.v.s. Vania Paul och fru Etter på theatern – efter eget val gå vi på Bouffes och se "la Mascotte" icke Daudets Jack på Th Michel. Fru Etter menar att man har tillräckligt af sjukdom och elände omkring sig för att ännu vilja se deraf på scenen.
Fru Etter är ändå alltid den som bäst förstår mig. Hon har varit så olycklig nu hela denna tid historierna med Sascha o.s.v.
Den der Sascha ställer till spektakel alltjemnt. Igår var det kuskens namnsdag, och han öfverhopades med gåfvor – Ända dittils hade han varit, mycket med om att resa med sin herre. Idag reser han ej mera, säger han – Sascha skrifver att han heller ej far om han ej får sin älskade Mischa med sig – Fru Etter förtviflad. De ta hans oförskämda kapriser alldeles för allvarligt, och systrarne ha en viss oförklarlig fruktan och respekt för denna bortskämda käring. Emellertid har nu kusken, mot löneförhöjning lofvat komma med. Hvad i verlden skall han göra med honom i Nizza. Karlen han ju hvarken passa upp honom, efter han bo på hôtel, ej heller uträtta det minsta ärende åt honom.
Paris d. 2 Dec 1882 2. joulukuuta 1882
Hos Madame Pasca hade jag varit förut. Hon var prevenerad om Ss ankomst, och som Wolkoffs, likasom Etters framställt honom som döende, skyndade hon genast upp på hotellet för att erbjuda honom sin vård. Då hon fann honom så pass dugtig – bjöd hon honom och mig på theatern. Jag protesterade för Saschas skull, men gick dock, då jag märkte att ingenting afhöll honom. Vid tredje akten började han dock må illa och gick. Man märker inga yttre tecken till hans sjukdom, som lär vara nervös, men han säger sig känna en grym smärta i högra sidan ef bröstet. Vore verkligen smärtan så svår, skulle han väl, pjåkig som han är skrika, men han säger ej ett ord. Vi voro upp i Pascas klädloge, och jag gick efter Ss affärd upp dit under alla mellanakterna. Hon gör intrycket af en "bonne femme" – helt och hållet fransyska och aktris – rakt på saken, energisk, pratsam och godmodig, men med hela sitt intresse fästadt på succès, applåder, tidningar o.d. Huru en sådan vänskap kunnat uppstå mellan de bigotta, fördomsfulla Volkoffs och denna routinerade aktris, som ej har det minsta gemensamt med dem, begriper jag ej, nej icke det minsta. Unter uns tror jag hon småningon börjar tycka den der Wolkoffska vänskapen bli litet tryckande, så inbringande den än kan vara.
Mme P. tog mig afsides och frågade på själ och samvete om hans sjukdom, som ej synes till just, var så der dödsfarlig, eller om Volkoffs och Jacobsönerna öfverdrifvit. Si c'est l'éternel Buistroff qui l'a dit, je n'en croirais pas un mot” sade hon. Men nog måste det ju vara något med hans sjukdom efter B. haft konsultation med andra och alla sagt att han bordt resa.
Paris d 6. joulukuuta 1882
Från fru Etter hade jag att mycket vänligt bref i dag. Hon urskuldade sig öfver Sasha. Jag är ganska nöjd med att han kom då jag ännu ej var installerad och ej hade begynt arbeta.
Paris d. 9 dec. 1882 9. joulukuuta 1882
Till Etters skall jag skrifva igen. Jag talte ju om att jag skref till fröken Manzey. Hvad tyckes om ett sådant brott mot convenanserna!
Paris d 9 februari 83. 9. tammikuuta 1883
Mamma kunde ju vid tillfälle skicka de af kritikerna som tala om Lilys porträtt till Etters med anhållan att får dem tillbaka likväl.
Paris d. 23 Jan 83. 23. tammikuuta 1883
I lördags var jag deruppe med Pasca. Hon talade rätt mycket om Jacobsons-Volkoffs, men icke alldeles öppet – ty hon såg ej ut att vara säker på mig. Pasca har talt med Alex. Dumas om den Rafaël jag har. Dumas är nu en tafveljude, och tyckes ha blifvit intresserad af denna sak, efter han bedt mig komma till sig någon morgon för att tala om saken. Pascas konstförstånd är allmogens likt – hon är förtjust i Courtois' måleri, hvilket ej bevisar att hon är särdeles nogräknad.
P.S. Fru Etter har skickat mig ett officiellt bref från konstakademin, der man frågar mig hvilken tschinn jag har och hvilka dekorationer. Fru Etter anser att detta är för att bestämma den orden jag skall få – som jag nu ej här någon prännika förut får jag väl den förfärliga Stanislavkan. Jag skref till Botkin att denna orden ej har tecken till prestige hemma – en rigtig länsmansorden. – Tusen gånger hellre ingenting. I alla fall blir jag väl ej förpligtigad att bära den. – För resten tyckas de lefva sitt gamla vanliga lif i Petersburg.
Paris lördag d. 10 febr. 83 10. helmikuuta 1883
Just nu fick jag ett telegram från Manzeys att Etter dött i Moskva hastigt. Hvilken olycka! Huru skall nu lifvet gestalta sig för dem? Det är det första jag tänker på. Haiko – skola de sälja Haiko det är ju förfärligt att tänka – Han var ju förfärligt insyltad i skuld. Stackars Stackars fru Etter. Gud, om de pojkarne nu kunde någonting göra för modren, så att hon icke skulle bära allt på sina axlar. Tänk om Manzey skulle köpa Haiko åt fru Etter af kreditorerna – det vore ett karlatag – Hvad kan det kosta. Stackars Sebastian som skulle dö ensam – föga älskad i lifvet, ensam i döden. Om blott affärerna vore bättre, skulle detta dödsfall vara en lättnad för henne. Rysligt sorgligt är det. Skrif snart derom. Jag telegraferar till Manzeys för att få bref.
Paris d. 13 februari 83. 13. helmikuuta 1883
Etters död sysselsätter alltjemnt mina tankar, och jag skulle gerna vilja höra litet mera utförligt derom. Jag telegraferade samma dag till Manzeys och bad dem framföra mina condoléancer samt bad om skriftligt meddelande. Stackars, arma fru Etter! Skall hon nu få svåra affärsbekymmer till efter ett olyckligt 20årigt äktenskap, så är hon verkligen att beklaga.
Ack om Etters ändå, på något upptänkligt sätt kunde få behålla Haiko! Månne icke, med klok skötsel, egendomen skulle kunna bära sig? Jag, tänker naturligtvis i främsta rummet på dem, men sedan på oss. Så rysligt det vore att få Eklöf eller någon "de cette pâte-la". Gossarnes uppfostran är nu betryggad och kommer ej att bli henne dyr, men om hon måste sälja Haiko, tror jag hon blir alldeles bruten, stackars fru Etter. Gud vara med dem – tusen helsningar till alla från Atte
Paris 15 februari 83 15. helmikuuta 1883
Precis samma intryck som på er gjorde Etters död på mig. Oron för dem och deras framtid är hufvuddraget i de känslor denna sorgliga nyhet uppväckt. Måtte de blott kunna stanna på Haiko. Då de nu voro vana att vara långt borta från honom och i allmänhet trifdes bättre så, är deras förlust ej så stor. Sebastian, gubben, var ej älskade i sin familj, och var ju också föga älskansvärd. Men den stackars fru Etter, hon fyller mina tankar. Jag har skrifvit till Nadejdinskaïa 18, då jag ej känner adressen i Moskva. Kommer Mamma ihog Manzeys adress. Jag har skrifvit och telegraferat till Stora Morskaïa 37, men är litet osäker om nummern – tänk om mina bref ej kommit fram!
Paris den 20 februari 83. 20. helmikuuta 1883
Jag har just nu slutat ett bref till fröken Manzey som skrifvit om de sorgliga detaljerna vid den Etterska katastrofen. Hvad skall man skrifva, vid dylika tillfällen! All den medkänsla man har får i skrift tycke af de utnöttaste beklaganden. Och här vore det bra mycket bättre att kunna slå 2 à 3 hundratusen i bordet, köpa Haiko och arrangera hans affärer. Ohyggligt att tänka sig Eklöf eller Askolin på Haiko – och ohyggligt för fru Etter att veta dem och oss vara der. De borde väl dock ej tvifla på den vänskap vi ha för dem. Det är visserligen en mager tröst, men det är dock en att veta sig omgifven af folk som ha de varmaste sympathier för en.
Paris d. 23 febr 83. 23. helmikuuta 1883
Stackars fru Etter, jag tänker alltjemnt på henne. Måtte pojkarne ruffas upp af olyckan, så att de bli män. Jag tyckte jag blef 10 år äldre på den första veckan efter pappas död.
Paris d. 27 februari 83 27. helmikuuta 1883
Madame Dumas talte med mig om Volkoffs, Etters och Manzeys som hon kände genom Mme Pascas tal om dem. Madame Pasca har naturligtvis aldrig varit så fjesad som i Ryssland, och talar alltid om denna upphöjelsetid med största hänförelse.
d. 9 mars 83 9. maaliskuuta 1883
Så att Fru Etter verkligen sjelf talar om ett sälja Haiko! Hvad det måste kosta på henne förfärligt. Kejsaren – ja vad lär han göra för Etter. Manzey vore då den enda som kunde köpa det. Nog är det rysligt att ingen af de pojkarne på 20 år kunna hoppas på ens att få några nämnvärda inkomster.
Paris d 20 mars 83 20. maaliskuuta 1883
Från Fru Etter hade jag ett mycket vänligt bref. hon talar i så varma ordalag om Mamma – hon säger: il faut surtout que je vous dise combien votre mère est adorable, bonne excellente, amicale pour moi. C'est bien l'amie dans le malheur. Hon beklagar sig öfver Hornborg.
Paris d. 6 April 83. 6. huhtikuuta 1883
Resan från Petersburg till Paris är ju dugtigt tröttsam. Den kostar 110 rubel vill jag minnas 1sta klass i Ryssland och från Köln till Paris – 2dra i Tyskland – sofkupé från petersb till Berlin ung. 30 mark finska) – men ett ber jag Er om, om ni kommer det är att alltjemnt telegrafera under hitresan – ingenting vidare än "all right" ty annars är jag alltför orolig. Kommer tid så kommer råd – att jag rysligt gerna ville se er här och göra återresan med er är ju klart att resa öfver Lübeck är väl ej att tänka på, först emedan man kan vara dugtigt sjösjuk, dels för att ni troligen gerna vilja träffa Etters. Nå ja, allt detta få vi se.
d. 24 april 83 24. huhtikuuta 1883
Rum skall jag bestyra om – var alldeles lugna. Men skola ni resa öfver Petersburg det är en bra lång färd – dock, om ni gerna vill träffa Etters, så kan ni ju göra det. ta biljett till Paris direkt men låt inregistrera sakerna till Berlin, station Friedrichsstrasse och tag in på Centralhôtel som ligger midt emot – och kom ihog som règle générale att så ofta som möjligt telegrafera till mig under hitresan. ty annars är jag orolig. Kunde ni vara här d. 16, 17, så vore det bra – vi kunde då resa redan d. 6.7. Juni och vara hemma tidigare
Petersburg torsdag afton 27. joulukuuta 1883
Knappt framkommen, möttes jag af underrättelsen att Schura Etter ännu var sjuk – icke feber, icke difteri utan något i hjertat. Det var nu öfver, men i förr går afton hade han haft en svår attack – hjertklappning och häftiga plågor. Buistroff förklarade att detta ej vore så farligt om ej hjertfel förekom i familjen. Nu ansåg han Schura böra resa tidigare till landet. Fru Etter bör ej få veta att han haft något åt hjertat, det skulle alltför mycket skrämma henne, isynnerhet som B. anser att det för ögonblicket ej är farligt. Emellertid äro gossarne mycket sorgsne, tänka främst på modren och fundera nu på att skicka Schura om söndag till Haiko, ifall B. tillåter honom göra det
fredag afton 1. tammikuuta 1884
Herrskapet Armfelt reser först om torsdag – således komma sakerna, kragen, några böcker åt Anni m.m. först då, men komma direkt, så att posten ej behöfver befatta sig med något. Naturligtvis får Mamma ej säga priset på böckerna åt fru Etter. Jag är helt flat öfver att ej ha gifvit mera, och vore glad att åtminstone få ge detta till julklapp.
Petersburg fredag d. 13/25 Jan. 84 13. tammikuuta 1884
Farväl, – är fru Etter der, så låt henne förstå, men säg ännu ej något definitivt Gubben Manzey bad mig helsa till Mamma – fru Manzey sade mig detsamma. Fadren sade om sin dotter: Elle peut avoir des defauts, mais c'est un grand coeur et elle a le sentiment de l'honneur. Farväl, jag kysser Er alla mera härnäst – Löjligt hvad jag är uppskakad – stora, långa, starka karlen. Tusen helsningar från Atte
Petersburg d 15 Jan 84 15. tammikuuta 1884
Jaså Mamma har nu fått det behagliga uppdraget att skaffa tjenstefolk åt Etters!
Petersburg 19 januari 84 19. tammikuuta 1884
I morgon är det fru Etterst födelse dag – Jag skall skrifva till henne – Eder Atte
Petersburg fredag 22/1 84 22. tammikuuta 1884
Af Paul och Lily hör jag att fru Etter kommer till Helsingfors om söndag. Det är bra att hon får se litet menniskor nu, efter att ha expedierat alla de sina.
London d. 30 maj 84. 30. toukokuuta 1884
Älskade Mamma, just nu fick jag ett nytt bref – med sorgliga underrättelsen, om farbror Eriks slaganfall och Sascha Jacobsons sorgliga slut. Stackars fru Etter, hon har då allt möjligt elände.
lördag afton kl. ½ 12 1. tammikuuta 1885
Fru Etter tog Alexander [Heyden?] för en av sina söner och klappade honom på kinden till allas förnöjelse; "Stort spektakel då Alexander vände sig om".
Fru Etter ber Alexandra Edelfelt fråga Mischa Walleen om en del av hennes möbler får stå i villan över vintern, eller till slädföret.
Genua d. 27 mars 1886 27. maaliskuuta 1886
Har skrivit till fru Etter; har skickat en låda med syltade frukter till Lily von Etter; Chambure har skickat en låda syltade frukter till Annie och Berta Edelfelt; båda adresserade till fru Etter i S:t Petersburg för att det inte skulle bli krångel med tullen.
Paris torsdag d. 10 juni 86 10. kesäkuuta 1886
Edelfelt ber Alexandra Edelfelt om råd gällande presenter till fru Etter och Lily Etter.
Paris d. 14 dec 86 14. joulukuuta 1886
Edelfelt kommenterar uppenbarligen moderns skildring av fru Etters tankar om "le monde", societeten, societetsfolk; Edelfelt tycker att hon verkar njuta av att slaviskt följa konvenansens bud.
Fredag d. 14 Jan 1887 14. tammikuuta 1887
Edelfelt har skickat Annies och Berta Edelfelts korsetter och två borddukar åt Alexandra Edelfelt; japanskt bläckhorn och dito träbricka, som tante Gadd eller Annie eller Berta vill ha? Några japanska ritböcker åt fru Etter; produktionen av japanskt tappar i kvalitet; korsettmakaren Malbraud skickar allt via Sverige.
Berlin d. 23 / 1 88 Hôtel Continental kl. 6. e.m. 23. tammikuuta 1888
Edelfelt och Ellan de la Chapelle-Edelfelt [som gifte sig i januari 1888] kom fram med tåget till Berlin klockan sex på morgonen; de kom från S:t Petersburg där familjen von Etter, Nikolaj Nikolajevitj Manzey, [Alexis?] Gripenberg, fruarna von Kræmer, Boije och Eugenie von Etter följde dem till tågstationen med blommor och konfektaskar; det är ledsamt att inte kunna bjuda av konfekten till Alexandra Edelfelt som tycker så mycket om konfekt från Petersburg; de hade elegant sällskap också på tåget där Lord Randolph Churchill med lady hade sovkupén bredvid.
Paris 3 juni 1888 3. kesäkuuta 1888
"P. S. Hvilken är gossarne Etters adress i Petersburg. Jag hade nämligen tänkt adressera Child och Thullstrup till Polja, då de i sommar skola besöka Pburg och lägret. Polja bör ej vara orolig att få några depenser genom dem – de äro alls ej af den sorten – för resten utmärkt hyggliga, gentlemän båda två – tvärtom tror jag gossarne Etter bara skulle ha roligt af dem. Först i Juli komma de – kanske passera de genom Helsingfors på hemresan, då får jag fara dit oläsligt dem en dag. – Hur går det med Mischas och fru Etters ädla strid om villan Skandinavia? – Blir ej Skandinavia, som ingen menniska skött om alldeles Ruti Hilda småningom?".
Saaris 5 okt aftonen. 5. lokakuuta 1888
En del saker kanske kan skickas från Haiko; blir det billigare som Marie föreslagit, att man skickar nyckeln till fru Etter och hon låter sitt tjänstefolk mot ersättning bära ner sakerna till ångbåten? Ifall det blir, låt Annie Edelfelt skriva till fru Etter och Marie bestyra om nyckeln.
Be fru Etter skicka också det vita staffliet och all duk som finns i Haiko.
Paris fredag 12 april 89 12. huhtikuuta 1889
Förvånad över Berta Edelfelts goda omdöme om människor; hon bedömer flickorna i pensionen väl; menar att Chambure påminner om fru Etter.
Paris 3 april 90 3. huhtikuuta 1890
Igår på utställning med Chambure; Chambure är en snäll människa, men ytlig på samma sätt som fru Etter; fru Etter har ändå sin kärlek till barnen och sitt heroiska sätt att bära sin ekonomiska situation som motvikt.
Fredag 13. 1. tammikuuta 1891
Kl. var ännu ej 10 och jag gick derför ännu ej till Etters utan till Madame Borget, der jag hoppades träffa Amic. Mme Borgets villa skulle ni se – den är fin. En stor italenisk bygnad med torn och väldig marmortrappa och massor varanda, ytterst fina gallerverk, och en stor trädgård som endast af Bd de la Croisette skiljs från hafvet. Jag träffade Mme Borget som kom från kyrkan, och hon var lika vänlig som alltid – hade nyligen haft bref från prins Eugen och bad oss nödvändigt komma till Cannes – tout le monde est qai ici – et vous savez comme chez vous. –
Så till Etters – de bebo en enorm villa så stor som ett kungligt lustslott i Skandinavien midt i en stor trädgård – ingen menniska synlig först – Så ser jag hans Majestät Mischa Wolkoff segla fram. Han visade mig ganska litet vänligt för resten in till damerna och i Salongen träffade jag först Mme Sophie Wolkoff, (Lily & Mima i bakgrunden, tysta roler) Natalia Basilevski född Volkonsky och ett mycket schangtilt herrskap som bar det i våra öron oschangtila namnet Petterson – ryssar – hon född Nabokoff – Så pratades det såsom på en visit i Petersburg och Mme Petterson, née Nabokoff talade om att det på deras hotell var djèrisoirement bon manhé, bara 15 frcs person
Så skulle vi spela lawn tennis – "Je suis sure que vous jouez" sade Mme Sonja men Jag ville träffa fru Etter och det fick jag ändtligen. –
Jag hade redan sett att det var något tvunget, otrefligt i luften, och fru Etter, som tog mig afsides började ordentligt lätta till hjerta. Mischa är en tyrann, Mischa vill ej Sonitchka gå ut, Mischa är nedrig mot fru Manzey – och ingen protesterar – De gråta bara då och då – fru Etter är den enda som vågat be honom menagera sin fruns helsa – ty Sonsitschka har hållit på att bli éthisique" af hans ledhet – si fabula vera. I alla fall äro de besynnerligt ryska som hålla till godo med hans fäaktighet, då fru Manzey betalar. – Att deras lif måste hålla hundratusental såg jag strax – dyrt, opraktiskt och tråkigt. – Vi äro som i ett fängelse här sade fru Etter – (Skrif för alldel ej ett ord derom till henne ty alla bref läsas af Sonja Manzey-Wolkoff och Alexandrine), de hade just fått Berthas bref. Visserligen skrifver B, den nya Sedigné, med mycket "qvickt geni" men hennes bref hade redan 24 timmar lifvet upp alla menniskor der (utom Mischa) – det är ett bevis på huru litet omvexling de ha. Mischa vill ej att Sofie skall gå ut. Fru Manzey såg nedtryckt ut-
Jag bönföll om att fru Etter skulle komma med Lily och resa, på en dag åtminstone till "våra bygder" – och det hade hon mycket stor lust till. Det är ju 3 timmars resa och hon far ju till Hfas ibland – 8 mk kostar det. Vi skulle skaffa rum åt dem här för en natt, och jag skulle gerna fara till Monaco med dem för att visa det herrliga, herrliga landskapet. Ja nog hade hon lust, det såg jag, men hon ville på intet villkor vara borta en natt. Ellan skall nu skrifva och öfvertala henne. Det skulle pigga upp dem. –
Frukosten högtidligt, ceremonial med stor mogul tronande i ändan af bordet och alla dessa qvinnor darrande inför det der dumma fät. "Parlez, parlez beaucoup à table" hann fru Etter hviska till mig – och jag talade som en mycket van verldsman Nikolai Karlovitsch Petterson, också en van verldsman, hygglig och kunnig för resten pratade med – Mischa konstaterade att det ej fans några comme il falut fransmän, och heller ej engelsmän. –
d. 16 morgonen. 1. tammikuuta 1891
– Jo Mima Lerche har haft tyfus som ytterligare komplicerats med Höftsjuka och så starka plågor att hon gallskrikit natt och dag – skrifver fru Etter. Koki får väl om en stund berätta mig mera. –
Café Bauer, Berlin, torsdag 15 januari 1891. 15. tammikuuta 1891
I Petersburg voro Ettrarna mycket gladde att se oss, och deras lilla thé på nyårsafton var särdeles lyckadt – sånär som på att deras rum voro bra kalla
Paul sade att han visst skulle göra allt för att förljufva Fröken Karin Brunous vistelse i Pburg – Vallgren lofvade söka upp Ettrarna, så det blir nog bra.
d 22 jan. 1891 22. tammikuuta 1891
– I natt i sofkupén kom en rysk fru, som förde sin lungolytige son till Rivieran in och började med tårarna i ögonen kyssa lilla Kickis händer, och talar ryska med honom, såsom fru Etter brukar melinki haroschenki o.s.v. Stackars gumma. Der hade hon sin, kanske enda son, nu 20 årig, men så eländig, halfdöd redan. Hon var rörande och ganska karaktäristisk rysk på samma gång. Något af Baboulinka då hon kommenderade sofkupé konrduktören, sjelfva stationsinspektorn i Frankfurt för att få den kupé hon ville – "Wenn es mir auch hundert Gulden Kosten soll" så skulle hon har den och den kupén. – Att hon talte om Gulden, nu bevisade att hon varit i Hamburg och de här trakterna förr i verlden.
Ospedaletti 2 febr. 2. helmikuuta 1891
Jag väntar blott bref från Dagnan och Chambure för att fara till Nizza & Cannes och då naturligtvis helsa på Etters.
Ospedaletti 1sta Mars 1891 1. maaliskuuta 1891
Har Mamma hört om att Mima har tyfus – är det icke rysligt. Lyckligtvis är sjukdomen ej elekartad – men tänk hvad det måste vara ledsamt och vårt för dem på Santa Maria. Vi väntade fru Etter och Lilly alla dagar då slutligen brefvet med förklaringen kom.
Fru Etter talar om att Koki skall komma dit på fyra dagar – han är återigen skickad med depescher till Haag och Paris. Så roligt för dem – om bara Mima skulle vara friskare då! –
Ospedaletti 10 mars 10. maaliskuuta 1891
Ännu ha vi ingenting hört af Etters och Koka och Lilly. Måtte ej Mimas sjukdom blifvit värre. Skulle Koki ha reste till Rom så måste det skett härigenom och då skulle han nog ha underrättat mig derom. –
Ospedaletti 17 mars 91 17. maaliskuuta 1891
I går for jag till Bordighera och mötte der Koki Etter som jag for med oläsligt och som således fick tala med i 15 minuter. Tänk att han varit der i nära 3 veckor i Cannes, och under denna tid varit flere gånger i Monte Carlo, utan att helsa på att skrifva till mig derom. Nog äro de ändå bra opraktiska våra vänner Etters, då de ej kunnat skaffa sig en tidtabell och en karta för att se hvar Ospedaletti ligger – fru Etter tror i bland att det är 7 timmars väg, ibland 2 timmars hit – Nu hade hon sagt Koki att det låg alldeles invid, några steg från Ventimiglia – Koki hade derför väntat mig der. Koki kunde ej alls förstå hvarför jag kom med på tåget på Bordighera och jag lät honom vara utan förklaringar i den vägen – han sade att de nu ha det bättre på Santa Maria, att Mima haft svåra plågor men nu är utom all fara, och att de vänta oss mycket. Han skulle resa direkt till Wien – nog är det också besynnerligt att han ej rest en eller två dagar förut för att åtminstone titta på Venedig som han far förbi. Den stackarn har sett Italien i detta hällregn. Nu i qväll är han i Wien, der han bara stannar öfver natten. och så bär det af till Petersburg. –
Skärtorsdag 1891 26. maaliskuuta 1891
förrän om en vecka eller mera kunna vi ej tänka på att resa. Fru Etter skrifver och ber oss komma få fort som möjligt.
Cannes 31 mars 1891 Hôtel du Paradis 31. maaliskuuta 1891
I går afton efter en mycket tråkigt middag vid den tråkiga och obekanta table d'hôten – der man ej hör ett ord franska, endast engelska och tyska – företog jag mig vågstycket att fara på visit till fru Etter det är en förfärlig väg dit, ty om detta ligger som Mossaskogen från Borgå, så motsvarar Santa Maria "Vade" på Illbyvägen. Jag vet ej huru länge det räckte att köra dit – när jag kl. 1/2 9 kom fram var huset alldeles utdödt – och först efter mycket sökande fick jag tag i fru Etter och Lily. Mima ligger allt ännu, naturligtvis – fru Sofi W. låg också, ännu krasslig efter ett nytt missfall, Mischa låg i gulsot och fru Manzey af trötthet Jo nog ha de fått göra en lustresa!
Fru Etter var mycket intresserad af alla detaljerna i pojkens sjukdom och tycktes mycket glad att den nu var på upphällningen. Med hennes blinda tro på läkare rådde hon oss att genast komma hit, ty le dr Rousteu est si bien. Ack om vi sluppe höra talas om läkare nu på rigtigt länge!
I dag på e.m var jag igen på Santa Maria och såg nu fru Manzey och fru S. Wolkoff blek och tärd men upp från sängen. Alla säga att om fru Etter varit beundransvärd under denna sjukdoms period så har Lily varit ändå beundrans värdare. Mima ligger med ett lamt ben, men läkarne tro att hon kommer sig och ej får några sviter. Hon har blifvit opererad af dr Monod, en af Paris celebriteter, son till den berömda protestantiska presten.
Cannes 1sta april 91 1. huhtikuuta 1891
Mischa var mycket ämabel – gulsoten måste ha mjukat upp hans hårda hjerta. – Middag åts der, och fru Etter och jag kommo in på Haikohistorier om Heidens och Olbedinskys –det var precis som på Haiko. T.o.m. fru Etters vänlighet att placera enorma bitar på min tallrik och Lillis att hälla mitt glas bräddfullt fr var precis som på Haiko. Mima är bättre och sitter nu i sängen. –